$left
$middle

Orosanmälan – om ett barn far illa

Om du ser eller misstänker att ett barn far illa kan du göra en orosanmälan. Genom att anmäla din oro till socialtjänsten kan du hjälpa till att möta problem så tidigt som möjligt.

Om barnet är i akut fara eller nödsituation

Är barnet i akut fara ska du ringa 112.

Du kan också kontakta Social Jour när det gäller nödsituationer av social karaktär som inte kan vänta till nästa vardag, när den vanliga socialtjänsten har öppet.

Anmälningsskyldighet för yrkespersoner

Vissa yrkesgrupper har en skyldighet att anmäla om de ser eller misstänker att ett barn far illa. Detta gäller bland annat personal på skolor, i socialtjänsten, i sjukvården, inom polisen och i kriminalvården. Om du i ditt arbete får kännedom om något som kan innebära att socialtjänsten måste ingripa måste du genast anmäla detta.

Socialtjänstens uppgift är sedan att, utifrån anmälan och andra uppgifter, ta ställning till om en utredning ska göras.

Anmäla som privatperson

Ser eller misstänker du att ett barn far illa och kan behöva skydd eller vård? Då kan du vända dig till socialtjänsten. Du behöver inte veta att ett barn far illa för att du ska kunna göra en orosanmälan, utan det räcker att du misstänker att ett barn far illa. Sedan är det socialtjänstens ansvar att utreda hur barnet har det.

Om du är osäker på om du bör göra en orosanmälan kan du först ringa till socialtjänsten och rådfråga. Oavsett hur du väljer att göra en orosanmälan så blir den mottagen av socialtjänsten. Vi rekommenderar dock att du anmäler via telefon eller skriver ner dina iakttagelser som sedan kan lämnas in eller postas. För att säkra sekretessen bör du inte skicka in anmälan via e-post.

Tänk på att om du väljer att uppge ditt namn i en orosanmälan kan socialtjänsten inte underhålla den informationen från de personer som berörs av anmälan.

Vanliga frågor och svar om orosanmälan

En orosanmälan är när någon rapporterar oro för ett barn som inte har det bra eller far illa. Alla i samhället bör göra en sådan anmälan om de får kännedom om detta. Personer som arbetar med barn, som skola, sjukvård, barnomsorg och polis, måste göra en orosanmälan om de får veta att ett barn far illa. Det kallas för anmälningsplikt.

Anmälan kan göras via telefon, brev, mejl eller fax. Yrkesverksamma och vårdnadshavare som gör anmälan har rätt att få besked från socialtjänsten om att anmälan har mottagits och om en utredning inleds eller ej. Anonyma anmälare får inte besked om vad som händer med anmälan.

Ja, om du inte lämna dina kontaktuppgifter eller ditt namn i anmälan. Socialtjänsten måste ta emot anonyma anmälningar enligt lag. Tänk på att om du gör en anonym anmälan kan socialtjänsten inte ta kontakt med dig gällande ärendet.

När en orosanmälan når socialtjänsten registrerar de anmälan i barnets journal. Sedan gör socialtjänsten en snabb bedömning av om barnet behöver akut skydd. För att kunna göra en snabb bedömning kan de behöva kontakta anmälaren (om hen inte är anonym), vårdnadshavarna eller barnet självt samma dag. I de flesta fall bedömer socialtjänsten att det inte är nödvändigt att agera omedelbart. Istället skickar socialtjänsten en kallelse eller ringer familjen för att boka ett besök inom två veckor. Detta kallas för förhandsbedömning.

Vid besöket får vårdnadshavare och barn information om anmälan och får möjlighet att dela sin situation. Efter samtalet kan socialtjänsten fatta två beslut:

  1. Inleda utredning
  2. Inte inleda utredning

Socialtjänsten får endast prata med anmälaren, vårdnadshavare och barnet under en förhandsbedömning. Om socialtjänsten beslutar att inleda en utredning får andra kontakter tas, till exempel med skola, sjukvård och barnomsorg, i samråd med vårdnadshavare.

Barnet har rätt att få komma till tals och ge sin bild. Barnet har rätt att ha samtal med socialtjänsten, men de har även rätt att välja att inte prata med socialtjänsten. Socialtjänsten försöker anpassa samtalen efter barnets behov och önskemål samt ålder och mognad.

Vårdnadshavare har rätt att ta del av orosanmälningar som gäller deras barn och att få ge sin bild av vad som står i orosanmälan. Är ni två vårdnadshavare så har ni båda rätt komma på möte. Ibland kan det vara svårt att få till och då räcker det att en av er kommer. Vårdnadshavare har också rätt att ta del av vad socialtjänsten kommer fram till.

Det stöd man kan få från socialtjänsten kan vara individuellt eller rikta sig till hela familjen. Det vanligaste stödet som ges är familjebehandling, föräldrastöd, föräldrautbildning eller samtalsstöd.

Det finns mycket stöd inom Malmö stad som man inte behöver ha kontakt med socialtjänsten för att få. Nedan listar vi några olika insatser och verksamheter.

Ja, det händer att socialtjänsten omhändertar barn, enligt lagen om vård av unga, LVU, men det är ovanligt och är något som kan behöva göras vid allvarlig risk för att barnet ska fara illa. I samma stund som ett beslut om att omhänderta ett barn tas så görs också en planering av socialtjänsten om hur en återförening med familjen kan genomföras på ett trygg och säkert sätt. Syftet är först och främst att skydda barnet. Majoriteten av de barn som kommer på möten på socialtjänsten blir inte omhändertagna av socialtjänsten. Att ett omhändertagande ska ske enligt LVU bestäms av domstol, inte av socialtjänsten.

Vårdnadshavare informeras alltid när en utredning har inletts och de får information om vad detta innebär, antingen direkt i möte, via telefon eller brev. En utredning pågår i högst fyra månader.

I början av utredningen görs en plan tillsammans med familjen för hur den ska genomföras, vilka samtal som ska hållas och vilka kontakter som ska tas.

Under utredningen hålls flera samtal med föräldrarna, barnet och andra viktiga personer runt familjen. Ibland kontaktas förskola, skola, BUP och andra som är viktiga för barnet för att få en helhetsbild av hur barnet mår och vilket stöd det behöver. Föräldrarna får löpande information om vad till exempel skolan har delat med socialtjänsten.

När utredningen är klar, sammanställs den av ansvarig barnutredare som sedan informerar föräldrarna om bedömningen och skickar hem den skriftliga utredningen.

Socialtjänsten vill att den som gör en orosanmälan ska prata med vårdnadshavare om sin oro för barnet. Det finns dock undantag när detta inte ska göras. Undantagen är om barnet berättar om våld i hemmet, om barnet berättar att det förekommer någon form av allvarlig hedersproblematik hemma eller om barnet berättar om sexuella övergrepp.

Ibland kan det kännas orättvist att den som gör anmälan inte pratar med vårdnadshavare, denna regel finns dock först och främst för att skydda barnet. Därför behöver socialtjänsten kopplas in innan vårdnadshavare kan få information om orosanmälan.

Det händer att socialtjänsten gör hembesök i samråd med familjen. Det kan till exempel vara av praktiska skäl som att familjen haft önskemål om att socialtjänsten träffar barnen i hemmet då det är en trygg plats, eller till en nybliven förälder som har svårt att ta sig från hemmet till ett fysiskt besök.

Ibland behöver socialtjänsten göra oanmälda hembesök, detta händer endast vid hög oro för ett barn där ett möte inte kan vänta eller om man inte får kontakt med familjen. Det är inget som socialtjänsten gör i alla ärenden och när de gör det måste en utredning inledas.

Du kan anmäla oro för barns situation till socialtjänsten, men du kan inte anmäla om du anser att en orosanmälan gjorts felaktigt. Om du som vårdnadshavare vet vem som gjort orosanmälan och har kontakt med denne kan du själv prata med anmälaren. Det går dock inte att ta tillbaka en orosanmälan.

Socialtjänsten vill samarbeta med familjen och ska alltid arbeta för att barnet och föräldrar frivilligt vill prata med socialtjänsten, både enskilt och tillsammans.

I vissa fall kan socialtjänsten prata enskilt med barn även om vårdnadshavarna inte samtyckt till detta. Om föräldrar inte samtycker till att socialtjänsten pratar med barnet görs en bedömning om samtal ska ske utan vårdnadshavarna. Bedömningen om socialtjänsten beslutar att prata med barnet utan samtyckte beror på hur allvarlig orosanmälan är.

Det finns mycket stöd och hjälp att få från socialtjänsten, både för stora och små problem som barn och familjer kan ha. Det finns familjer som har behov av mycket stöd och hjälp men det finns även familjer som får mindre insatser från socialtjänsten. I vissa fall räcker det med några samtal.

Alla som har behov av stöd, oavsett hur stort eller litet behovet är, har rätt att få detta av socialtjänsten. Därför träffar socialtjänsten inte bara de familjer där det finns allvarlig oro för ett barn, utan även familjer där det finns mindre oro eller som hör av sig och vill ha stöd.

sv