När tystnaden talar

Drömmarnas hus och daglig verksamhet utforskar ett nygammalt sätt att berätta en historia. I en stumfilm kan skådespelaren uttrycka sig på andra sätt framför kameran än tal.

Ensemblen är samlad i Drömmarnas hus i Rosengård och redo för en ny inspelningsvecka. Alla är uppklädda till tänderna men stämningen är dyster och nervös. Det handlar om ett bröllop med förhinder men mer än så kan deltagarna inte avslöja.

Drömmarnas hus har i mer än tre decennier roat och oroat med sitt speciella konstnärliga uttryck. Att beröra publiken har alltid varit viktigt men kanske ännu viktigare är det att inspirera och ge kraft åt varje person som deltar i verksamheten.

– Hör mig! är ett konstnärligt utforskande av metoder som passar för personer med neuropsykiatrisk eller intellektuell funktionsnedsättning. Men det är inte därför man är här utan för att man älskar teater och vill bidra med sina egenskaper och talanger i en kreativ process, säger projektledaren Ann-Marie Erixon vid Drömmarnas hus.

Det är dags att spela in en ny scen och det blir tyst i den utpyntade festlokalen. Fast särskilt tyst behöver det inte vara eftersom det ska bli en stumfilm. Teatergruppen som nu har bröllopsbesvär har funnits flera år men när det vid ett tillfälle saknades pengar att fortsätta kom man på en lösning – att söka fondpengar för att göra film.

– Vi spånade tillsammans och kom på att stumfilm med den här handlingen hade varit roligt, säger Tonya Persson, som spelar den olyckliga bruden.

– Charlie Chaplin gjorde många bra stumfilmer och vi ville göra något liknande, säger Thomas Wollenberg som spelar brudens far och känner sig eländig till mods han också. Framför kameran alltså.

– Vi fick se vad en stumfilm kan handla om, det var roligt att titta på. Och så sa vi ”wow, detta ska vi också göra”, säger Tonya.

Lättare utan talade repliker

Syftet med att använda stumfilmsformatet, som var populärt för hundra år sedan, är att utforska en konstform där skådespelarna kan uttrycka sig på filmduken utan att behöva arbeta med sitt tal. Andra uttryckssätt såsom dans, gester och musik blir i stället viktigare.

– Det är första gången jag är med i en stumfilm. Jag måste säga att jag blev jag lite paff över att jag inte ska säga en enda replik högt, jag pratar annars ganska mycket, säger Thomas.

– Stumfilm väcker intresse, det är nog fortfarande ganska ovanligt. I en vanlig film med dialog måste man använda språket och det är svårt för många. Ibland är det lättare att uttrycka känslor om man i stället kan använda mimik och kroppsspråk, säger Björn Wiberg som är aktivitetsledare på daglig verksamhet Fabriken – en av projektets samarbetspartner.

Till skillnad mot att stå på en scen, då skådespelaren ofta har kontakt med publiken, ska man nu försöka agera som om ingen ser på. Under våren har skådespelarna tränat på att inte titta i kameran – om inte regissören säger det. De har också provat på hur det är att vara bakom kameran.

– Vi fick lära oss hur det går till att filma och hur man klipper en film också. Det är bra att veta, säger Tonya.

Roligt och inte nervöst att stå på scen

En viktig del i förberedelserna har varit att skriva manus, så att filmen får en handling, och att ge karaktärerna liv. Först fick var och en beskriva vad för slags film man såg framför sig. Idéerna blev till en berättelse som har vindlat fram i en handfull olika versioner.

– Jag tror att vi har fått till en riktigt bra historia med många oväntade vändningar, säger Ann-Marie.

Det är en del kvar att göra med filmen, som ska följas av två till – en inspelad i Sjöbo och en i Simrishamn med andra ensembler. Premiär blir det om två år och kanske är det lite för tidigt att bli darrig.

– Jag är inte nervös, bara glad över att få vara här. Jag trivs bra med teatern och det är kul att göra stumfilm. Det är lite annorlunda det här, säger Gunlaug Nielsen, som spelar brudens mormor och får medhåll av Tonya.

– Jag har gjort det här i många år och tycker att det är jättekul att stå på scen och framför kameran. Det är inte nervöst, bara häftigt att få uppleva detta, säger hon.

Charlotte Jonsson, som spelar brudens mor, säger att det som är riktigt fint det är att ensemblen har så roligt tillsammans.

Det är långa inspelningsdagar och som med allt filmmakande är det mycket väntan mellan tagningarna.

– Ni är så proffsiga allihop, ni klarar det här galant! Med kaffe, kaka och trevligt sällskap fixar vi det mesta, säger Ann-Marie.

– Jomen det blir ett riktigt bra resultat. Det gör det värt att vänta, säger Thomas.

Men vad som egentligen har hänt med somliga bröllopsdeltagare och varför festen hamnat i ett stillestånd, ja det får vi inte veta förrän på premiären om två år.

Två röster om Hör mig!

Luz Rivas, dramapedagog

Luz Rivas arbeta främst som dramapedagog och ibland som kulturpedagog i olika konstformer vid Drömmarnas hus. Hon säger att Hör mig! är bland det roligaste hon har gjort.

– Det handlar mycket om energin när vi samlas; att det klickar mellan oss och att deltagarna verkligen vill det här. Det märks att de tycker att det är kul på riktigt. Vissa dagar är det ganska jobbigt, för skådespeleri väcker alltid mycket känslor. Men det aldrig varit som att man inte vill komma hit. Viljan och det genuina intresset för skådespeleri syns i en motivation och ett engagemang som aldrig dör, säger Luz.

Luz har lagt märke till att en teaterscen kräver rätt mycket och att film kan vara en mer avslappnad och tillgänglig konstform för en del.

– Det går att göra omtagningar, man kan vara mer flexibla med tider och göra det mer hemtrevligt på ett annat sätt än på teatern, säger hon.

Björn Wahlström, regi, filmfoto och redigering

När filmfotografen, regissören och skådespelaren Björn Wahlström fick frågan om att göra en film tvekade han inte. Stumfilm var nytt, ensemblens sammansättning intressant. Så på kort varsel tog han tag i regi och manus.

– Det viktigaste för mig är att göra en bra film. Vilka skådisarna är och vad de har för bakgrund, det är helt oväsentligt. I alldeles för många filmer spelar man sin diagnos eller tillhör en marginaliserad grupp eller tillvaro. Det ska inte vara en del av filmen, säger Björn och fortsätter:

– Det spelar ingen roll vem man är eller hur man är. Jag gillar att försätta skådespelare i en situation, till exempel trycka på record i smyg när de förbereder sig eller sitter och tänker på annat. Det är ett sätt att framkalla äkthet. Jag blir och mer imponerad av det som sker, även mellan tagningarna, säger han.