hero bild

Litteratur som bryter normen

Normbrytande karaktärer och berättelser är något som alla barn bör ha tillgång till på förskolan. Det finns gott om barnlitteratur som erbjuder alternativa verklighetsbeskrivningar.

Förskollärarna Ida Silow och Helena Mossberg är nyutexaminerade från förskollärarutbildningens flexibla variant på Malmö universitet, där de gått utbildningen parallellt med sina arbeten i förskolan. Båda har arbetat som barnskötare länge, och bestämde sig för att fördjupa sig i förskollärarutbildningen av olika skäl.

– Mina chefer tyckte att jag skulle utbilda mig. Jag tyckte att jag var kompetent redan, men så såg jag på arbetsmarknaden och insåg att det skulle bli lättare att jobba där man vill med en förskollärarutbildning, förklarar Helena.

– Och när man väl är inne i något så är det ju kul att fördjupa sig, fyller Ida i.

NORMER BEGRÄNSAR

Utbildningen avslutades med ett examensarbete i "Barndom och lärande", och det är med anledning av detta vi träffar Ida och Helena en solig sensommareftermiddag på Malmö universitets bibliotek. Deras gemensamma examensarbete har titeln "Det är det ovanligaste som finns att pojkar stickar" och är ”en kvalitativ studie om förskolebarns orientering i högläsning av normvidgade barnböcker”.

– Normkritik har legat mig varmt om hjärtat och jag har pluggat lite genusvetenskap, berättar Ida. Helena och jag pratade mycket om det här.

De hade båda noterat hur man såg olika på flickor och pojkar i barngrupperna, hur man adresserade pojkar som busiga och stimmiga, flickor som elaka.

– Vi ville inte vara med på det. Det begränsar och snävar in och gör att man inte jobbar med det som är väsentligt, menar Ida.

Fokus för kursarna blev barnlitteraturen, där de bestämde sig för att leta efter verktyg, metoder och goda exempel för sig själva och kollegorna.

– Vi lever ju alla i den här världen, med de normer och strukturer som finns. Då är det lätt att man levererar färdiga modeller för barnen; vi vill erbjuda dem alternativ och olika perspektiv att förhålla sig till, förklarar Helena.

– Litteraturen blir en värld där man kan hämta allt detta lätt. Här får barnen möjlighet att identifiera sig med saker som inte finns i just deras närhet annars.

Ida och Helena valde ut ett antal normkritiska/vidgande barnböcker för högläsning i barngrupperna. I mötet med barnen i lässituationen använde de sig bland annat av metoder från pedagogikforskarna Ingrid Pramling Samuelsson och Elisabet Doverborgs bok "Att förstå barns tankar", där barnet är en aktiv samtalspartner och får utrymme att utveckla sina egna tankar. Aidan Chambers modell för boksamtal inspirerade också, med sina principer om dialog, för att barn ska få en djupare förståelse och upplevelse av böcker.

BARN ÄR FLEXIBLA

Även om förutsättningarna på de två förskolorna man utförde studien på var olika – på den ena var man betydligt mer van vid den typ av högläsning studenterna praktiserade – blev svaret på frågan om hur barn förhåller sig till normkritiska berättelser snart unison:

– Barn är mer flexibla och öppna än en vuxen som tänkt hela sitt liv. De är redo att lära sig nya saker.

Ida och Helena kom också fram till att även böcker som per definition inte var normkritiska också kunde leda till samtal kring ämnet, och att bilderna hade större betydelse än texten och många gånger blev vad som satte igång samtal och reflektioner bland barnen.

DESORIENTERING

I den grundläggande frågeställningen för arbetet fanns frågor om barnens desorientering inför mötet med de normvidgande berättelserna. Ida och Helena använde sig av en kvalitativ undersökningsmetod i syfte att få en djupare förståelse för barnens värld. När det gällde desorientering mötte Ida och Helena olika uttryck för detta. Exempelvis kunde barnen reagera mer på karaktärernas utseende än på deras egenskaper eller handlande.

För att hitta tillbaka till känd mark, reorientera sig, kopplade barnen det de upplevde som avvikande till något bekant: en person eller företeelse i sin närhet. De barn som hade mindre erfarenhet av icke-normativa personer och situationer hade svårare att reorientera sig vilket ledde till funderingar hos Ida och Helena kring hur mycket de som pedagoger i de fallen skulle hjälpa barnen reorientera sig.

– Ibland känns det som att vi bara ska hålla oss undan, vi har ett bagage som inte barnen har. Vi kan bli fixerade, för dem handlar det inte alltid om kön, det kan handla om något helt annat, säger Helena.

– Vi diskuterade också vad vi skulle göra med resultatet. Ska vi ”pekpinna” och säga att Monstermira är bättre än Barbie? Då blir det också normativt. Nej, det handlar om att möta varje person och ge hen bekräftelse för den den är. Jag skulle vilja trycka på det här att vara öppen och lyhörd. Det hör ju faktiskt bara till att vara människa, avslutar Ida.