Publicerad 2015-04-30 07:54

Senast uppdaterad 2015-04-30 08:21

Man måste möta barnen där de är

Ödet hjälpte barnskötaren Mona Hansson på Motettens förskola att förverkliga sin dröm. Fram till hon var 40 år arbetade hon som receptionist, men när företaget lades ner såg hon sin chans att omskola sig för att äntligen få arbeta med det hon brinner för – nämligen barn!

- Papper och telefon är egentligen inte min grej, ler Mona. När uppsägningen kom var jag faktiskt bara glad. Jag såg det som en möjlighet att äntligen göra något nytt.

I samma veva som Mona blev arbetslös fick hon nys om en kommunal vuxenutbildning, Barn och fritid. Det kändes som ett ödets nyck och Mona tvekade inte att söka. Och på den vägen är det. Mona lyser upp och värmen i hennes röst går inte att ta miste på när hon beskriver lyckan över att se barn göra framsteg.

- Jag har alltid velat jobba med barn! Barn har alltid legat mig varmt om hjärtat. Speciellt barn med särskilda behov, de tysta barnen som inte vågar ta plats, de som bara sitter där och inte säger något. Jag vill hjälpa till att lyfta och stötta dem, så de kommer fram. Inget kan göra mig mer glad än när ett av de tysta barnen plötsligt vågar sig på något nytt. Att se glädjen i deras ögon är fantastiskt!

Mona praktiserade på Motetten under sin utbildning och det ledde till att hon efter utbildningen blev tillfrågad om hon ville komma tillbaka som resurs på avdelningen för autistiska barn. Det är 16 år sedan, avdelningen för autistiska barn finns inte kvar, men Mona har stannat på förskolan och har idag fast tjänst.

Rollen som barnskötare skiljer sig lite från förskollärarens, då barnskötaren inte har något pedagogiskt ansvar. Rent praktiskt i barngruppen känner Mona dock ingen skillnad.

- Här görs ingen skillnad på personal, vi har alla samma värde och min roll i barngruppen är lika stor som förskollärarnas. Jag gör samma jobb, har lika mycket att säga till om och är lika delaktig i dokumentationen, även om det är förskolläraren som har det yttersta ansvaret för verksamheten.

Mona betonar hur bra det är organiserat på Motetten med planeringstid och vid sjukfrånvaro.

- Vi har det jättebra, med tre timmars planeringstid i veckan! Här finns två tjejer som går runt på förskolan som planeringsavlösare. Det är bra för både personalen och för barnen. Vi tar överhuvudtaget inte in så mycket vikarier, vi löser sjukfrånvaron i huset. Här har det alltid varit självklart att man hjälps åt över avdelningarna och vi ser dagligen över bemanningen på vårt morgonmöte.

På vägen ut hittar Mona en liten pojke som krupit ner och gömt sig bakom en soffa. Monas uppmärksamhet flyttas genast till pojken och hon sätter sig på huk bredvid för att höra varför han sitter där. Det är halloweenfest på förskolan och han mumlar något om blodiga popcorn. Vad det än är Mona viskar i hans öra där nere på golvet har det verkan, för strax springer han glatt in till festen igen.

- Jag befinner mig mest på golvet i barnens nivå, där trivs jag bäst. Man måste möta barnen där de är, förklarar Mona innan hon försvinner iväg till sitt.