Samtal som räddar liv

Uppemot 300 000 människor känner någon gång under ett år att de inte vill leva längre. Många lider i det tysta och en del ser ingen annan utväg än att ta sitt liv. Att mötas i ett samtal kan vara det som tänder livsgnistan igen.

Psykisk ohälsa beskrivs ofta som en av vår tids största folksjukdomar. Känslor av skam och skuld och omvärldens reaktioner gör att många avstår från att söka livsviktig hjälp.

– Det första man ser när man kommer in på vår mötesplats är en hylla med telefonnummer och information om föreningar som ger stöd. Det ligger inte på något undanskymt ställe av rädsla för att skapa reaktioner. Det gör det ändå. Så då kan vi lika gärna prata om det och låta det ta plats i allas medvetande.

Det säger Johan Daun som är aktivitetsledare på Vänkretsen, en mötesplats för vuxna med psykisk ohälsa. Här arbetar man för att det ska bli mer naturligt att öppna upp sig om hur man mår och våga berätta om man faktiskt har förlorat livslusten.

– Våra besökare är i trygga händer eftersom det alltid finns någon som lyssnar och som kan ämnet. Man kommer inte hit och spelar teater utan det är okej att vara nere, säger han.

Så är det inte alltid och kunskapsbristen i till exempel skola, vård och omsorg är något som funktionsstödsförvaltningen vill komma till rätta med. Susanna Agerius samordnar det suicidförebyggande arbetet i Malmö stad och ser ett stort behov av förstärka kompetensen.

– När ska man fråga? När ringer man 112? När är det så illa att någon riskerar att ta sitt liv? Det är det många som inte vet. Visst pratar vi mer öppet om psykisk ohälsa och suicid idag men kanske inte i den takten jag hoppats på. Men man har förstått att desto mer vi talar om det, desto snabbare och bättre insatser kan man göra, säger Susanna Agerius.

Susanna säger att suicidprevention till stor del handlar om att finna en förståelse för varje persons känsloliv och psykiska mående.

– Så att man inte ger sken av att allting är bra utan vågar be om råd eller hjälp att söka kontakt med någon professionell eller bara ha någon att prata med. När Mind och Suicid Zero gör stora kampanjer handlar det om att uppmana den som mår dåligt att berätta – och omgivningen att våga lyssna.

Ständig beredskap tär på orken

En viktig beståndsdel i det suicidförebyggande arbetet är utbildningen i första hjälpen för psykisk hälsa som erbjuds medarbetare i förvaltningen. Målet är att det ska vara lika självklart att våga och kunna ge första hjälpen när någon faller ihop som när någon drabbas av psykisk ohälsa och suicidtankar.

– Som instruktör är det viktigt att få med anhörigperspektivet; hur det är att stå nära någon som mår dåligt, om alla känslor som väcks. Och om att känna sig maktlös, för det gör alltid den som står bredvid. I utbildningen har vi tid att reflektera som man kanske inte hinner annars. Och det blir en fint kollegialt lärande. De flesta av oss har egna erfarenheter som vi delar.

Det säger Rosella Citterio, som är anhörigkonsulent och instruktör. Hon träffar många anhöriga som säger att de inte vet vilka stödinsatser som finns och hur man ska göra för att få hjälp från samhället.

– Suicid präglar hela vardagen. Man lever i en ständig beredskap för att det värsta kan hända. Eller, när det hänt, en gnagande känsla av att man hade kunnat förhindra det. Att ständigt leva i beredskap eller med skuld- och skamkänslor gör något med mig som anhörig, säger Rosella Citterio.

Ger kunskap att ställa rätt frågor

Suicid omges fortfarande av seglivade myter, som att det är ensamma män i norra Sverige som står för den största delen, något som Johan påpekar är långt ifrån sanningen.

– Men vi har inga bra mått på exakt hur situationen ser ut i landet eller i olika kommuner, det är svårt att veta var en person befinner sig. Många gånger är det impulsiva handlingar förstärkt av ett drogmissbruk som ligger bakom. Annat kan vara svårare att förutse. Kanske är det just den som verkar starkast och aldrig visar känslor som tar sitt liv för man har inga verktyg att hantera sitt inre, säger Johan.

– Vi letar efter anledningarna till att man kanske är hotfull eller deppig. Ofta fokuserar vi på att åtgärda beteende men vi frågar inte vad det står för, fyller Susanna i.

Eftersom funktionsstödsförvaltningen arbetar med nästan alla riskgrupper i samhället behövs kunskap och kompetens inom en rad områden såsom beroendeproblematik, intellektuell funktionsnedsättning, autism, psykisk sjukdom och samsjuklighet. Därför är det viktigt att medarbetaren tränas i att ställa rätt frågor utifrån den brukare man möter.

– Man måste kanske anpassa frågan och naturligtvis veta vad man ska göra med svaret. Som sjuk har man inte alltid insikt utan tackar kanske nej till en stödinsats. Och då behöver man fråga på ett annat sätt, säger Rosella.

Under pandemin har den sociala isoleringen tydligt ökat. Det har inte varit möjligt att träffa sina kontaktpersoner eller ledsagare eller ta sig till daglig verksamhet.

– Under första hjälpen-utbildningen pratar vi mycket om isolering, utanförskap och förluster som kan göra att man inte vill leva längre. Vi hör det bland annat från boendepedagoger, som försöker ta reda på många som säger så. Det är bra att vi pratar om det, säger Susanna och fortsätter

– Det är en större fråga än vi kanske tror. Då är utbildningen bra på flera sätt. Just det att prata om det som väcks hos medarbetaren, om det som skaver i en. Det finns många tankar bland medarbetarna men man är rädd för att fråga. Eller så har man egna erfarenheter och ämnet ligger för nära, fyller Rosella i.

Samtidigt är det just de egna erfarenheterna som många gånger är styrkan i samtalet; att träffa någon som inte bara har läst allt i en bok bygger förtroende på ett annat sätt.

– Det finns en ärlighet i samtalet som tänder hopp. Suicidprevention handlar ju inte bara om att undanröja akuta risker, vi arbetar för att de vi pratar med ska få tillbaka livsgnistan också. Annars blir det bara som en förvaring av människor som mår dåligt, säger Johan.