Lea Gleitman
Förintelsens Ögonvittnen i Malmö

Jag hoppas kommande generationer fortsätter att berätta

– Jag var knappt fyllda 15 år när Tyskland invaderade Polen. Efter några dagar anlände tyskarna till vår stad. Genast trädde de anti-judiska lagarna i kraft.

– De stängde judiska affärer, beslagtog judisk egendom, vi uteslöts från skolor, fick inte vistas på offentliga platser, inte bruka allmänna färdmedel och var tvungna att bära en armbindel med Davidsstjärnan. Mamma Szprince, mina syskon Miriam, Wowek, Balcia och jag föstes samman i ett ghetto tillsammans med tusentals andra judar. Pappa Jojne var tvungen att fly och tog sig österut till Sovjetunionen. I december 1941 fick vi ett sista brev. Sen hörde vi aldrig av honom mer. Sannolikt blev han skjuten och kastad i en massgrav.

– Den 12 augusti 1942 kom ordern från den tyska överhögheten att alla judar skulle inställa sig på en utomhusarena. Vi satt där, min familj tillsammans med 30 000 andra judar, direkt på marken i två dygn i duggregnet. Sen kallades vi fram familjevis till en tysk officer vid ett bord. Han pekade: höger-vänster. Höger betydde arbete och vänster betydde döden. Alla barn och äldre skickades till vänster och ungdomar till höger. Det var det sista jag såg av min mamma och lillasyster. Senare fick jag veta att större delen av min familj hade skickats till Auschwitz och gasats ihjäl direkt efter ankomsten.

– Jag skickades till ett tvångsarbetsläger i Gräben i östra Tyskland. Där fick jag arbeta hårt i ett och ett halvt år i tolvtimmarsskift på en fabrik vid farliga maskiner.

– I december 1944 var de sovjetiska trupperna på frammarsch och lägret tömdes. Vi skickades ut i den stränga vinterkylan på en dödsmarsch utan mat, med tunna kläder och skor, omgivna av tyska soldater, som hela tiden skrek ”schnell, schnell”, fort fort. Många dog på vägen. Efter två veckor fick vi åka i en boskapsvagn i fem dygn. Vi anlände till koncentrationslägret Bergen-Belsen och placerades i träbaracker. Vi låg direkt på det kalla smutsiga golvet och fick knappt något att äta eller dricka. Tyfus, diarré, hunger, kyla och lössen på våra kroppar tog livet av de flesta. Vi såg ut som levande skelett. På golvet låg döda, döende och sjuka tillsammans. Utanför låg högar med lik framför varje barack. De begravdes inte utan fick ligga kvar ända till befrielsen.

– Trots allt överlevde jag men det gjorde inte runt 50 000 andra. Den 15 april 1945 befriades vi av brittiska trupper. Soldaterna grät när de fick se oss. Av hela min älskade familj fanns bara jag, min syster Miriam och min kusin Rachel kvar i livet.

– 1946 kom jag till Malmö. Det var lätt att få arbete då. Sakta kom livet tillbaka och vi lärde oss att leva med våra plågsamma minnen. Vi trodde att antisemitismen var borta för alltid nu när världen hade sett konsekvenserna. I slutet av 80-talet började förintelseförnekare i Sverige och andra länder påstå att Förintelsen aldrig hade ägt rum. Vi överlevande blev fruktansvärt upprörda och tyckte att vi måste göra något.

– 1991 bildade vi Informationsgruppen Förintelsens Ögonvittnen i Malmö. Vi var 20 överlevande som besökte skolor och berättade vad vi varit med om. Det var svårt i början och jag fick avbryta med gråten i halsen. Men med tiden lärde jag mig att hantera det tack vare stödet från elever och lärare. Efter en föreläsning brukade eleverna komma fram, krama om mig och gråta. Jag fick många tacksamma brev där eleverna berättade om de känslor min berättelse hade väckt.

– Med åren har vi överlevande blivit färre och färre. Nu är det bara jag kvar som är aktiv. Jag hoppas att andra och tredje generationen tar över efter oss och fortsätter berätta vår historia. Vi får inte glömma!

I hope future generations continue to tell our story

- I was barely 15 years old when Germany invaded Poland. After a few days, the Germans arrived in our city. Immediately, the anti-Jewish laws came into force.

- They closed Jewish shops, confiscated Jewish property, we were excluded from schools, were not allowed to stay in public places, did not use public transport and had to wear an armband with the Star of David. Mother Szprince, my siblings Miriam, Wowek, Balcia and I were moved together in a ghetto along with thousands of other Jews. Father Jojne had to flee and went east to the Soviet Union. In December 1941, we received one last letter. Then we never heard from him again. He was very likely shot and thrown into a mass grave.

- On August 12, 1942, the order came from the German authorities that all Jews should report to an outdoor arena. We sat there, my family with 30,000 other Jews, directly on the ground for two days in the rain. Then we were called over as a family to a German officer at a table. He pointed: right-left. Right meant work and left meant death. All children and the elderly were sent to the left and young adults to the right. That was the last thing I saw of my mother and little sister. I later learned that most of my family had been sent to Auschwitz and gassed to death immediately upon arrival.

- I was sent to a forced labour camp in Gräben in East Germany. There I had to work hard for a year and a half in twelve-hour shifts at a factory with dangerous machines.

- In December 1944, the Soviet troops were advancing and the camp was emptied. We were sent out into the severe winter cold on a death march without food, with thin clothes and shoes, surrounded by German soldiers, who were constantly shouting "schnell, schnell", fast, fast. Many died along the way. After two weeks we had to ride in a cattle wagon for five days. We arrived at the Bergen-Belsen concentration camp and were placed in wooden barracks. We lay directly on the cold dirty floor and barely got anything to eat or drink. Typhoid, diarrhoea, hunger, cold and lice on our bodies took the lives of most people. We looked like living skeletons. The dead, dying, and sick laid together on the floor. Outside, mounds of corpses laid in front of each barrack. They were not buried and just laid there until liberation.

- In spite of it all, I survived but around 50,000 others did not. On April 15, 1945, we were liberated by British troops. The soldiers cried when they saw us. Of my entire beloved family, only my sister Miriam, my cousin Rachel, and I survived.

- In 1946, I came to Malmö. It was easy to get a job then. Slowly life came back and we learned to live with our painful memories. We believed that anti-Semitism was gone forever now that the world had seen the consequences. In the late 1980s, Holocaust deniers in Sweden and other countries began to claim that the Holocaust had never taken place. We survivors felt outraged and thought we needed to do something.

- In 1991 we formed the information group Eyewitnesses of the Holocaust (Förintelsens Ögonvittnen) in Malmö. We were 20 survivors who visited schools and told what we had been through. It was difficult at first and I had to call it off at times when I choked up. But over time, I learned to deal with it thanks to the support of students and teachers. After a lecture, the students used to approach me, give me a hug and cry. I received many grateful letters in which the students told me about what my story had made them feel.

- Over the years, we survivors have become fewer and fewer. Now, I am the only active one left. I hope that the second and third generations will take over after us and continue to tell our story. We must not forget!