hero bild

Att se hur barn ser med kameran

Vad ryms i ett sökande efter barns perspektiv? Det här är frågan som Lena O Magnusson ställt sig under sina mer än 25 år som förskollärare, pedagogisk ledare och ateljerista i förskolan.

Frågeställningarna ledde så småningom fram till Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser – hennes doktorsavhandling i ämnet ”Estetiska uttrycksformer med inriktning mot utbildningsvetenskap” vid Högskolan för design och konsthantverk,

Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet.

Lena arbetade på en småbarnsavdelning när hon fick idén som hon senare kom att använda som både utgångspunkt och som forskningsmetod i avhandlingen.

– Jag såg att det bara var barn som syntes i förskolans dokumentationer. Och eftersom jag alltid har varit intresserad av det visuella, av visuell kultur – av vad som är synligt och inte – blev detta ett problem. En dag samlade jag ihop alla förskolans kameror och så lät jag treåringarna i gruppen använda dem och så tittade jag på vad de gjorde med kamerorna.

KAMERAN SER

Händelsen blev upprinnelsen till hur Lena formulerade sin forskningsansökan och i inledningen till hennes avhandling finns en beskrivning av det hon såg den där dagen när barnen fick använda kamerorna:

Kameran riktas mot den vuxna i rummet och Elma utbrister:

– Kameran kan titta!

Treåriga Elma använder kameran som ett öga. Hon ser genom den, ramar in och fokuserar. Kameran gör något med Elma, Elma gör något med kameran. Och där var det: barnets perspektiv.

– Jag ville ta reda på något jag hade begränsad förmåga att se själv, min forskning började verkligen i praktiken, förklarar Lena.

Vi återgår till praktiken, till vardagen i förskolan. Ser man barnens perspektiv här?

– Jag tror att det ibland är lättare att säga att man gör det än att förstå vidden av vad det kan innebära. Intresserade och modiga pedagoger klarar av det. Jag tänker mig att det handlar om att varje dag ifrågasätta vad man själv gör, vilka bevekelsegrunder man har för det man gör. Det handlar om att i sin roll som pedagog leva nära barnen, att aktivt vara med barnen eller att hålla sig tyst vid sidan om – att våga ligga steget före och efter.

MÅSTE VARA NYFIKEN

Vad händer med barnens perspektiv när vi vuxna alltid har den yttersta makten? Lena resonerar kring detta:

– Vuxna har naturligtvis ett absolut ansvar för att se till att barn inte skadar sig själva eller varandra. Men varje sekund i förskolan innehåller ett potentiellt etiskt problem; eller något positivt: en möjlighet att prata om, eller fundera kring, vad man får och inte får göra och vem som bestämmer det.

Lena menar vidare att barnets fotografiska perspektiv med kameror kan vara det vi vuxna ”städar bort”. Det kan vara snoret under näsan som vi torkar bort innan vi tar ett fotografi. Barnen hade kanske valt att zooma in snoret och ta en bild på det. När barnet ”ser” genom kameran kommunicerar de något om vad de tycker är viktigt. Något vi vuxna inte kommer åt annars.

– Man kanske inte alltid förstår vad barnen vill säga med fotografierna. Bilder på en vuxens händer som knyter skor skulle kunna säga: jag avskyr de här skorna som jag inte kan knyta själv, de begränsar min självständighet! Men, även om barnet inte tänkte så erbjuder ett sådant tänkande möjligheter till ett förändrat perspektiv. Genom att försöka förstå ställer man sig nyfiken. Man måste vara nyfiken för att se barns perspektiv, och man måste våga att inte alltid veta från början.

ETISKA FRÅGOR

Lena ser gärna att fler förskolor vågar sätta kamerorna och det dokumenterande fotograferandet i barnens händer. Hon menar också att det bör vara kameror och inte surfplattor, som annars ofta används i förskolan. Dels för att surfplattornas storlek begränsar barnets rörelsemöjligheter och dels för att de inte erbjuder samma möjlighet till en inramning – ett visuellt utsnitt. Därmed tränar de inte blicken på samma sätt som med kameran.

– Det kommer att uppstå etiska frågor som kan belysa sådant som redan sker. Säg att ett barn fotograferar under vilostunden, och med sitt seende ifrågasätter varför alla barn vilar samtidigt. När sanningen är att personalen behöver ha rast – kan vi stå för det, om det är enda anledningen?

Det visuella och seendet utgör en stor del av världen som barnen växer upp i. Kamerorna ger möjligheter till lärande och till utforskande av lärandeprocesser, menar Lena.

– Om vi i förskolan följer vad som står i läroplanen kring demokrati och alla människors lika värde så spelar seende och kamerors makt i vardagen stor roll.