På enheten för barnboende och korttidsboende LSS gläds man åt att barnkonventionen nu är lag. Det gör arbetet framåt tydligare, och särskilt konventionens artikel 12, som handlar om delaktighet, lyser extra starkt som ledstjärna!

Barn har rätt att bilda åsikter och fritt uttrycka dessa, står det i den aktuella artikeln.

Men hur gör man med barn vars funktionsnedsättning, oftast autism, innebär att det är svårt att förstå vad de vill? Hur hör man de tysta barnens röst?

– Det är förstås en jätteutmaning hos oss, just för att vi har barn som inte har talet. Då måste man tänka om och hitta nya vägar, förklarar enhetschefen Carina Bolin.

Pedagogisk samordnare Frida Jeppsson berättar att även anhöriga efterlyser bättre kommunikationsverktyg.

– Föräldrar kan säga att: ”Vi vet inte vad hon vill eller vad hon menar när hon håller sig för magen, eller när hon bankar huvudet i väggen sena kvällar. Vi vet inte vad det betyder.” Många föräldrar befinner ju sig i en oerhörd frustration över bristande kommunikationsverktyg, berättar hon.

Vi pratar ju pengar här. Vad får det kosta?
Men vi tänker ju mer, ”vad behöver barnet”, och resten får vi lösa.

Som ett led i satsningen på kommunikation och delaktighet kommer alla medarbetare på de olika boendena, såväl permanent- som korttidshem, att gå en grundkurs i den nederländska samspelsmetoden Marte meo.

– Man kan säga att det är så långt ifrån mobil-scrollande med barnvagnen som kan komma. Själva metoden går ut på att man blir filmad när man interagerar med barnet och man får lära sig att vara väldigt närvarande och fokuserad på här och nu. Om vi tar på ett par byxor så är detta allt vi gör! Och sedan tittar vi på filmerna och framförallt fokuserar man då på de positiva ögonblicken av kontakt, och jobbar på så sätt för fysisk, mental och språklig närhet för att säkerställa psykiskt välbefinnande hos barnet, säger Frida Jeppsson.

Sammantaget rör det sig om strax under 100 barn och unga, i åldrarna 0 till 21 år, som nyttjar kommunens boenden och korttidsboenden. En sak som de har gemensamt, och som försvårar den egna röstens genomslagskraft, är den samhällssyn som generellt omfattar dem.

– Det finns en norm att betrakta barnen som enbart funktionsnedsatta. Man har ingen tonårsperiod, inte någon sexualitet, inga intressen, utan ska hela tiden skyddas och bolstras in, för man känner inte till sitt eget bästa i olika frågor, menar Frida att synen säger.

Att låta barnens egna perspektiv komma först, som det nu också är lag på, kan förstås innebära en del konflikter med andra intressen.

– Vi pratar ju pengar här. Vad får det kosta? Men vi tänker ju mer, ”vad behöver barnet”, och resten får vi lösa. För får vi inte ihop det här nu när de är unga, så får vi andra bekymmer när de är vuxna, i form av psykisk ohälsa och annat som kostar samhället pengar, summerar Carina Bolin.

Text: Marina Nilsson.
Foto: Sanna Dolck Wall.