”Vi från Malmö har en ganska bra pondus”

Hon är den självskrivna ledaren i det svenska landslaget. När pandemin bröt ut i våras kom hon hem från inställt proffsspel och hoppade in som ansvarig för beredskapslagret på sjukhuset. På nära håll har hon sett konsekvenserna av corona och avstod därför nyligen EM-kvalspel. Nu är basketstjärnan Kalis Loyd tillbaka i den spanska ligan, samtidigt som moderklubben Malbas hemma i Malmö har korats till Årets idrottsförening 2020.

Text Lisa Appelqvist & foto Christian Örnberg/Bildbyrån

Vad betyder klubben för dig?
– Malbas har fått mig att växa till den basketspelare jag är i dag. Jag har aldrig känt mig begränsad som flickspelare i klubben och blir jätteglad när den lyckas.
– Och jag hjälper den gärna att lyckas. Jag behöver Malbas lika mycket som klubben behöver mig. De fixar halltid och tillgång till boll och korg åt mig varje sommar. För det är jag extremt tacksam och försöker ge tillbaka på andra sätt, genom att vara tillgänglig och en förebild. När unga spelare känner igen mig på stan eller i mataffären så säger jag alltid hej. Det är bara kul.

… och för Malmö?
– Det finns många bra föreningar i Malmö, jag menar, vi tävlar mot Malmö FF som är mycket större och jag älskar MFF. Så det är hur stort som helst att bli årets idrottsförening! Malbas har fostrat många bra spelare och verksamheten är på väg åt helt rätt håll. Vi är ute i alla stadsdelar, vi inkluderar alla, det är så viktigt.

I våras när allt proffsspel stannade upp kom ni Malbasfostrade landslagsspelare hem och hjälpte till?
– Det var många barn och ungdomar som tyckte att det var extremt tråkigt att flytta träningen utomhus. Paulina (Hersler), Elijah (Clarance) och jag hjälpte till, tränade tillsammans med dem, gick ut och peppade för att hålla dem motiverade.
– Och för mig var det också jätteviktigt att få ett sammanhang. Det var något jag saknade mest under den första coronatiden.

Du är en så kallad klisterspelare i landslaget – den som håller ihop gänget?
– Jag är mer intresserad av det som gynnar laget, så att laget spelar bra, än att göra egna poäng. Det är sekundärt för mig personligen, mitt ledarskap är nummer ett. Jag vill att vi ska vinna – för att då mår alla bra. Och då är det viktigt att man säger vad man känner och tar diskussionerna.

Var kommer den inställningen ifrån?
– Mina föräldrar är väldigt bra på att kommunicera, att lyfta värderingar, tycka och tänka. De har byggt mig så.

Du valde att avstå landslagsspel vid EM-kvalet nyligen. Hur gick tankarna då?
– Det var ett jättesvårt beslut att ta, för jag är jättestolt över att få spela för det svenska landslaget. Samtidigt kändes det inte rätt att ge sig ut i ett osäkert Europa och jag tyckte inte att kvalet var genomtänkt från det europeiska förbundets sida.

Nu är det fler landslagsaktiva, inom skidsporten till exempel, som väljer att stå över tävlingar och mästerskap …
– Det blir mer och mer ett naturligt beslut. För det är så svårt att hålla smittan ute. Det tar lång tid och mycket pengar att bygga en säker bubbla.

Du vet av egen erfarenhet. Under våren hjälpte du till att bygga upp beredskapslagret på sjukhuset här i Malmö?
– Min mamma projektleder bygget på sjukhuset i vanliga fall, men när coronan kom behövde man snabbt bygga upp ett beredskapslager av skyddsmaterial, bland annat med hjälp av volontärer.
– Jag blev till slut timanställd som samordnare för både Malmös och Lunds beredskapslager. Det var jättekul, jag tycker ju om att ha ordning och reda! Och det gav ett visst lugn också, jag såg ju hur mycket material som användes.

Vad fick du för insikter?
– Att det är otroligt stor press på sjukvården. Överlag glömde vi, allmänheten, att det fortfarande finns vanliga sjuka. Och vi pratar fortfarande mer om corona än alla operationer som har blivit framskjutna. Det var tufft att se. Jag vill absolut hylla sjukvården för all extratid som de lägger ner.
– Men den främsta insikten är att lösningen är att vi individer tar ett större ansvar. Vi tycker inte om det här att folk bestämmer över vår frihet, men nu måste vi ha mindre social kontakt. Att få stopp på smittspridningen börjar i ens eget hem.

Hur gör vi det?
– Vi kommer inte att dö av att vi inte träffar folk på ett tag. Men vi kommer att rädda liv om vi inte träffar en massa folk … Det här är en historisk händelse. Vad är sex–sju månader eller ett år, om vi i slutänden får leva tills vi är 80?

Var är hemma för dig i Malmö?
– Jag växte upp i Söderkulla, Fosie. Vi bodde tio meter från den internationella skolan. I dag bor jag i Västra hamnen. Jag älskar verkligen Malmö, av hela mitt hjärta!

Vad är det bästa med Malmö?
– Det är en underbar stad med en jättefin mix av kultur. Jag älskar havet, att det är en knutpunkt, du är ute i Europa på två timmar. Närheten till en storstad som Köpenhamn, att man kan gå och cykla runt till hela Malmö. Det är så jäkla gött.
– Och jag kan uppskatta staden tio gånger mer nu som vuxen än när jag var yngre. Jag älskar att gå ut och käka på Malmös restauranger, utbudet är fantastiskt.

Favoritplatser?
– Västra hamnen är en. Jag gillar Möllan och bakgatorna kring Lilla torg på Gamla väster. Där finns jättemycket bra restauranger. Jag gillar asiatisk fusion, indiskt, Bastard hade underbar, gastronomisk mat ... Och det är billigare i Malmö om man jämför med andra städer och länder. Jag tror det är för att vi har så mycket kultur här, alla vill bidra och alla vill ta del av det. Den känslan är en del av Malmö som jag tycker mycket om.

Du tar ställning med öppenhet och starkt patos. Hur mycket av det är staden i dig?
– Jag tycker att vi från Malmö har en ganska bra pondus. Det finns i vår identitet. Skulle det vara att ingen ställer sig upp på bussen om det kommer någon äldre, så säger man till. Vi försöker göra så Malmö är bra. De som verkligen älskar Malmö vill tro att Malmö ska lyckas.

Vad hoppas du på för 2021?
– Att vi kan fortsätta hålla ut, framför allt. Att vi inte tror oss se ljuset i tunneln allt för tidigt, och att vi använder det kommande året för att vara lite extra tacksamma för saker och ting. Att vi får lite perspektiv på livet. I ett par år har vi gått mot en mer egocentrisk värld, men nu måste vi hjälpa varandra för att lyckas. Vi har bara varandra, och Malmö har bara Malmö.

Fakta / Jag, Malmöbo

Namn: Kalis Loyd
Ålder: 31 år
Uppvuxen: Söderkulla, Fosie.
Bor: Teneriffa och Västra hamnen.
Vad: Basketproffs och landslagsstjärna.
Proffsliv: Har spelat i rumänska, franska och italienska ligorna. Just nu i spanska ligan med CDB Clarinos på Kanarieöarna.
Moderklubb: Malbas basketbollklubb som nyligen fick Malmö stads pris som årets idrottsförening 2020.
Position: Forward. ”All-time leading scorer” (bästa poänggörare) på Lamar University.
Tre typiska drag: ”Envis, bubblig, snäll. Det är viktigt att vara snäll. Jag tycker att vi glömmer det vilket är synd. Det krävs så lite.”
I hörlurarna just nu: Pop Smoke och Snoh Aalegra.
Tittar helst på: ”Tv-serier. Jag har precis sett ’Queens gambit’, den var bra!”
Det här visste vi inte: ”Jag älskar att laga mat och har geografiskt minne.”
Favoriträtt: ”Korv stroganoff. Det ska alltid stå på när jag kommer hem från utlandet.”
Om du inte hade spelat basket: ”Jättesvårt. Jag kommer från en basketfamilj, det har varit det naturliga spåret. Jag hade absolut jobbat i Malmö, kanske med att främja idrott för flickor och tjejer.”
Förebilden: ”Maya Angelou och hennes böcker. Hon säger det som folk kanske inte vågar säga, men även om en del av mig, min afroamerikanska bakgrund.”
Att vara en förebild: ”Vi landslagsdamer har varit duktiga på att ta ställning för sådant som händer, i världen och på hemmaplan. Tvillingarna Eldebrink om ALS-kampen, Amanda Zahui kring Black Lives Matter. Vi använder de plattformar vi har och jag tycker att vi gör det på ett bra sätt. Vi står ut lite bland landslagen där.”