Hennes hem är deras hem

I förra Vårt Malmö berättade vi om ensamma flyktingbarns första anhalt – transitboendet. Nu får du möta Dorkhany Gheljai som valt att öppna sitt hem för två nya familjemedlemmar.

text Camilla Westemar
foto Peter Kroon

Mohammed och Azim är två tonårspojkar från Afghanistan som inte riktigt vågar tro på en framtid i Sverige. Ännu. Men hos 24-åriga Dorkhany Gheljai har de fått en svensk familj, trygghet och en bra start i vad de hoppas ska bli deras nya hemland.
I drygt två månader har pojkarna bott hos Dorkhany, efter några veckor på ett gruppboende för ensamkommande barn. De har börjat i skolan och kämpar med ett nytt språk, spelar fotboll i MFF och försöker leva som vilka andra tonåringar som helst. Men med en avgörande skillnad: De vet inte om de får stanna.
Asylprocessen har inte påbörjats än, så familjen får leva med osäkerheten ett tag till.

Som vanligt med tonåringar

Den här eftermiddagen är det bara Mohammed hemma i den stora lägenheten. Dorkhany, som själv har sina rötter i Afghanistan, hjälper till att tolka. Mohammed berättar lite blygt om hur det är att bo i familjehem och hur han hanterar en oviss väntan.
– Det är bra att få bo i en familj, säger han. Men jag vet inte om jag får stanna här i Sverige så jag vågar inte drömma om framtiden. Jag är rädd att jag blir besviken.
Att ändå få ta de första stegen in i ett helt främmande samhälle, långt från Afghanistan både geografiskt och kulturellt, betyder mycket. Dorkhany ser sig själv mer som en storasyster än som en mamma, en vuxen med fötterna stabilt stående i det nya landet.
– Vi försöker leva som en helt vanlig familj, med allt vad det innebär att ha tonåringar i huset, säger hon och syftar på den typiska tonårsröra som skymtar i sovrummet.
– De får vara med i vardagen som vilka barn som helst. Vi går och handlar tillsammans, vi har precis klätt granen hemma och så äter vi middag ihop varje dag. Och så försöker jag lära dem små saker som är så självklara för oss; som att man hälsar på grannarna och visar hänsyn. De sociala koderna är svåra, de går inte att läsa sig till i en bok.

Stort socialt engagemang

Steget att öppna sitt hem för två tonårskillar var inte långt för Dorkhany, det var snarare en självklarhet.
– Jag har ju en stor lägenhet och det är tråkigt att vara själv, konstaterar hon.
– Jag är van vid att det är fullt hus, så var det under hela min uppväxt. Jag gör egentligen inget särskilt, jag gör bara min plikt.
Att redan ha en koppling till Afghanistan har förstås underlättat. Dorkhany är själv född i Afghanistan men har inga egna minnen från landet. Men bindningen till landet finns där ändå, inte bara genom de två nya familjemedlemmarna och föräldrarna.
Det är nämligen en ung entreprenör som öppnat sitt hem. Redan under gymnasietiden engagerade sig Dorkhany i Afghanistans utveckling, ett engagemang som idag är ett eget blomstrande företag – i ordets rätta bemärkelse.
– Jag importerar saffran, berättar hon.
– Världens finaste saffran kommer från Afghanistan. De flesta kvinnor i landet försörjer sig på opiumodling och genom att stötta produktionen av saffran jobbar vi för att fler ska kunna försörja sig på laglig odling istället. Varje kvinna som lämnar kriminalitet för företagsamhet är viktig för landet.

Får mycket tillbaka

Till dem som överväger att som Dorkhany bli familjehem, har hon enbart hoppfulla och lugnande ord:
– Jag hoppas att fler familjer vill ta emot ensamkommande barn, det ger så mycket tillbaka när man ser att förtroendet sakta växer, säger hon.
– Och det är inte så svårt som många tror, jag får stöd från många håll och det finns alltid någon att vända sig till, säger hon och syftar på sociala myndigheter och pojkarnas gode män som står för praktiska detaljer som ekonomi och kontakt med Migrationsverket och andra myndigheter.
– Om min enkla insats får de här ungdomarna snabbare in i det svenska samhället så gynnar det oss alla, säger Dorkhany Gheljai.

Vill du veta mer om att bli familjehem? Läs mer här.