Lisbeth om att vara god man: Mitt sätt att ge tillbaka

När Lisbeth Troedsson fick en ryggskada som gjorde att hon knappt kunde stå på benen blev hon plötsligt tvungen att sluta jobba. Men hon kände sig inte färdig, hon hade mer att ge och testade därför på att bli god man. 11 år och många uppdrag senare förändrar hon fortfarande livet för många äldre som inte har någon annan.

I 25 år var Lisbeth en väl anlitad fastighetsmäklare. Men mitt uppe i karriären och livet drabbades hon av spinal stenos – en slags förträngningar i ryggen – och kroppen sade stopp. Men hjärnan var fortfarande på högvarv, Lisbeth behövde få bidra med mer till samhället.

– Jag har alltid sagt att jag ska jobba på stadsmissionen när jag blir pensionär, men det blev det här istället. Jag har vana av att hjälpa människor. Jag hade en lägenhet ett tag där det bodde en massa äldre i huset som alla kom till mig med olika papper som de behövde hjälp att fylla i. Och i mitt arbete som fastighetsmäklare har jag sålt väldigt många hus till äldre personer och alltid känt att jag har haft väldigt bra kontakt med dem. Jag började tänka att det kanske finns ett mer organiserat sätt att hjälpa människor på och snart anmälde jag mig till överförmyndarnämnden för att testa på att vara god man.

Många som inte har någon

Efter en ryggoperation mår Lisbeth idag mycket bättre och har nu sju fasta uppdrag som god man. Att det framför allt är äldre personer som hon väljer att ta uppdrag hos är ingen slump. Lisbeths egna föräldrar dog tidigt och hon fick aldrig chansen att hjälpa dem som gamla.

– Jag kan ju inte ge det här till mina egna föräldrar och jag ser så många människor som verkligen behöver hjälp. Det finns så många som inte har någon. Inte en enda anhörig. Det trodde jag inte innan jag började som god man. För dem har jag verkligen kunnat förändra livet. Jag ser till att de får allt de behöver. Har de inga pengar så söker jag fonder till dem. Och de som har pengar ser jag till får nytta av dem. Jag tar med dem ut och köper kläder, ser till så att de får glädje av sina tillgångar. Och när de fyller år ordnar jag med tårta och blommor och ibland champagne. Jag brukar köpa såna där tårtor med en bild på dem själva, det brukar vara uppskattat. När jag nyligen kom med tårta och blommor till en liten dam som fyllde nittioåtta år, då kramade personalen på boendet om mig och sa ”tänk om alla hade en sån god man”.

– Många äldre är lite sturska: ”jag ska minsann inte ha hjälp av någon.” Jag kan själv vara lite så. Men rätt vad det är så tippar det över, de blir dementa och då är de inte benägna att söka den där hjälpen. En av mina huvudmän hittade de i väldigt dåligt skick. Undernärd och ett hem i misär. Hon hade kommit till en punkt där hon inte visste hur hon skulle söka hjälp. Nu är hon rund i ansiktet, sitter i en fåtölj på sitt boende, lyssnar på musik och mår bra.

Sanerade bort skulder

Många av Lisbeths huvudmän är gamla, dementa och ensamma, men inte alla. Vissa av dem har svårt att sköta sin privatekonomi på grund av till exempel psykisk ohälsa.

– En person hade väldigt stora skulder när jag började och när jag snart blir klar med skuldsaneringen kommer alla skulder vara borta. Det känns väldigt bra. Men jag har kämpat hårt för det. Om man vill kan man lägga ner jättemycket jobb på sina uppdrag.

Men alla uppdrag är inte så betungande som de som Lisbeth väljer.

– Det finns väldigt lätta uppdrag också, vissa behöver bara hjälp att betala hyran och få sina mediciner och liknande. Och jag har ju förstått att inte alla gode män utför uppdragen på samma sätt som jag. Man behöver naturligtvis inte lägga ner så här mycket tid. Men jag lägger ner mycket tid – alldeles för mycket om du frågar mina barn!

Men en sak är klar: det är inte för pengarna Lisbeth tar uppdrag som god man.

– Det här är mitt sätt att ge tillbaka, istället för att skänka pengar till biståndsorganisationer gör jag det här. Visst, man får ju en slant för uppdragen, men de pengarna sätter jag undan på ett litet konto och använder till roliga saker. I somras åkte jag till exempel till Paris med mitt barnbarn och så går jag på teater ibland – sånt som sätter lite guldkant på vardagen helt enkelt.