Thomas Bull
trygghetsutvecklare Malmö stad och före detta chef vid Malmöpolisens hatbrottsgrupp

Vi behöver alla hjälpas åt att stoppa hatbrotten

– När jag började jobba med hatbrott 2008 var det tänkt som en sidouppgift, men ganska snabbt insåg jag att problemet är mycket större än jag först förstått. Det är ett samhällsproblem. Och ju mer man rör om i grytan, desto mer kommer upp till ytan.

– Ett av problemen är att hatbrotten fortfarande inte tas på fullt allvar. På pappret rör det sig ofta om ofredande, förolämpning eller skadegörelse, men när brotten sker på grund av vad någon tror på eller hur de ser ut blir det en så mycket större fråga. Det blir en kränkning inte bara mot personen utan mot en hel grupp och om vi från myndigheterna inte förstår detta så kommer det bara skada förtroendet ännu mer.

– Att ta upp de här frågorna är lite som att gå ut i ett minfält. Som polis har jag ett skyddsnät omkring mig, men tänk på alla de i civilsamhället, i alla föreningar och organisationer, som ständigt blir uthängda på nätet och får utstå hat och hot.

– Människor som drabbas av hatbrott är utsatta på olika sätt. Ofta litar de inte på myndigheter eller på polisen. De är vana vid att inte bli tagna på allvar och deras utsatthet har blivit normaliserad. De är så vana vid att utsättas att de oftast inte ens anmäler.

– I Forum för demokrati och mänskliga rättigheter har våra politiker regelbundet träffat människor som blivit utsatta. Det är ungdomar som har berättat om rasism i skolan, p-vakter, räddningspersonal, lärare och busschaufförer som upplevt hån, kommentarer och hot på grund av sin etnicitet eller hudfärg. Berättelser om personer som vägrar låta sig vårdas av en sjuksköterska med slöja, misstänkta som vägrar låta sig förhöras av en svart polis.

– Politikerna vet ofta hur situationen är, men för många blir det ändå en aha-upplevelse. Särskilt när ungdomarna berättade om hur de utsätts i skolan, den plats där de verkligen ska vara som mest skyddade. Jag har jobbat med de här frågorna i många år och är luttrad, men jag blev också väldigt tagen av de här berättelserna. Det var gripande och väldigt värdefullt.

– Alla som utsatts för hatbrott har sitt sätt att hantera det. Ofta får de höra från förövarna att det bara var på skoj, att de inte menade något. Hur tacklar man det om man är utsatt? Vissa konfronterar, andra biter ihop och går in på toaletten och gråter.

– Många ser hatbrottsfrågorna som väldigt svåra att hantera, men nej det är de inte. Om vi bara kan synliggöra problemet och börja prata om civilkurage, vad vi alla gör för att stoppa detta. Och om vi har modet att lyfta de här frågorna och hitta forum där vi kan mötas och prata så är det inte svårt.

We all need to help stop hate crimes

- When I started working with hate crimes in 2008, it was intended as a side job, but quite quickly I realized that the problem is much bigger than I first understood. It is a societal problem. And the more you stir the pot, the more it comes to the surface.

- One of the problems is that hate crimes are still not taken seriously. On paper, it is often about harassment, insults, or vandalism, but when the crimes happen because of what someone believes in or what they look like, it becomes a much bigger issue. It will be a violation not only against the person but against an entire group and if we, as the authorities, do not understand this, it will only damage trust even more.

- Addressing these issues is a bit like going out into a minefield. As a police officer, I have a safety net around me, but think of all those in society, in all associations and organisations, who are constantly degraded on the internet and have to endure hatred and threats.

- People who are victims of hate crimes are vulnerable in different ways. Often they do not trust the authorities or the police. They are used to not being taken seriously and their vulnerability has been normalized. They are so used to being targeted that they usually do not even report the crime.

- In the Forum for Democracy and Human Rights (Forum för demokrati och mänskliga rättigheter), our elected leaders regularly meet people who have been victims of hate crimes. They are young people talking about the racism they experience at school, as well as parking guards, first responders, teachers, and bus drivers, who have experienced ridicule, comments, and threats due to their ethnicity or skin colour. There are stories about people who refuse to be cared for by a nurse with a head scarf, or suspects who refuse to be questioned by a black police officer.

- Politicians often know what the situation is like, but for many it will still be an “aha!” moment — especially when the young people talk about how they are targeted in school, the place where they really should be most protected. I have worked with these issues for many years and I am experienced, but I was also very taken aback by these stories. It was moving and very valuable.

- Everyone who has been the victim of a hate crime has their own way of dealing with it. They often hear from the perpetrators that it was just for fun, that they did not mean anything. How do you deal with it if you are targeted? Some confront, others bite the bullet and then go to cry in the bathroom.

- Many people see the hate crime issues as very difficult to handle, but they really aren’t. If we can just make the problem visible and start talking about moral courage, asking “What are we all doing to stop this?” And if we have the courage to raise these issues and find forums where we can meet and talk, it’s not that difficult.