Området där trenden har vänt

För fem år sedan bildades en ideell förening. Med fastighetsägarna i spetsen samlade medlemmarna sina krafter. Målet var att lyfta allt det positiva som alltid har funnits i området. Nu har brottsligheten minskat och modellen prisats internationellt. Bykänsla och goda grannar – så beskriver de boende sitt område i dag. Följ med till Seved/Sofielund.

Text Lisa Appelqvist & foto Urszula Striner

Vi är i stadens mittpunkt. Härifrån sprider sig Malmö i en perfekt rund radie. Vi är i Sofielund, som på knappt sju år har genomgått en märkbar resa till det bättre. Så pass att resan nu har prisats som den bästa i Europa. Och det finns inga tecken på att stanna upp. Tvärtom.

Här finns låga gatuhus med vackra sirliga gatlyktor. Här finns högre flerfamiljshus från 1930-talet och framåt, en del färgstarkt graffitidekorerade. Bostäder som har samlats kring ett gammalt industriområde mitt i Malmö, med ett bröddoftande bageri som största arbetsgivare, men bakom naggade tegelväggar också en uppsjö av småföretagare och kulturutövare.

Här finns ett pulserande folkliv med en stolt samhörighet som sällan syns i rapporteringen. Det är ett område där engagemanget hos de lokala krafterna har skapat en vardag som skiljer sig från den rapporterade bilden.

– När man går här på sommaren, med alla stockrosor som blommar längs hela gatan, det är helt fantastiskt!

Ali Atié är ordförande i Gamla Sofielunds Byalag. Han renoverade familjens gatuhus, ett gammalt dödsbo, i 14 månader innan han och frun Lina flyttade in med lilla Florence, snart 1,5 år. En fasadskylt med årtalet 1894 vittnar om grannhusets men även kvarterets anor, uppbyggt på gammal jordbruksmark som för över ett sekel sedan försörjde Malmöborna.

Ali Atié pekar upp mot de vackra gatlyktorna och berättar att de en gång drevs med gas. Vi utgår från ”Spissen”, en spetsformad gatstump som markerar mötet mellan Idunsgatan och Bragegatan. Här anordnar byalaget alltifrån växtbytardagar till skördefester och luciasång.

Öppen droghandel

Men för sju år sedan var det här en skiljelinje som de boende i södra Sofielund drog sig för att korsa. Polisen beskriver hur knarkhandeln skedde på öppen gata och höll stora delar av området kring Sevedsplan som gisslan. Trapphus och tvättstugor användes som gömmor för droger och vapen. Tidningsrubriker vittnade om skottlossningar och sprängningar och de boende vågade inte lämna sina lägenheter.

– Då när det hände mycket negativt i området så fanns det en hel del fastighetsägare som var oseriösa. Flera av husen var otroligt nedgångna. De stora fastighetsbolagen har ställt upp jättemycket, säger Ali Atié och tar med oss över den gamla skiljelinjen.

Ett av de första åtgärderna i bildandet av den nu prisade ideella föreningen BID Sofielund, var att de deltagande bostadsbolagen började köpa och rusta upp de fastigheter som var lämnade vind för våg. På så sätt skapades större trygghet för hyresgästerna.

– Jag och Florence var ute med trehjulingen häromkvällen. Det är så fint upplyst nu, hela vägen med ny belysning. Vi som bor här möts nästan varje dag, berättar Ali Atié.

Vid Sevedsplan har MKB:s kontor stora, öppna skyltfönster ut mot torget. En klotterborttagningsbil är på utryckning och boende kommer och går från Nallens livs. Tack vare allservicen med post- och paketutdelning har närlivsbutiken blivit ett nav för folkliv och rörelse kring Sevedsplan.

Trygghet och bykänsla

Hunden Kingen sätter sig hemtamt framför Nallens Livs.

– Alla känner honom här i Seved, ”Hallå Kingen!”, säger de när de ser honom. Han sitter fint som en liten gris utanför butiken, säger matte Outi Kenmoore.

– Jag har nog bott i alla stadsdelar i Malmö men aldrig trivts så bra som här. Det är som en stad i staden, folk känner igen och hälsar på varandra. Här är jättefint.

Outi Kenmoore beskriver enkelt varför:

– När jag stod där med flyttlasset och soffan på gatan, så kom några grannar ut med en säckakärra för att hjälpa till.

På sin balkong i det iögonfallande graffitihuset på hörnet Rasmusgatan–Sofiagatan står Cinderella Shamkhi och pratar i telefon. Hon vinkar till grannen på balkongen mittemot.

– Det var jobbigt när det var som värst för några år sedan. Men jag har alltid trivts i Seved och lägenheterna är jättefina, säger fembarnsmamman och funderar, men inte särskilt länge:

– Här finns en trygghet som jag inte känner någon annanstans i Malmö. Jag är inte rädd för att släppa ut mina barn nere på gatan, man känner ju alla här. Det är ett ”community” – det finns en bykänsla här, konstaterar Cinderella Shamkhi.

Flera generationer Malmöbor

Vi vänder tillbakatill de låga gatuhusen och passerar en vacker gammal tegelfastighet som har sett bättre dagar och förtjänar en upprustning.

– Det finns fortfarande sådana hus kvar. Det här har stått tomt i över 30 år, det är en gammal farbror som äger det, säger Ali Atié och rycker lite medkännande på axlarna medan vi svänger av mot Rolfsgatan.

Här detonerade en sprängladdning i november.

– Och alla grannarna frågade sig varför just här? Det kunde ha skett var som helst i Malmö i dag.

Dagen efter gick några av de boende ut, sopade gatan och gjorde rent. Ett par dagar senare hängde man upp girlander. Ett 70-tal personer, många barnfamiljer, samlades. Det bjöds på korv, saft och kaffe medan barnen målade på gatan.

En korsning bort knackar vi på hemma hos Jerker och Barbro Silfverberg. Huset är från 1889. Paret flyttade in 2009 men det har funnits i familjen längre än så. Jerkers farfar köpte huset 1923, föräldrarna tog så småningom över.

– Och min mor Majken skulle tvunget ha korsvirke i fasaden, konstaterar han.

Det tog ett tag att övertyga Barbro att följa med från Lund och ta över föräldrahemmet.

– Vi bestämde oss för att åka in till Malmö och gå på konsert på Stortorget. Mikael Wiehe var det nog, eller hur Barbro? Jag parkerade här utanför och det tog bara elva, tolv minuter att cykla vidare till torget. Här är ju så väldigt centralt!

Jordbruksmark med anor

Barbro blev övertygad och har inte ångrat sig, trots oroligheterna för ett par år sedan. Jerker fick dessutom nära till MFF:s hemmamatcher på stadion och han rör sig ofta ute i området.

– När man har hund så är man ju ute alla tider på dygnet, det blir att man morsar på de flesta här.

Han och Ali Atié beskriver grannar som vattnar blommor och tömmer brevlådor åt varandra, ett byalag som anordnar trädgårdsvandringar och andra aktiviteter. Jerker Silfverberg har bra koll på det gamla Sofielund.

– På 1910-talet var detta ute på landet. Heleneholmstigen som är cykelbana i dag var banvall till järnvägen mellan Södervärn och Falsterbo. Och vid sidan om gick Skomakarebäcken tidigare. Hela Sevedsplan var ett lantbruk berättar han och fortsätter:

– Malmö har förändrats oerhört mycket, både till det bättre och sämre. Problem som finns nu hade vi inte då. Samtidigt har staden utvecklats något otroligt, inte minst den kulturella biten. Problem uppstår när ett område blir en genomfart av personer som inte har helt rent mjöl i påsen. Men de flesta här är bra folk, man hjälps åt.

Företagskultur på Norra Grängesbergsgatan

En kort lådcykeltur bort, längs Lantmannavägen och vidare förbi bygglekplatsen vid Guldängen, driver Ali Atié sin möbelsnickeriverkstad på Norra Grängesbergsgatan. Vägg i vägg ligger musik- och klubbscenen Plan B som på kort tid har blivit ett av de hetaste ställena för livekonserter och klubbar i Malmö.

Från att ha varit stämplad som svartklubb har Plan B blivit firad och hyllad även av sina ursprungliga motståndare. I december expanderade man från en till tre scener och nu i februari har kulturinstitutionen chans på priset för kreativa näringar på MalmöNäringslivsgala.

– När de hade sin invigning av de nya lokalerna så gjorde de det med en balladklubb. Bara ballader! Riktigt gamla tryckare. Och det var fullt hus, säger Ali Atié och skrattar.

Sedan ett par år tillbaka arrangerar de lokala verksamheterna längs Norra Grängesbergsgatan endagsfestivalen NGBG. Senast lockade kulturfesten över tiotusen besökare när tvätthallar förvandlades till kulturscener, ölbryggerier flyttade ut på gatan och barnfamiljer kryssade mellan moskéer och framträdanden.

Det gamla industriområdet har tagit plats på kartan som ett kulturellt nav. Replokaler, musikstudior, skräddare, en mikrobiograf och kulturföreningar samsas om utrymmet med tvätthallar, bagerier, bilmekaniker, hantverkare, målerifirmor, grossister och religiösa församlingar. Nyetablerade företag varvas med gamla som har legat här i flera generationer.

Familjeföretag

I en återvändsgränd ligger Brantviks Måleriverkstad AB. Familjeföretaget är inne på sin tredje generation. De som jobbar här har varit anställda i mellan 20 och 30 år. Vi dyker upp mitt i fikastunden och vd:n, grundarens dotterdotter Carina Brantvik, tar med oss på en rundtur bland stolar, plåtdelar, trädgårdsbänkar och andra, mer oidentifierbara föremål som hänger på tork, ska blästras eller lackeras om.

– Det jag drömde om och brann för som ung var att få jobba med ungdomar med problem. Men familjeföretaget kallade, säger Carina Brantvik, ler och fortsätter:

– Det jag gillar med jobbet är att ingen dag är den andra lik. Jag gillar att ta fram och hitta lösningar som blir de bästa för både vår personal och kunderna.

Hon beskriver samverkan med de andra företagarna i området som god, och fördelarna med att man så enkelt lär känna varandra och hjälper till att ha koll.

Carina Brantvik visar runt i lokalerna under tiden som hon berättar om måleriverkstadens historia. En hel del av den fina originalinredningen, som fanns redan 1964 när firman flyttade in, är kvar. Då hade familjeföretaget hela huset.

– Men nu är det en chokladfabrik på våningen ovanför – ni måste knacka på!

Chokladfabriken

Förflyttningen en trappa upp, från den skarpa lukten av färgmedel till den söta doften av nougat, känns på något sätt talande för hela området.

Skoskydd och hårskydd är obligatoriskt när Maria Escalante visar runt i sitt chocolatier.

– Jag var städare en gång och då lovade jag mig själv att aldrig utsätta någon annan för det. Så vi har inga städare här. Vi sköter det tillsammans.

Maria Escalante har byggt upp sitt familjeföretag från grunden. I dag är hon en av landets ledande chokladkännare och samarbetar med den välkända konditorn Jan Hedh. I lokalerna gör hennes 25 anställda exklusiva praliner och tryfflar till bland annat flygbolag, kryssningsbåtar och specialbutiker.

Två stora långbord dominerar lokalen. Här paketeras pralinaskar, tre praliner i varje, 80 000 askar i veckan. Ali Atié gör en snabb huvudräkning – nästan 12,5 miljoner praliner om året. Och det är bara till en av företagets kunder.

I ett mindre rum ryms bageriet. Mandelmusslor formges på bakbordet och knäckebröd paketeras i fina påsar. Men här bakas även andra traditionella småkakor som nästan inte längre finns, med namn som Ökensand och Domherrar ...

Exklusiva praliner och hyllad falafel

Pralinerna och kakorna görs helt och hållet för hand berättar Maria Escalante, och enbart med naturliga råvaror. Färgerna till exempel, görs av ätbara blommor och grönsaker. Framför praliner med vita, röda och lila stänk klappar hon en av medarbetarna på axeln och säger:

– Han här – han är ett lackeringsproffs!

Personalstyrkans olika nationaliteter är ett perfekt axplock av dagens Malmöbor. Maria Escalante förklarar att hantverket de utför i chocolateriet inte kan läras ut på någon traditionell konditorutbildning.

– De flesta av våra anställda har kommit in från gatan och frågat om jobb. Sedan har vi lärt upp dem från grunden, berättar hon.

Vi beger oss ut på Norra Grängesbergsgatan igen, smälter samman med folklivet och rörelsen som har tagit över gatubilden.

– Har jag sagt att Falafel Baghdad nyligen blev utnämnd till Malmö bästa falafel, undrar Ali Atié.

Läs mer: Om den ideella föreningen BID Sofielund och om uppstarten av BID Möllevången, i pdf-versionen av Vårt Malmö nr 2/2020 här på skärmen.