Kulturarv Malmö

Kulturarv Malmö A-Ö innehåller korta texter, gärna bilder men också litteraturhänvisningar till platser, händelser och personer som i vid mening ingår i Malmös kulturarv. Vi vill ge inspiration till vidare läsning. Nya ämnen tillkommer efter hand.

Söderkulla

Foto på ett höghus

Att växa upp på Söderkulla under 1970- och 80-talet innebar att vi var de som hade minicykel med tricklås, och kompisen på pakethållaren när det var dags för utflykter till intilliggande lite mer actionladdade Hermodsdal. Vi övade Luciasånger i höghusens mangelrum och vi var rädda för killarna i nionde klass. De som hade jeansjackor med borste i ena bröstfickan och en liten ask Prince i andra, och som spred skräck i den långa, långa kön till skolans matsal. När det behövdes spänning i tillvaron pallade vi frukt i villaträdgårdarna i Eriksfält. Nu är vi tillbaks i barndomens kvarter för att ge en kulturhistorisk bild av ett av Malmös 60-talsområden.

Man talar om Västra och Östra Söderkulla. Den västra delen begränsas av Lövsångaregatan, Trelleborgsvägen, Inre Ringvägen och mot öster delar Munkhättegatan de båda områdena. Östra Söderkulla är mindre; gränsar mot Inre Ringvägen, Nydala och Hermodsdal. Överlag fanns här förr uppodlad mark, åkrar och bondgårdar. En av dem finns kvar, Hagalundsgården som i vår barndom var fritidsgård och nu är privatskola. I området fanns tidigare också trädgårdsmästeri, växthus och koloniträdgårdar. Det var således inte någon medeltida, eller ens gammal, bebyggelse som fick stryka på foten för det välmående Malmös byggande på 1960-talet. När Inre Ringvägen drogs fram hittade barnen skelettdelar och fornfynd i leran, runt Fosie fanns urgamla boplatser som nu åter såg dagens ljus.
 
I kvarteret Trollkarlen, alldeles intill Söderkullaskolan, ligger familjen Rhodins  vinterkvarter. Redan på 1930-talet köpte cirkusdirektören Henning Orlando det som då kallades Mariedalsgården (Gaddagården) och dit flyttade han med sin dotter Othelia som då var "pensionerad" konstryttarinna. Othelia var en stor djurvän, vid ett tillfälle räddade hon livet på en två dagar gammal tigerunge som hon döpte till Sonja. Tigern matades med havremust och några kilo hästkött varje dag. Förbipasserande kunde se de två promenera omkring i environgerna, Sonja, kopplad i en järnlänk.
 
I det område som idag är tättbebyggt med skola, höghus, villor och radhus fanns det då bara åkrar, det som nu är Munkhättegatan var fordom en lantlig grusväg.
 
På 1940-talet köpte näste cirkusdirektör, Trolle Rhodin, fastigheten. Så småningom bildade han familj och hade sitt vinterläger här. Det fanns bostadshus, stall, ridhus och en bassäng för sjölejonen. För oss som växte upp på Söderkulla var det inget ovanligt att se elefanter, zebror och lamadjur på lunchrasten. På 60-talet red cirkussläktens barn till skolan, på 70-talet gick de på stora färggranna bollar. Vi tyckte att de var sällsamma och var stolta över att de fanns i vår närhet. På 1980-talet startade Trolle och Ingeborgs barn; Trolle II, Carlo och Diana Cirkus Brazil Jack. De bor fortfarande kvar på gården. Flera kvarter i närheten har fått namn efter Söderkullas egen cirkus; Cirkusprinsessan, Domptören, Jonglören och Dressören.

Ett konstverk av Rune Karlzon

Foto Merja Diaz

Söderkulla byggdes på 60-talet. Husens fasader bestod av antingen tegel i gula eller röda kulörer, eller betongelement. Bebyggelsen består av 8-, 4-, 5-, 3-, och 2-våningshus samt atriumhus. Ett 13-våningshus med loftgångar sticker upp som ett landmärke och "Trettans" eget konstverk "Evigt gyllne sol densamma" (skulptör Rune Karlzon) blev rejält invigd av hundratals ungar. Området byggdes av HSB och består av bostadsrätter. För en fyrarumslägenhet på Tornfalksgatan fick man 1970 betala en insats på runt 28 000 kronor. Månadsavgiften då — 405 kronor! Samma fyra idag kostar runt miljonen. Vid den tiden bodde 6800 personer i Västra Söderkulla. Trettio år senare var invånarantalet nere på 4200 personer i samma område. Då var området enormt barnrikt, nu är medelåldern hög.
 
Det var kanske inte några skogsdungar vi barn lekte i, men grönytorna var stora och lekplatserna nya och fina. I mitten på 70-talet var det dessutom uppvuxet, buskar och träd började växa till sig och gav det annars ganska kantiga området mjuka former. Hit flyttade barnfamiljer i mass och mängd. Den tidens arbetarklass som ofta hade sparat ihop till insatsen för lägenheten. Skola, post, bank, affärer fanns — ja till och med en Skiv-Esset butik till alla barns ohöljda förtjusning. Nu har serviceinrättningarna bytt skepnad; istället för post och bank finns pizzeria och South Hill sandwich & greens.
 
Den lokala handbollsklubben Dalhems IF fostrade många framtida elitspelare. Landslagsmålvakten i handboll Mats Olsson som blev världsmästare var en av dem. Idrott var en vanlig fritidssysselsättning och spontanfotboll förekom på gräsmattor och gårdar, varhelst där man kunde lägga två jackor som målstolpar. De underjordiska garagen var moderna på sin tid. Bara låg växtlighet kunde planteras ovanpå. På vintern sprutade företagsamma föräldrar vatten ovanpå dessa garage, där det fanns landhockeyplaner. När vattnet frös åkte barnen skridsko.
 
När vi återvänder till Söderkulla märker vi att några bostadsrättsföreningar börjat hägna in sig, omsluta sig med staket och stängda grindar. De tidigare så öppna ytorna har blivit begränsade. Det känns trist och vi undrar hur det står till med ungarnas springande mellan gårdarna. Finns alla aktiviteter i källarlokalerna i området kvar? Hur tar man sig i så fall från frimärksklubben till baletten? Och hur i hela fridens namn får man tag i pingisnyckeltanten om man bor på fel gård? Stängsel gynnar ingen.
 
2013-08-19  /  Anna Kosztovics och Jeanette Rosengren

Litteratur

Bostadsmiljöer i Malmö. Inventering. Del 2: 1955-1965. 2002.
Rhodin, Trolle, Trolle Rhodins underbara cirkusvärld. 2011.
Sjöström, Kurt, Vi på Söderkulla. En skrift om "social ekonomi" — eller hur en ny folkrörelse växer fram. 2000.

Senast ändrad: 2017-09-26 13:51