Robotsälar och AI-byster – vad gör digitaliseringen med äldreomsorgen?

Den digitala tekniken gör sitt intåg i äldreomsorgen. Ska vi välkomna utvecklingen i alla dess delar – eller finns det skäl att oroas för en framtid där elektroniska system ersätter mänsklig kontakt? Eller är det i själva verket så att våra äldre har för lite teknik omkring sig?

Digitala hjälpmedel används redan på många håll och i diverse olika former i äldrevården. Under de kommande 30 åren kommer andelen äldre att öka, samtidigt som allt färre vill jobba i äldreomsorgen. Det är en utmaning – och här ser många möjligheter med tekniska hjälpmedel som en metod, bland annat för att få resurserna att räcka till.

Spaning samlade en kunnig och erfaren panel för ett samtal kring de många möjligheter som öppnar sig, de eventuella hot som finns och diskussionen om den nödvändiga och ibland svåra balansgången mellan integritet och teknik.

Runt bordet: Staffan Karlsson (SK), professor i omvårdnads- och hälsovetenskap, Anna Papagiannis (AP), strateg på Malmö stads digitaliseringsenhet, Katarina Ahlberg (KA), undersköterska i hemsjukvården och Céleste Niklasson (CN), undersköterska på boendet Rönnbäret.

Kameror i de äldres hem och eventuellt även på boenden blir en naturlig startpunkt. Det som tidigt kallades övervakningskameror kallas nu trygghetskameror. Kan en kamera ge trygghet?

SK: Språkbruket har svängt i takt med att kamerorna, som till exempel används för nattlig tillsyn och är på några minuter om natten utifrån avtal med den äldre, har börjat bli ett hjälpmedel som alla andra.

AP: Jag tror att det är jätteviktigt hur vi pratar om det här ute i verksamheten, att det inte handlar om att vara teknikfientlig och att vi verkligen pratar om de etiska aspekterna.

KA: Det här är inte så svårt för oss, men de äldre är inte inne i tekniken. Och oavsett vad man kallar det, så är det ju något som sitter inne i ditt hem och tittar på dig. Men när personalen kommer hem till dig på natten och tittar är det ju också en form av övervakning.

SK: Här gäller det att vara noga när man informerar och kanske även visa den äldre vad vi kan se i kameran.

CN: Jag tror att många tänker att det här med kameror är i stället för mänsklig kontakt. Vi sätter upp kameror och sedan kan vi sparka hälften av personalen och så sitter man där ensam. Det är viktigt att informera om att kamerorna inte är ”i stället för” utan ”också”. Jag tänker att kameror och andra digitala lösningar kan frigöra tid, så att vi får mer tid till de äldre.

AP: Men det är nog att skönmåla det. Eftersom antalet äldre kommer öka behöver vi frigjord tid till att besöka fler brukare istället. Vi ska fokusera på insatser där behov finns av mänsklig kontakt. Nattlig tillsyn är ett perfekt exempel då vi kan värma om brukarens integritet, goda nattsömn samt frigöra personal till dem som är vakna.

Malmö stad tittar nu på kameror till särskilda boenden. Vilka överväganden gör man inför ett sådant steg?

AP: När vi överväger sådana kameror så pratar vi jättemycket om integriteten. Vi pratar om att till exempel inte ha kameror där man ser att du är du, utan att använda suddiga bilder eller värmekameror. Det är till exempel för att anhöriga, som inte tackat ja till detta, inte ska känna sig övervakade. Vi talar också om kameror som märker om du faller och sensorer som mäter pulsen eller märker och varnar om du till exempel blivit kvar ovanligt länge inne på toaletten.

SK: Vid införandet av digital teknik är det viktigt att forskning är involverad, så att man vet både vad man gör och inte gör. Vilka är de egentliga behoven? Vad innebär tekniken för de boende och för personalen?

AP: Vi är tre strateger i en arbetsgrupp som kallas Ester och vi fungerar som ett filter och mäter idéer som kommer in utifrån mycket noga och i olika stadier, bland annat effekt för brukaren, innan det eventuellt kan bli en pilot. Det ska vara till nytta både för brukare och personal, de etiska frågorna ska vara lösta. Dessutom är det viktigt att ha helhetsbilden – tidigare kunde enskilda hemtjänstgrupper köpa in teknik som sedan inte alls fungerade tillsammans med annan redan implementerad teknik eller tjänst.

På Rönnbäret infördes digital signering på försök i våras. Enkelt uttryckt har personalen all relevant information om brukaren, mediciner och insatser i en mobiltelefon och bockar av efterhand.

CN: Det har funkat jättebra. Till exempel kan det aldrig gå mer än en timme innan det kommer en varning om man skulle ha missat att ge medicin. Annars kan det ta tolv timmar om man bara har medicin morgon och kväll.

SK: Just läkemedelshantering är det som genererar flest avvikelser. Har man tittat på avvikelser i ert försök?

CN: Ja. Siffrorna är inte presenterade än, men känslan är att det här systemet ökar säkerheten. Det underlättar också mycket för vikarier eftersom alla insatser finns listade. I och med att man har en mobiltelefon så behöver man inte gå ifrån en person som fallit för att ringa efter hjälp. Hos oss fungerar tekniken jättebra och vi håller tummarna för att det här blir permanent.

AP: Ett mål är att mobilen ska vara ett naturligt verktyg i arbetet, både för digital signering och för till exempel små, kvalitetssäkrade utbildnings- och instruktionsfilmer. Det jobbar vi också med just nu.

Men hur säker är mobilen? Kan någon hacka sig in i den och läsa journaler och annan personlig information?

SK:  Varje gång man pratar om digitalisering i vården ringer det varningsklockor. Det är i grunden bra, eftersom digitalisering är förknippat med övervakning. Man måste alltid vara vaksam både på etiska aspekter och säkerhet. Nyttan av tekniken ska vägas mot bland annat risker kopplade till integritet, rättvisa och självbestämmande. I ett sådant här fall kan man ställa sig frågan hur det var innan journalerna digitaliserades. Hur säkra var pappersjournalerna egentligen?

Vellinge ska öppna en ”demensby”. Ett område där de boende övervakas med sensorer och där det finns bostäder, butiker, restauranger med mera. Erfarenheterna från förebilderna i Danmark och Holland är goda – men satsningen är givetvis omdiskuterad.

SK: I Vellinge ska man hägna in området med sensorer som larmar om en boende går utanför. 

AP: Alltså geofencing…

SK: Ja. Fördelen är att de boende och anhöriga känner sig trygga. Det mer negativa är att man bygger upp ett parallellt samhälle, avskärmat från det övriga. Är det detta vi vill skapa? Jag är själv lite kluven och tycker att det för tankarna till de gamla mentalsjukhusen. En annan väg att gå är att anpassa samhället även för människor med kognitiv nedsättning. Ett samhälle där vi alla kan leva tillsammans är mer tilltalande.

KA: Men idag är ju många personer med demens i stället fångna i sitt hem och är fruktansvärt ensamma. Finns det ingen anhörig så kan de ha ett dörrlarm och då kommer det personal springande så fort de öppnar dörren och undrar var de ska. Faran jag ser är att tekniken kan öka ensamheten. 

Uppfinningsrikedomen är stor. Robotsälar och AI-byster är några av de tekniska hjälpmedel som dyker upp i panelens samtal.

AP: Det finns en AI-byst på marknaden, som man kan ha ögonkontakt med och även prata med. Personer med demens kan ha mycket oro och ideligen fråga vad klockan är eller när hemtjänsten kommer. Då kan AI-bysten svara. Denna teknik passar inte alla, så det behövs individuell bedömning.

KA: Jag såg på TV om en duschrobot som duschade en man. Det fungerade bra, men man får aldrig bortse från den mänskliga kontakten.

AP: Nej, AI-bystens roll är ju som ett lugnande komplement.

SK: Har ni hört talas om robotsälen? Den har en viss tyngd och reagerar när man klappar den. Den har använts i Australien och utvärderats mycket noga utifrån många parametrar. Allt pekar i positiv riktning; för de äldre, för personalen och även hälsoekonomiskt. Man har kunnat minska på lugnande medicinering.

Hur ser just det ekonomiska perspektivet ut? Att införa teknik för att höja kvaliteten eller för att spara eller omfördela resurser?

SK: Vi måste arbeta på många sätt för att krympa gapet mellan behov och resurser. Ny teknik är ett sådant sätt, men det är också viktigt att arbeta för att de äldre håller sig friskare längre. Att bryta ensamhet och isolering är en viktig faktor där och ny teknik kan användas för att ”koppla ihop” äldre som sitter ensamma.

CN: Boendena ligger ju egentligen sorgligt efter när det gäller teknik. Ofta har vi inte ens wifi.

SK: Det här är också en rättvisefråga. Vi som jobbar med frågorna har ju tillgång till all teknik i vår vardag. Varför ska inte de äldre också få ha det?