Intervju med Tove Folkesson

Foto på Tove Folkesson

Foto: Sofia Runarsdotter

Tove Folkesson är aktuell med den hyllade romandebuten Kalmars jägarinnor. Stadsbibliotekets Suzanne Ahrling har intervjuat henne om jägarinnor, minnesvärda läsupplevelser och nya skrivprojekt.

Hallå Tove Folkesson!

Vem är du? Hur skulle du beskriva dig själv?

— Jag är en åttiotalist som längtar efter lugn och ro, men lyckas skapa kaos omkring mig hur jag än gör. Jag har upptäckt konsten och kan inte få nog av den, för det känns som om den skulle kunna försvinna så som den försvann när jag växte upp och gick i vanlig skola och uppmuntrades att bli duktig flicka och inte storslagen konstnär.

Du är aktuell med romandebuten Kalmars jägarinnor – vad handlar den om?

— Den handlar om människor som försöker hålla sig levande och fria, hur de skapar utrymme för sig själva genom en kollektiv överenskommelse. Som så småningom blir en tvångströja. Även om det finns väldigt mycket kärlek där. Huvudpersonen Eva slits mellan sitt eget suddiga ”jag” och gruppens fullkomlig självlysande ”vi”.

Varför heter boken Kalmars jägarinnor?

— Den utspelar sig i Kalmar och Jenna som är gängets språkkonstnär hittar på namnet, som passar väldigt bra efter som de är kvinnor och på jakt ständigt. De jagar känslan av att vara livslevande i en inskränkt småborgerlig småstad.

Du är själv uppvuxen i Kalmar – är berättelsen självbiografisk?

— Berättelsen har ett eget liv, som inte är mitt. Jag har varit trogen den berättelse som kommit till mig och inte min egen historia. Men jag har varit på de ställena där jägarinnorna härjar under slutet av nittiotalet. Och jag har gjort mig skyldig till vissa saker som jägarinnorna också gör sig skyldiga till. Jag känner dem. Jag tycker väldigt mycket om dem.

Hur ser din skrivprocess ut?

— Det börjar med en helt fysisk förnimmelse av något metafysiskt, en röst eller scen som kräver uppmärksamhet och jag koncentrerar mig på den och skriver ned det jag hör och ser. Jag skriver mycket och snabbt. I efterhand får jag redigera. Så att alla repliker, bilder och ord pekar åt samma håll. Pekar mot mitten av den här upplevelsen.

Vad blir du inspirerad av?

— Poesi. Och detaljer som verkar obetydliga men dröjer sig kvar i minnet. En replik eller ett klistermärke på en lyktstolpe, en obeskrivbar doft. När jag sammanfogar dessa kan det hända att ett mönster visar sig. Det är ett detektivarbete att skriva. Jag upptäcker ibland helt sjuka sammanträffanden, livet blir liksom genomsyrat av fantasi.

Vilken är den mest minnesvärda läsupplevelse du haft?

— När jag läste Vinterviken av Mats Wahl som tonåring. Jag älskade de kursiva partierna och läste dem om och om igen. Förstod inte varför. Men nu vet jag att det var för att språket där  användes för att föra över en rytm, klang. Det var poesi. Till skillnad från det mesta jag läste under skoltiden, vilket bara var överförande av information. I de där kursiva partierna stod språket över innehållet i hierarkin. Det var trollbindande. Mina egna texter kommer alltid att vara språkmateria i första hand.

Har du något nytt skrivprojekt på gång?

— Jag är snart klar med fortsättningen på Kalmars jägarinnor. Den handlar om Eva, huvudpersonen i Kalmars jägarinnor. SUND är arbetsnamnet. Sund, som i Sundet mellan Kalmar och Öland och sund som i friskhet. Berättelsen undersöker begreppet ”att följa sitt hjärta” som blev så populärt under början av 2000-talet. Vad som sker med en människa och vad som sker med ett samhälle som lever under Carpe Diem-paradigmet. Den tredje boken i trilogin kommer heta Ölandssången.

Senast ändrad: 2015-10-16 11:26