Hälsa genom samtal

Till det socialpsykiatriska teamet ringer personer som mår dåligt men inte vet vart de ska vända sig, eller som har sökt vård men inte blir lyssnade på. Har man psykisk ohälsa och faller genom samhällets skyddsnät ökar risken för självmord markant.

– Vi bryr oss inte om diagnoser eller vad som hänt tidigare i livet utan tittar på vad den psykiska ohälsan innebär för människor här och nu, säger Pernilla Lemwall som tillsammans med Bengt Nilsson är socialpsykiatrisamordnare och instruktörer i första hjälpen-utbildningarna om psykisk ohälsa.

– Många lever med ett inre kaos. Och just gruppen unga vuxna med någon form av diagnos som sitter hemma, de är svåra att fånga upp. Man har kanske inte gått klart skolan, har inga pengar eller saknar tillgång till läkarvård. Risken är stor att de aldrig tar sig ut i samhället, säger Bengt Nilsson.

Teamet möter ofta föräldrar som känner sig maktlösa och som har svårt att förstå att förmågan inte finns där. Personen känner av omgivningens förväntningar på att leva på ett visst sätt men har ingen aning hur man ska nå dit. Eller om man ens vill.

– Då hamnar man lätt i en djup existentiell kris. Föräldrarna har kanske pratat med honom, för det är nästan alltid en han, om att ställa sig i bostadskö eller ringa socialtjänsten, men personen ser ingen mening med att försöka förändra i sitt liv, säger Pernilla Lemwall.

Viktigt med samtalsstöd

Bengt och Pernilla upplever att kunskapsläget i samhället har blivit bättre de senaste åren. Samtidigt är resurserna begränsade och det kan vara en kamp att få den hjälp man behöver. Det är lätt att förstå att personen ger upp.
Det kan finnas ett motstånd mot att berätta hur dåligt man mår eller att man inte längre orkar leva. Känslan att man besvärar andra finns ofta där, eller så vill man inte dela sitt innersta. Har man bara en kvart på sig i mötet med vården är det inte ens säkert att man hinner säga allt.

– Jag tror att vi upplevs som mer ofarliga att träffa. Vi är inte läkare eller skolpersonal och vi är inte handläggare som ska utreda dem. Vi är där för att vi bryr oss och försöker hjälpa till. När de förstår det, öppnar de upp sig. Vi får kanske hela livsberättelsen på två träffar, säger Pernilla.

Allt handlar om relationer

Det behövs fler socialpsykiatrisamordnare och en lösning skulle vara att utöka teamet. Men det är inte helt lätt att möta kompetenskraven. Mycket av framgången har att göra med personkemin mellan dem.

– Vi känner oss också maktlösa ibland. Vi träffar personer som befinner sig i en extremt utsatt livssituation utan att vi kan göra något åt det. Jag hade aldrig orkat om jag inte hade haft en kollega som jag litar på och som kan hjälpa mig att bära alla berättelser, säger Pernilla och fortsätter:

– Allt socialt arbete handlar om mellanmänskliga relationer; att man bryr sig och verkligen lyssnar. Det är inte alltid man kan hjälpa och det har personerna ofta full förståelse för. Många gånger räcker det med att bara bli tagen på allvar, säger Pernilla.

– Så är det. Vi hade inte orkat med detta om vi inte kände att vi gjorde skillnad. Och vi kommer alltid med någon liten ljusning, en stund som kan bli lite bättre, i alla fall den timman vi sitter och pratar, säger Bengt.

Ställer de livsviktiga frågorna

Det är fortfarande många som tycker att det är jobbigt att prata om självmord eftersom man är rädd för vad som kommer fram och måste tas om hand.

– Omgivningen är rädd för att fråga för det kan bli olustigt, men man är nog ännu räddare för svaret. Vad ska jag göra med det? Men man bär ju inte ansvar för konsekvensen, som att det är jag som ska fixa det. Det handlar om att visa att man bryr sig. Jag har aldrig träffat någon som tar illa vid sig för det. Och då ställer vi frågan hur många gånger som helst. Ingen tar sitt liv för att vi frågar, säger Pernilla.

– Ibland säger den jag träffar ”jag vet vad du kommer fråga”. Jag ställer frågan i alla fall, så att man inte kommer undan, man ska säga det rakt ut. Då har man något att prata om. Det är inte svårare än att fråga om någon har ont i kroppen. Vi gör det svårare än det är! säger Bengt.

Om någon trillar ihop på gatan skulle de flesta av oss rusa till och erbjuda hjälp. Men det finns ingen skillnad på ett psykiatriskt akutfall och ett kroppsligt akutfall, det gäller livet i båda fallen.

– När vi frågar personer som gjort en återhämtningsresa vad det var som gjorde den stora förändringen är det alltid en person de träffat på vägen. Det kan vara sjuksköterska eller någon på en mötesplats, vem som helst egentligen men någon som gått de där extra stegen, säger Pernilla.