Bunkeflo strandängar

Foto på Bunkeflo strandängar

Foto: Michael Palmgren

Bunkeflo strandängar blev 2006 Malmös första naturreservat och ligger söder om Lernacken och Öresundsbron. Här finns cirka 300 olika växter, inklusive några unika och sällsynta arter som dansk iris, strandrödtoppa, strandmalört och även den akut hotade pimpinellarosen. Strandängarna hålls öppna av betande djur eller slåtter.

Området är utpekat av staten som riksintresse för naturvård och i kommunens naturvårdsprogram klassat som högsta naturvärde, N1 (länk finns längst ned på sidan).

Tåliga växter

Längs med hela kuststräckan finns en rad sällsynta och skyddsvärda växt- och djurarter. Skälet till de höga naturvärdena är att ängarna årligen översvämmas av saltvatten. Saltvattnet som normalt är ett växtgift gör att bara specialanpassade växter klarar sig där — den speciella strandängsfloran. Exempel på sådana arter är saltmålla, glasört och gulkämpar.

Förutom saltet måste växterna även tåla att betas. På det hela taget kan man säga att växterna får utstå en hårdhänt behandling på strandängarna.

Många insekter och större djur

Djurlivet på strandängarna rymmer runt 450 olika sorters fåglar, groddjur, fjärilar och insekter.

Insektsfaunan är artrik på ängarna. Eftersom många insektsarter är mycket kräsna med vilka växter de lever på, erbjuder ett artrikt växtsamhälle livsmiljö för många insektsarter. Exempel på en sådan nogräknad insekt är det vita stråflyet, en fjärilsart som förutom på Bunkeflo strandängar bara återfinns på en handfull strandängar i landet.  Den lägger sina ägg på gräset rörsvingel, ingen annan växt duger, och är därför ett bra exempel på en så kallad värdspecifik insekt som är beroende av en enda växtart för sin fortlevnad.

I sin tur skapar den rika floran och insektsfaunan också förutsättningar för en mängd fåglar och andra djur i området. Ängarna är dessutom rastplats för många flyttfåglar på väg söderut. I norra delen, mot Stenören, kan du regelbundet hitta vadare som tofsvipa, strandskata och rödbena, samt lite vanligare änder och måsfåglar. Tereksnäppa och dammsnäppa har också noterats på platsen.

Under vattenytan

Den sandiga havsbottnen vid strandängarna är extremt långgrund – först två kilometer ut når vattnet tre meters djup. På sandbottnen finns ålgräsängar, viktiga för den biologiska mångfalden. Ålgräsängarna fungerar som skydd, lekplats och uppväxtplats för flera olika arter som tångsnälla, märlkräftor, ål, sill och horngädda och även som ”skafferi” för större arter. På hösten vissnar ålgräset och under höststormarna spolas stora delar upp på stranden. Förr var man noga med att samla ihop det och använda som gödning till åkrar och ängar längre inåt land. Idag ligger det kvar och ger näring åt strandängarnas växter.

Kulturhistoria

Kulturhistoriskt är området intressant eftersom det i stort sett utnyttjats som betesmark ända sedan bronsåldern. Det landskap som finns här idag är således en mycket gammal kulturprodukt, väl i klass med stadens gamla byggnader.

Strandängarna har lång historisk kulturpåverkan och var under medeltid och framåt utmarker till byarna på slätten innanför kusten.  

Bakgrund till beslutet om naturreservat

Redan i mars 2007 fattade kommunfullmäktige beslut om att bilda naturreservatet Bunkeflo strandängar.

Beslutet överklagades av fastighetsägare i området som menade att reservatsgränsen i öster, upp mot Klagshamnsvägen, borde flyttas längre ner mot strandängarna. Flera markägare framförde också kritik mot den gång- och cykelväg som planeras genom området.

Trots motståndet mot beslutet var den överväldigande majoriteten av de flera hundra sakägarna positiv till reservatet. Den 28 januari 2010 valde regeringen att gå på kommunens linje och avslå markägarnas överklaganden av Kommunfullmäktiges beslut att bilda naturreservat på Bunkeflo strandängar.

Senast ändrad: 2018-10-08 10:26