Mansura Ahmad är en av alla de som arbetar med att ta hand om de barn som kommer till Sverige utan föräldrar. Hon tycker att hon fått drömjobbet.

De hjälper barnen till en bra start

För många är Malmö stads nya bemanningsenhet möjligheten till
ett nytt jobb, kanske till och med ett första steg in på arbetsmarknaden. Möt Mansura, David och Cecilia – tre Malmöbor som med brinnande engagemang hjälper de ensamkommande barnen till en bra start i Sverige.

text Camilla Westemar
foto Peter Kroon

”Jag är stolt över vad vi gör för barnen”

Trygghet och förtroende. Det är viktigt för alla barn, inte minst för de ensamkommande barn som under hösten kommit till Malmö.
En av de första personer de möter i Malmö kan vara Mansura Ahmad på sitt första jobb. På trappan till boendet som kan ta emot ett 50-tal pojkar mellan 13 och 18 år, står hon och tar emot med ett leende. Att hon är rätt person på rätt plats råder det ingen som helst tvekan om – lugn och trygghet strålar om Mansura som med stor självklarhet konstaterar att hon fått världens bästa jobb.
– Det här är mitt allra första jobb i livet, äntligen får jag jobba med människor, säger hon.

Vill jobba med människor

Det har gått snart två månader sedan Mansura fick tips av en vän om att Malmö stad sökte timanställda för att jobba med ensamkommande barn. En timanställning omvandlades till en månadsanställning i början av november och nu jobbar Mansura nattpass för att kunna vara med sina egna barn på dagarna.
Mansura kom med ett blankt cv och ett stort engagemang när hon tog chansen att få sina första kollegor och framtida referenser. Och hon har verkligen hamnat rätt, det är både hon och kollegorna ense om.
– Jag har alltid känt att jag vill jobba med människor och ville utbilda mig till sjuksköterska, berättar Mansura. Jag läser på Komvux för att komplettera gymnasiet och kunna läsa vidare.
Sitt uppdrag som en trygg vuxen tar Mansura på stort allvar. Många av barnen som kommer till Malmö har en tung ryggsäck med upplevelser med sig och inga föräldrar eller släktingar att prata med. Tiden på kommunens boende kan variera från ett par dagar till några veckor, under den tiden behövs det trygga vuxna att prata med.
– Som människa dras man in i deras sorg, samtidigt som det gäller att hålla en viss distans och inte bli för djupt engagerad, säger Mansura. Men barnen ska alltid känna sig bekväma med att de kan komma och prata. Det är en jobbig tid för dem, vi måste göra vårt allra bästa varje dag för att hjälpa dem.

Behöver tröst och en pratstund
– På nätterna finns jag där för barnen som mår dåligt och kanske behöver tröst och en pratstund för att kunna sova.
När vi återkommer till varför Mansura fick jobbet, är det chefer och kollegor som får idel ros och beröm.
– Jag vill verkligen tacka mina kollegor och min chef för att de ger mig chansen. Vi har ett fantastiskt teamwork och gör det här tillsammans och jag är verkligen stolt över vad vi gör för barnen.
– Jag kom hit med ett tomt cv. Nu har jag fått kollegor, nya erfarenheter och den första raden i mitt cv, säger Mansura. Nu siktar jag på att bli socionom – det är det här jag älskar att göra, avslutar hon med ett leende.


David Björnhage har fått en större förståelse för hur de ensamkommande barnen mår. ”Mitt jobb är att möta dem där de är och förhoppningsvis skapa respekt, tillit och förtroende som de tar med sig vidare.”

”Jag ser hur barnen mår”

–Kan jag göra ett barn lite gladare genom att spela spel en stund och få höra ett ”Tjena David” nästa dag, då har jag förhoppningsvis gett ett första positivt möte med Sverige som sätter spår, säger David Björnhage.
Han är statsvetaren som haft såväl Kina som Sydafrika som sina arbetsplatser men som nu jobbar med socialt arbete på hemmaplan igen. Intresset för att arbeta med utsatta människor har funnits länge.
Med en statsvetarutbildning i bagaget flyttade David Björnhage till Sydafrika för att integrera och stödja i första hand asylsökande zimbabwier i ett nytt hemland.  
– Det var en givande tid, jag lärde mig otroligt mycket av människor jag mötte och fick upp intresset för pedagogiskt arbete, berättar David Björnhage, som väl hemma i Sverige igen packade om väskan och tog ut en ny kompassriktning: Kina.
Efter tre och ett halvt år som engelsklärare i Kina, återkom han till Sverige i somras, många erfarenheter rikare.

Överrumplades av behovet

När David Björnhage flyttade till Malmö letade han efter lediga jobb på kommunens hemsida och fastnade för annonsen om behandlingsassistent på ett HVB-hem (hem för vård och boende enligt socialtjänstlagen).
– Jag sökte efter jobb som hade socialt fokus och som passade min erfarenhet. Men jag blev överrumplad av behovet och den stora omfattningen, jag hade inte fått den bilden av läget i Malmö då. Det var bara att hoppa in och lära sig.
Då var det mitten av augusti. David och hans kollegor stod inför många praktiska utmaningar i arbetet med att färdigställa ett boende. Men snart kom jobbet att handla allt mer om den sociala delen, den del som ger så mycket tillbaka:
– Jag ser hur barnen mår och har fått en större förståelse för deras situation och kan vara en bra lyssnare och medmänniska. Mitt jobb är att möta dem där de är och förhoppningsvis skapa respekt, tillit och förtroende som de tar med sig vidare. Jag träffar dem bara en kort tid, men hoppas att deras erfarenheter av tiden hos oss gör skillnad i det stora sammanhanget, avslutar han.

”Någon har skickats iväg ensam, en annan har tappat bort sina föräldrar längs flyktvägen”, berättar Cecilia Widén.

”Många bär på trauman”

Socionombristen är stor, men på sociala resursförvaltningen i Malmö fanns socionomen Cecilia Widén på ett timvikariat och slumpen ledde henne till ett boende för ensamkommande barn i augusti.
Fyra dagar efter att hon anmält sitt intresse för en timanställning, hamnade hon mitt i uppdraget att färdigställa ett nytt boende.
– Jag var ganska spänd första dagen, jag hade ju sett att det var ett stort tryck på kommunen och ett intensivt arbete för alla. Men jag är van vid att se vad som behöver göras och rycka in där det behövs, säger Cecilia Widén.

Nya barn dygnet runt

De nya arbetskamraterna kom både från etablerade verksamheter i kommunen, men några var liksom Cecilia Widén helt nya i sin roll. Efter mycket praktiska förberedelser, har jobbet mer och mer kommit att handla om att finnas till för barnen och ungdomarna under deras väntan.
– Det kommer nya barn till oss dygnet runt och vi är alltid beredda, berättar hon.
– Det kan komma samtal från social jour mitt i natten om att det finns ett barn vi ska hämta. Då ska vi finnas där för att se hur de mår, ge dem en sängplats och informera om vad som kommer att hända den närmaste tiden, förklarar Cecilia Widén.  
– Eller så ringer Migrationsverket och kallar ett barn till registrering och då ser vi till att de kommer dit.

Ren medmänsklighet

Förutom den första praktiska hjälpen, är det ren medmänsklighet som Cecilia och hennes kollegor ger barnen. En första viktig kontakt med vuxna i ett nytt land.
Och mötena med barnen påverkar förstås.
– De är så många och jag önskar att jag kunde ge dem mycket mer uppmärksamhet, säger Cecilia. Många bär på trauman som vi har svårt att sätta oss in i; någon har skickats iväg ensam, en annan har tappat bort sina föräldrar längs flyktvägen.
För Cecilia är jobbet med de ensamkommande barnen ett uppdrag som kombinerar hjärtefrågor med akademisk kunskap från socionomyrket.
– Jag drivs av ett intresse för migrationsfrågor och socialt arbete, svarar Cecilia på frågan om vad som driver henne i det nya jobbet. I Sverige har vi verkligen förutsättningarna att hjälpa andra och då ska vi göra det. Jag delar gärna med mig av det vi har här i vårt trygga land.


Vill du också jobba med ensamkommande barn?

Lägsta krav är avslutad gymnasieutbildning och goda kunskaper i svenska. Erfarenhet att jobba med barn samt språkkunskaper i dari och arabiska är meriterande.

Senast ändrad: 2019-07-12 13:44