hero bild

En egen berättelse

Det gemensamma arbetstemat ”3 600 barns berättelser” handlar om att varje barns röst ska höras. Det är också ett led i arbetet med att utveckla undervisningen i förskolan.

Temat bottnar i FN:s barnkonventions artikel tolv, som handlar om att alla barn har rätt att göra sin röst hörd. Förste förskollärare Åsa Brorsson resonerar kring temat som nu drar igång:

– Jag ser många möjligheter i att vara nära barnen. För att kunna se och höra en berättelse måste man faktiskt vara där på riktigt. Ibland behöver vi träna på det, rent generellt. Utmaningen för pedagogerna här blir att inte göra det för svårt.

Det kan ju vara en berättelse att man lärt sig att åka rutschkana: att man kan klättra upp, åka ner och resa sig upp. Vi behöver träna oss i vad en berättelse egentligen är för barnen, och lägga bort vårt vuxenperspektiv.

Varje förskola hittar egna projekt för att arbeta med temat. Vi besöker Mossebos förskolas avdelning Skalman, där man just nu använder naturen för att få igång barnens berättelser.

Barnen utforskar omgivningen med hjälp av färgglada förstoringsglas. Pinnar, mossa, löv, kastanjer och tillhörande skal, insekter, kastanjeträdets stam och bark – allt granskas in i minsta detalj.

– Åh, så många kastanjer! Kolla – de har piggar, säger Ilhan med stor entusiasm.

– Jag hittade många kastanjer, skalen som har taggar ser roliga ut. Jag kan hoppa, fortsätter Linnéa och demonstrerar ett hopp.

– När kastanjerna ramlar ner från trädet så öppnas de, eller när man trampar på dem. Det är vinden som gör att de ramlar ner, sammanfattar Ilhan.

– Vad kallar man det gröna runt kastanjen, frågar Åsa Brorsson. Svaret kommer snabbt från engelskspråkige Louay: – I call it home.

BESJÄLADE MATERIAL

Under våren hölls en utvecklingsdag som gav pedagogerna en försmak av det gemensamma temat.

– Vi arbetade i smågrupper och använde bland annat korkar, penslar och metalliska material som vi besjälade genom att svara på frågor som ”vad heter jag, vem är jag och vad är jag rädd för?”. Därefter byggde vi ihop berättelserna och spelade upp dem för varandra både som talat och tyst rollspel, säger Gülay Dinsever.

– Syftet med övningarna var att få känna på vad en berättelse kan vara, få idéer om hur den kan byggas upp och hur vi kan göra på liknande sätt med barnen, säger Åsa.

NATUREN INSPIRERAR

Höstterminen på Mossebo inleddes med att barngruppen intervjuades och filmades. Pedagogerna såg ett intresse för naturen och därför kretsar berättelserna kring frågan ”vad händer i mötet med naturvetenskap i vardagen?”. I arbetet med barnen har pedagogerna redan med sig ett mål och en tanke om vad barnen kan lära sig i en aktivitet. Det sker därefter en reflektion kring hur det gick.

– Genom att vara närvarande såg vi att barnen uppehöll sig vid kastanjeträdet för att leka rollekar kring skapande med pinnar och kastanjer. Därför lyfte vi in kastanjerna och trädet i berättandet, säger Gülay. När vi lägger till olika material för att vidareutveckla barnens utforskande leder de till nya berättelser, säger Gülay.

På Mossebo finns en vägg som används för reflektioner. Just idag hänger det bilder som visar barnens utforskande av gårdens kastanjer.

– Att vi är lyhörda och fångar upp barnens reflektioner är viktigt, säger Åsa.

– Reflektionen pågår vid olika tillfällen under dagen när barnen är redo. Genom att reflektera kring det utforskande som pågår på avdelningen kan vi tillsammans med barnen få syn på vilket förändrat kunnande och lärande som skett för att sedan ta nästa steg i processen. Som vuxen vägleder vi barnen men det är ändå de som för projektet vidare, inom ramen för temat, avslutar Gülay.