Charlotte Ericsson, med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, gick från deltagare till anställd på Kraftbudet och hyllar skapandet som friskfaktor.

– När man har tappat allting annat så har man ofta sin kreativitet kvar, förklarar hon.

Verksamheten Kraftbudet började som ett nyhetsbrev, men växte ur de skorna och är numera en hel mötesplats som inte bara sprider nyheter inom socialpsykiatrin, utan även samarbetar med andra verksamheter och fungerar som en arena för skapande. Skriver du dikter? Målar du? Fotograferar? Rappar? Eller vill du träffa andra i samma livssituation? Då kan Kraftbudet ha något att erbjuda dig.

– Vi vill försöka skapa något som inte har funnits tidigare, en plats där man verkligen jobbar med brukarinflytande genom kreativiteten som uttrycksform, förklarar Charlotte Ericsson som är vice redaktör för Kraftbudets produktioner. Hon sköter bland annat hemsidan och sociala medier, och arbetar överallt för att motverka stigmat kring psykisk ohälsa.

Även om det inte är det första hon säger till nya människor, så är hon tydlig med sin egen bakgrund. När flera livskriser avlöste varandra på kort tid så tappade Charlotte själv fotfästet.

– Jag gick igenom en separation och fick samtidigt en ryggskada som gjorde att jag inte kunde jobba. Det blev för mycket för mig samtidigt, och en period var jag också inlagd. Innan dess var jag undersköterska inom äldrevården och levde ett helt vanligt liv med småbarn hemma. Det är ju det jag verkligen vill förmedla när det gäller psykisk ohälsa, att alla kan drabbas. Men jag tror också på att alla kan återhämta sig, eller ”nyhämta” sig som jag föredrar att säga.

Den egna erfarenhet har hon nytta av när hon möter personer som deltar i Kraftbudets produktioner och arrangemang.

– Jag är bra på att möta människor på deras egna villkor. Jag var lite rädd när jag gick från deltagare till anställd, att jag då skulle bli bemött på ett annat sätt, men så har det faktiskt inte blivit. Så framtiden just nu känns bara som en uppåtspiral. Min lönebidragsanställning gäller i ett år, sedan får vi se, men jag hoppas ju på att få fortsätta!

Foto: Sanna Dolck Wall.
Text: Marina Nilsson.