Uppdraget är unikt för Fokus förskolas utsända. Vi ska intervjua barn, och förskolans personal ska inte vara med. Men det går inte riktigt som vi tänkt.

» Det är ett konstant tillstånd hos barn, att de leker. Deras lek är helt flytande, de kan ändra mitt i, träffar de på något intressant kan den skifta riktning fullständigt. «

DET ÄR LÄTT ATT känna sig som Sven Melanders intervjuande karaktär i Nöjesmassakern: han frågar ett barn gång på gång vad hen önskar sig mest av allt i världen, i jakt på det önskade, politiskt korrekta svaret: Fred på jorden. Lite så blir det, när vi först pratar med barnen på avdelningen Pärlan på Ribersborgs förskola. Ämnet är lek, och vi vill veta hur barnen själva ser på möjligheterna och förutsättningarna för lek i förskolan.

Leker hela tiden

Vi träffar barnen vi ska intervjua i Pärlans mysiga bibliotek. Här finns en koja, kuddar, fåtöljer och böcker. Vi får sitta med gruppen då de under ledning av förskollärare Frida Sandqvist tillsammans pratat sig igenom en berättelse. Barnen engagerar sig i berättelsen och lyssnar uppmärksamt på Frida. Det här ska nog gå bra, tänker vi, när vi lite senare ska intervjua samma grupp barn.

När leker man i förskolan?

– Hela tiden!

Svaret är i det närmaste unisont. Vi låter barnen prata på, och sticker in små frågor då och då. Vem bestämmer när man leker? Kan man vara bra på att leka? Är vuxna bra på att leka? Svaren pratas ihop i en bångstyrig kör:

– Fröknarna vill aldrig vara med och leka. De kan kolla om man bråkar.

– Man får inte leka vad som helst. Man får verkligen inte leka att man ska döda.

Vad är lek?

– När man ritar leker man bara lite. Men man kan leka att man går i skolan och att man skulle rita i skolan.

– Min pappa har en rolig lek. Han spelar dragspel och då tycker min storebror att han ska sluta men då gör han inte det.

Spontan undervisning

Att urskilja leken ur barnens tillvaro på förskolan – eller någon annanstans för den delen, verkar i det närmaste omöjligt. Så blir barnen nyfikna på fotograf Sannas kamera och ett av barnen håller fram en liten, liten anka i plast, den är inte mer än några centimeter lång.

– Tror ni att man kan ta en bild på den lilla ankan med en så här stor kamera, frågar Sanna och böjer sig fram, fotograferar ankan och barnen samlas kring kameran för att titta på bilderna.

– Ser ni den?

– Så stor ankan ser ut!

– Ankan är så liten så man knappt kan se den i handen ju!

Vi leker med barnen och plötsligt har de lärt sig något nytt: vi har fått ett konkret och spontant exempel på lek i undervisningen.

– Det handlar om vad vi ser när de leker, hur vi kan plocka upp det. Vi kan anteckna vad de gjort mycket av i veckan och fundera över hur vi kan plocka upp det. Varför är de jätteintresserade, hur kan vi ta tillvara på det i vårt temaarbete när vi arbetar vidare? Vad kan vi erbjuda dem?

Leken är flytande

– Det är ett konstant tillstånd hos barn, att de leker. Deras lek är helt flytande, de kan ändra mitt i, träffar de på något intressant kan den skifta riktning fullständigt, förklarar förskollärare Steffi Persson.

Hur reflekterar man som femåring över lek – när lekandet är att vara? Ett naturligt tillstånd? Det man alltid gör?

Fast de leker ju inte när de äter, det har de sagt. Steffi skrattar:

– Nja, det vet jag inte. Det är slimekulor och spökvatten… de leker ju till och med när de går på toa!

I temarummet får leken extra liv. Theo försvinner in i en fajt med bläckfisken.

Thea och Ella är engagerade i ett viktigt telefonsamtal.

Vad leker ni?

– Fortnite, svarar Viggo och Theo.

Theo i färd med att utforska projektionerna i temarummet.