Klassificering av massor

Ett vanligt tillvägagångssätt vid klassificering av massor är att dela in undersökningsområdet i ett antal rutor (så kallade beslutsenheter) och att provta och förklassificera varje sådan beslutsenhet. Varje beslutsenhet förklassificeras då baserat på en medelhalt i volymen. Provtagningen behöver därför genomföras på ett sådant sätt att medelhalten blir så representativ för beslutsenheten som möjligt. Ju mer heterogen föroreningssituationen är, desto mer utmanande är det att karakterisera och klassa beslutsenheten korrekt.

Heterogenitet, variabilitet och föroreningsnivå

För att kunna ta fram en lämplig provtagningsstrategi för klassning av massor anser miljöförvaltningen att det behöver göras en bedömning av markens heterogenitet, det vill säga hur föroreningshalten varierar i marken samt vilken föroreningsnivån som förväntas. Denna bedömning kan sedan behöva uppdateras i resultatrapporten för den miljötekniska markundersökningen när resultatet för undersökningen finns.

Exempel på sådant som påverkat markens heterogenitet är pålagda fyllnadsmassor, avfall som täckts över eller grävts ner och gamla konstruktioner som lämnats kvar i marken. Markens heterogenitet är en effekt av hur föroreningshalten varierar i marken. Föroreningsnivån i beslutsenheterna är ofta inte känd på förhand och varierar dessutom mellan beslutsenheterna. Miljöförvaltningen anser att det är lämpligt att använda ett schablonvärde för föroreningsnivån i enlighet med ”Klassning av förorenade jordmassor in situ – Information och råd, SGI Publikation 40, Utgåva 2”, november 2018.

Beslutsenheternas volym

Vid klassificering av massor i beslutsenheterna behöver det framgå av provtagningsplanen och sedan i rapporten för miljöteknisk markundersökning hur beslutsenheternas ytor har definierats. Även beslutsenheternas placering (horisontellt och vertikalt) samt deras antal behöver framgå. Om det visar sig, efter det att undersökningen är utförd, att haltvariationen inom en beslutsenhet är mycket stor indikerar detta att beslutsenheten är för stor och bör minskas.

Storleken på beslutsenheterna bestäms genom en samlad bedömning av bland annat föroreningens förekomst och variabilitet, styrande exponeringsvägar och risker, den planerade markanvändningen (det är olämpligt att definiera en beslutsenhet så att den överlappar områden med olika planerade markanvändningar), masshantering samt ekonomiska aspekter.

Representativ halt

Vid klassificering av massor behöver en representativ halt väljas för respektive beslutsenhet. En representativ halt är den halt som bäst representerar risksituationen utan att risken underskattas. Vanligtvis utgörs den representativa halten av ett mätvärde (vanligtvis analyssvaret från ett samlingsprov som representerar medelhalten i beslutsenheten), ett beräknat medelvärde av analyssvaren från flera enskilda prover (som tillsammans ska representera medelhalten i beslutsenheten) eller ett beräknat UCLM-värde av analyssvaren från flera enskilda prover eller samlingsprover (som tillsammans ska representera medelhalten i beslutsenheten). Det behöver framgå av en miljöteknisk markundersöknings rapport hur och varför den representativa halten valts.

Vid klassificering av massor behöver resultatet jämföras med ett mätbart åtgärdsmål, ett generellt eller platsspecifikt riktvärde eller något annat kriterium som markerar gränsen mellan två klasser.

Risk för felklassificering

Utifrån begreppen som beskrivs ovan väljs en provtagningsstrategi. Inom områden med känslig markanvändning anser miljöförvaltningen generellt att en tioprocentig risk för felklassificering enligt SGI publikation 40 är acceptabel. Det behöver dock göras en bedömning om det är lämpligt att bedöma riskerna med samlingsprov för de specifika föroreningarna eller om skyddsobjekten är extra känsliga, till exempel små barn på förskolor eller skolor.

Kontroll av provtagningsstrategi

Miljöförvaltningen anser att valet av provtagningsstrategin behöver kontrolleras om risken för felklassificering är högre än tio procent. Provtagningen behöver då repeteras tre gånger i tio procent av beslutenheterna. Det betyder att om provtagningsstrategin består av tre provgropar i varje beslutsenhet behöver nio provgropar grävas totalt inom samma beslutsenhet. Varje samlingsprov består sedan av prov från tre enskilda provgropar. Om variabiliteten (som ofta benämns som CV) underskrider 0,35 anser miljöförvaltningen att den valda strategin är acceptabel. Om CV överstiger 0,35 kan miljöförvaltningen ställa krav på att klassificeringen görs om.

Det är inte lämpligt att utan tydlig motivering välja en provtagningsstrategi med låg säkerhet för att sedan bara kontrollera provtagningsstrategin. Det är viktigt att provtagningsstrategin väljs utifrån de begrepp som beskrivs ovan.

Kostnad inför antagande av detaljplan

För att veta om avhjälpandeåtgärderna är realistiska och rimliga bör de uppskattade kostnaderna för avhjälpandeåtgärderna redovisas i markundersökningsrapporten.

För ytterligare information om klassificering av massor rekommenderar miljöförvaltningen ”Klassning av förorenade jordmassor in situ – Information och råd, SGI Publikation 40, Utgåva 2”, november 2018.