En stad i barnets skala

Vilka möjligheter har barn att påverka stadens utformning? Under några varma dagar i juni har sommarlovslediga barn målat, byggt och drömt fram platser för leka och vila i Vänskapsparken i Herrgården.
De som planerar staden måste gör verklighet av barnens perspektiv säger Ana Gilmet, Nora Lindberg och Paulina Stanley från föreningen Feministiska Arkitekstudenter, som står bakom initiativet.

Sommarvärdarna sprider ut sig i kvarteren kring Vänskapsparken i stadsdelen Herrgården i Malmö för att berätta att en ny dag med lovsatsningen Bästa sommaren har börjat. Efter ett tag kommer barnen släntrande och några slår sig blygt ner på filtarna kring en tom skiss över parken. Ana Gilmet, Nora Lindberg och Paulina Stanley är arkitektstudenterna som under de kommande fyra dagarna ska utforska hur barnets idéer och tankar kan användas i den fysiska stadsplaneringen.

– Arkitektur är ett komplext område och påverkar människors liv i grunden men ses ändå inte som något som kan bidra till att lösa samhällsproblem. Vill du arbeta med sociala frågor får det bli vid sidan av studierna. Så när Stadsbyggnadskontoret hörde av sig till oss tyckte vi det var intressant att testa våra idéer i verkligheten, säger Ana.

Trots att Barnkonventionen blir svensk lag nästa år och trots att barn ska ha inflytande över alla frågor som berör dem märks de knappt alls i stadens utformning. För att öka delaktigheten från Malmös unga pågår ett långsiktigt utvecklingsarbete på många håll i staden, bland annat här i området runt Rosengårds station i en stadsutvecklingsprocess som går under namnet Amiralsstaden. Arbetet bedrivs bland annat i kunskapsallianser mellan aktörer som representerar olika intressen i samhället. En av kunskapsallianserna handlar om barnets rättigheter i stadsutvecklingen.

­– Förhoppningen är att barnen ska bli mer intresserade av sin närmiljö. Det är viktigt att de förstår hur staden byggs och vad de kan vara med och påverka. Och vuxenvärlden måste ta det intresset på allvar; arkitektur får inte gå över huvudet på dem, säger Paulina.

Men en karta är ett ganska abstrakt verktyg, så för Ana, Nora och Paulina handlade det om att få barnen att utforska den fysiska miljön på ett mer direkt sätt. Men den som någonsin varit nära ett barn vet att det sällan blir som man tänkt sig.

– Vi förväntade oss nog att de liksom bara skulle dyka upp och att det skulle vara lite mer strukturerat. Men barn är väldigt intuitiva och gör det som faller dem in. Man får själv sätta igång med någonting och prata medan håller på. Vi lyckades ändå mötas över en del svåra frågor, säger Nora och förtydligar:

– Vissa samtal handlade mer om deras situation än om det vi gjorde, vi är ju i deras hemmiljö. Även om vi bara var där några dagar gick det ganska fort att förstå dynamiken, att se vilka problem som barnen har. Vi hade inte tid att jobba med dem men vi kunde se saker, till exempel att en del av de äldre flickorna var där för att ta hand om sina mindre syskon och inte kunde delta själva, säger hon.

– Första steget är att man lyssnar ordentligt. Det är ett bra betyg att vi vann deras förtroende. Vi kunde knyta an till varandra genom det fysiska arbetet, säger Ana.

Kommunen en röst för de boende

En del barn var lite ovana vid tanken att övningen var på riktigt, att de gjorde något som kunde få stå kvar en längre tid. På eftermiddagarna ville de gärna packa ihop, ”nu är dagen slut, vi tar bort allt”. Barn behöver uppmuntras i att förstå att de har något att bidra med i samhällsutvecklingen.

– Det behöver inte alltid vara att man ska pynta en plats, all denna utsmyckning blir lite ytlig i längden. Man kan gå längre och det är framförallt viktigt att identifiera behoven. Att måla en vägg är kanske inte det som behövs främst, det kanske handlar om hur man kan förbättra vägen till skolan istället. Sedan är det förstås trevligt om de får vara med och bygga, säger Paulina.

De är överens om att det är kommunen som måste ta ansvar för att vara den aktörer som inte har det ekonomiska intresset, den som står på de boendes sida och en stark röst för dem. Stadsutvecklingsprocessen Amiralsstaden rymmer ett löfte om att det kan bli så. De säger att de blev lite förvånade staden bjöd in en liten studentförening.

– Det finns en öppenhet som man kanske inte alltid möter i en kommunal verksamhet, systemet kan vara ganska slutet för mindre aktörer. Den kunskapsallians som vi har deltagit i är ett sätt att förenkla vägen så att de som påverkas av stadsbyggnaden också kan göra avtryck i den, säger Nora.

Det är också det perspektiv som studenterna själva har bidragit med, att arkitektur inte kan vara ett privilegium för några få.

– Den arkitektur som premieras är ibland den som vänder sig mot redan priviligierade. Men arkitektur måste vara till för alla och måste ha ett djupare syfte – annars förlorar den sin mening, säger Paulina.


Fotnot
Amiralsstaden är en del av Malmö Innovationsarena och finansieras därför till viss del av den Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF).

Fakta
Var femte Malmöbo är under 18 år. Från och med den 1 januari 2020 kommer deras ställning att stärkas. Då blir Barnkonventionen svensk lag. För Malmö stad innebär det ett ännu större ansvar för att barns rättigheter uppfylls i alla delar av samhällslivet. Det gäller inte minst i den fysiska planeringen av stadsrummet, där barn ska kunna vistas på samma villkor som vuxna – till exempel skyddade från trafik, ohälsa och otrygghet och med utrymme för lek, upplevelser, kreativitet och gemenskap.

Senast ändrad: 2019-09-20 13:14