Peter Vig
judisk resurs på Borgarskolan

Jag har sett kraften i levande möten

– Jag cyklar till Borgarskolan, kliver av cykeln, tar på mig kippan och går in. Med kippan visar jag att jag är en judisk person.

– Mina föräldrar kom från en liten ort i nordöstra Ungern. Pappa deporterades till förintelselägret Auschwitz med sin familj, syskon och syskonbarn. Han och ett syskonbarn var de enda som överlevde. Hans fru och barn, mina halvsyskon, gjorde inte det. Mamma hade fem syskon som deporterades med deras föräldrar, hennes lillebror var den ende som överlevde. Min mamma, en syster och systerns två små barn lyckades gömma sig på landsbygden. Själv föddes jag i Budapest 1954. Efter att Sovjet invaderat Ungern 1956, så flydde min familj till Österrike. Vi kom till Sverige som kvotflyktingar i maj 1958.

– Borgarskolan är Malmös största skola och den är ganska diversifierad. Det finns en bra anda här, men rektorn var bekymrad och menade att även om det inte fanns öppen antisemitism måste lärarna vara lyhörda för tendenser. Jag föreslog lite skämtsamt att han skulle kunna ha en ”vandrande jude” i korridorerna. Jag hade precis gått i pension som lärare och sa att jag skulle kunna tänka mig att vara på skolan några timmar i veckan.

– Jag sitter i de olika uppehållsrummen som finns för eleverna, finns i matsalen och i lärarrummet. Jag bjuds in att hålla lektioner i religion eller historia. Då ger jag dem en lektion i judendom och min judiska identitet. Eller en historielektion där jag berättar om min familjs historia i Europa under 1900-talet och fram till idag. Det inkluderar då berättelsen om mina föräldrars erfarenheter från Förintelsen och om vår flykt från Ungern 1956. Och vårt liv i Sverige i mer än 60 år.

– Eleverna hälsar glatt på mig i korridoren och tycker det är bra att jag finns på skolan. Ibland frågar någon mig om mina föräldrar och om Förintelsen, ibland om judendomen och hur jag praktiserar min tro. Det är alltid väldigt intressanta och fina samtal. Jag är ju också väldigt nyfiken på deras olika bakgrunder och ställer alltid frågor om det. Deras berättelser ger mig oerhört mycket tillbaka.

– Det är heller inte alltid så viktigt att jag pratar utan bara finns där som en judisk person. De har upplevt mig som människa och vet att jag är jude även om vi inte pratat om det. Jag vet hur viktiga personliga möten är. Jag har sett kraften i Förintelsens Ögonvittnen, när överlevarna berättar. Under det nya namnet Berättargruppen Förintelsens efterlevande fortsätter jag och ett tiotal andra barn, barnbarn och barnbarnsbarn det viktiga arbetet med att berätta om våra familjers liv och öden före, under och efter Förintelsen.

– Förintelsen är väldigt levande i oss barn och barnbarn. Den har drabbat också oss och vi måste vara vaksamma för att det inte ska hända igen. Jag hade ju helst sluppit prata om Förintelsen, men det är en plikt anser jag.

– Berättelser om Förintelsens fasor behövs så att vi kan sätta det i relation till annat förtryck. Vi kan därigenom också skapa förståelse för vad andra utsätts för, hur illa det är och hur snabbt det sedan kan gå. Från att man förringar, föraktar och demoniserar en grupp till något ännu mycket värre.

I have seen the power of personal encounters

- I cycle to Malmö Borgarskola, get off the bike, put on my coat, and go inside. With the kippah, I show that I am Jewish.

- My parents came from a small town in northeastern Hungary. My father was deported to the Auschwitz concentration camp with his family, siblings and their children. He and a nephew were the only ones who survived. His wife and children, my half-siblings, did not. My mother had five siblings who were deported with their parents, her little brother was the only one who survived. My mother, a sister and the sister's two young children managed to hide in the countryside. I myself was born in Budapest in 1954. After the Soviet invasion of Hungary in 1956, my family fled to Austria. We came to Sweden as quota refugees in May 1958.

- Borgarskolan is Malmö's largest school and it is quite diverse. There is a good energy here, but the principal was concerned and said that even if there was no open anti-Semitism, teachers must be sensitive to dispositions. I jokingly suggested that he could have a "wandering Jew" in the corridors. I had just retired as a teacher and said I could see myself being at the school a few hours a week.

- I sit in the various common areas and lounges that are available to the students, as well as in the cafeteria and the teachers’ break room. I am invited to give lessons on religion or history. I teach about Judaism and my Jewish identity or give a history lesson where I talk about my family's history in Europe throughout the 20th century and to today. It includes the story of my parents' experiences during the Holocaust and our escape from Hungary in 1956, along with our life in Sweden for more than 60 years.

- The students happily greet me in the hallways and think it's good that I'm there at the school. Sometimes someone asks me about my parents and about the Holocaust, sometimes about Judaism and how I practice my faith. It is always a very interesting and nice conversation. I am also very curious about their different backgrounds and always ask questions about it. Their stories give me a lot in return.

- It is also not always so important that I speak, but just be there as a Jewish person. They have experienced me as a human being and know that I am a Jew even though we have not talked about it. I know how important personal encounters are. I have seen the power of associations like the Eyewitnesses of the Holocaust (Förintelsens Ögonvittnen), when the survivors tell their stories. Under the new name the Narrator Group of Holocaust Survivors (Berättargruppen Förintelsens efterlevande), I and a dozen other children, grandchildren, and great-grandchildren continue the important work of telling about our families' lives and destinies before, during, and after the Holocaust.

- The Holocaust is very much alive in us children and grandchildren. It has also affected us and we must be vigilant so that it does not happen again. I would have preferred not to talk about the Holocaust, but I think it is a duty.

- Stories about the horrors of the Holocaust are needed so that we can put it in relation to other oppression. We can thereby also create an understanding of what others are exposed to, how bad it is and how quickly it can then progress from belittling, despising, and demonizing a group to something even worse.