Ensam är inte stark

Ju äldre du blir desto mer ensamt kan livet bli. Vänner runtomkring dör och de sociala ytorna krymper. När din livspartner går bort tappar du även den intima samhörigheten. Och med ensamheten kommer skammen.

Ofrivillig ensamhet innebär att det finns en skillnad mellan en persons önskade och faktiska sociala kontakter. Den kan leda till såväl fysisk som psykisk ohälsa.

Den kanske vanligaste känslan kopplad till ofrivillig ensamhet är skam. Individen känner sig misslyckad då stora sociala nätverk av många ses som ett tecken på framgång. Det blir lätt att skuldbelägga sig och känna att det är ens eget fel. Det kan leda in i depression och ångest, vilket i sin tur gör det ännu svårare att knyta nya, sociala kontakter.

Spaning samlade Cissi Hallberg (CH), biståndshandläggare, Tina Cordes (TC), vårdbiträde, Maria Eriksson (ME), undersköterska och Jolanda van Vliet (JV), enhetschef för mötesplatserna, för ett samtal om ofrivillig ensamhet och hur man hanterar det som medarbetare.

Är ensamhet ett problem bland äldre?

CH: Jag tycker det är ett stort problem. När ens man eller hustru går bort skapas en stark känsla av ensamhet, även om man har ett kontaktnät i övrigt. På så sätt är det en utsatt grupp. De har en hög ålder och vänner och bekanta runtomkring försvinner efter hand.

ME: Förr bodde oftast familjerna kvar i närområdet. Det gör man inte längre, barnen flyttar runt hela världen idag.

TC: Vi som jobbar har arbetskamrater, men är du pensionär och är ensam då har du inget sådant sammanhang.

ME: Det är de små sakerna i livet, att behöva fika och äta sin frukost själv till exempel. 

JV: Det är många saker som tillsammans ökar känslan av ensamhet bland äldre. De kan bli deprimerade när vännerna går bort. Så försämras hälsan och de får svårare att gå ut.

Hur vet man att en person är ofrivilligt ensam?

JV: Det är det som är problemet, att hitta de som är ofrivilligt ensamma. Det finns skam inblandat här, det är inte okej att vara ensam. Vi har stora krav idag på att ha vänner och bekanta och det gör det svårt att även erkänna för sig själv att man är ensam. Vi på mötesplatserna brottas med att nå de ofrivilligt ensamma, men vi vet inte vilka de är.

ME: Men vi hör ofta att de känner sig ensamma, att ingen kommer och hälsar på och ”här sitter jag”.

TC: Vi ser det när vi kommer på kvällen. Efter klockan 17 sitter många i sina lägenheter och tycker det är tråkigt. Det är svårt.

Hur tacklar ni mötet med ensamhet?

TC: Det gäller att se det, att stå kvar och prata samtidigt som man gör något annat. När jag har gjort mina uppgifter stannar jag alltid kvar en liten stund och pratar. Små saker som att klappa om dem lite när man bäddar ner dem, säga ”sov gott vi ses imorgon”, det är guld värt för dem. Det syns i deras ansiktsuttryck. 

Känner du att du hinner det?

TC: Jag försöker alltid att ge dem de där två, tre minuterna extra. 

ME: De flesta är helt införstådda med att vi har tider att passa. De vill inte vara till besvär och uppehålla oss ”i onödan”. Men vi tar oss tiden, sedan springer vi däremellan. Visst känns det när man inte kan stanna och vara lite längre hos en ensam person, för att nästa brukare måste få sin medicin till exempel. Vi springer ofta tillbaka en sväng och tittar till, även om vi inte har det på schemat. Men det är tack vare att vi har ett mindre område, Södertorp och husen runtomkring.

Kan det vara svårt att hantera det själv?

TC: Många gånger mår man dåligt själv, men vi har våra arbetskamrater som vi kan ringa och prata med. Vi ringer privat många gånger och pratar med varandra när vi ser att vi behöver göra något åt en situation.

ME: Min dotter märker direkt på mig om det är något som hänger kvar. Men det är mest när jag inte har haft tid att prata av mig med kollegorna.

Är ensamhet en uppgift som andra, som att städa, bädda sängen eller ge medicin?

ME: Egentligen finns det inte som en arbetsuppgift, men man är väl medmänsklig. Vi måste ta oss tid. 

CH: Det kan finnas som arbets-
uppgift. Det finns insatser för social samvaro och vi har särskilda kontaktpersoner. Men det bygger på att brukaren ansöker om det. Det kan sitta långt inne.

TC: Vi föreslår ibland att de ska kontakta biståndshandläggaren om det. Men de vill inte ringa och begära det, det är ett stort steg.

ME: När de får social samvaro som insats vill de inte sitta ner och prata. Den tiden vill de använda till en aktivitet, till exempel gå en promenad. Att bara sitta och prata över en fika tycker de är att slösa på vår tid.

Hur jobbar ni ute på mötesplatserna?

JV: Vi erbjuder allt från att fika ihop till olika motionsaktiviteter, bingo och kreativa verksamheter. Men att ta sig till en mötesplats kan vara en tröskel man måste över. Att gå till en mötesplats kanske vissa tycker är ett erkännande av att man är ensam. 

TC: Det handlar också om att ta sig från hemmet, man kanske måste ha färdtjänst och så blir det krångligt och svårt.

JV: För personer som aldrig har varit på en mötesplats är det ett stort mentalt steg att ta sig dit. Därför måste det bli bra när de väl kommer. Det är tyvärr inte alltid det fungerar. Det beror på vilka andra besökare som är där, vad de gör, om personalen ser en och har tid att visa runt och så vidare. På mötesplatserna bildas – helt naturligt - hela tiden nya grupperingar som ibland kan ha svårt att släppa in nya personer. Därför har vi särskilda träffar för bara nya som vi kallar Nyfiken på. Det är väldigt lyckat, där lyckas vi fånga upp en del nya besökare.

ME: På serviceboendet där jag går finns också grupperingar i restaurangen. Man har sina särskilda platser och släpper inte in andra. 

TC: Jag får höra ibland att man har gått ner och försökt men inte känt sig välkommen och gått tillbaka till sin lägenhet. Så slutar det med att vi tar med oss mat upp till dem istället.

JV: Vi försöker komma åt det genom att regelbundet möblera om. Då kan man inte sitta på samma plats varje gång. Ibland lägger vi också lappar på bordet med en kort text som påminner dem om första gången de kom till mötesplatsen.

Kan sociala medier vara ett hjälpmedel för att bryta ensamhet?

ME: Vi har en del som har lärt sig använda paddor och telefoner för att ha kontakt med barn och barnbarn.

JV: Vi har kurser på mötesplatserna och de är väldigt populära. Men sociala medier kan aldrig ersätta mänsklig kontakt. Det är många som är ensamma även om de har hur många vänner som helst på Facebook. Men jag tror det kan vara ett bra komplement och att det kan sänka tröskeln för att ta verklig kontakt.

Har ni något utbyte mellan verksamheterna för att fånga upp ofrivilligt ensamma?

TC: Om man ser att någon verkligen behöver en aktivitet försöker vi få dem att ansöka om att få komma på dagverksamhet.

CH: Men det kräver samtidigt att brukaren har en demensdiagnos.

TC: Det är lite synd, för även andra kan behöva komma hemifrån. Det kan betyda mycket bara att få komma utanför sina fyra väggar.

JV: Vi har sedan i somras en programtidning för alla mötesplatser. Där är tanken att ni som jobbar i hemtjänsten ska kunna ta med den ut så att brukarna ska se vad vi har för aktiviteter och var mötesplatserna finns.

Vad kan ni göra för att minska ofrivillig ensamhet?

JV: Jag tycker det skulle behövas mer volontärer – det är många som vill bidra till samhället. De kan sitta kvar hos de äldre på ett helt annat sätt än till exempel hemtjänstpersonal. Det ger något åt båda hållen, även volontärerna får ett socialt utbyte. Det behöver vi jobba mer på i Malmö stad tycker jag.

CH: Jag tänker att vi får försöka göra det mindre komplicerat och konstigt, att det ska vara lättare att ta nya sociala kontakter. Försöka hitta naturliga sätt att få in det i vardagen.

JV: Vi behöver också jobba med att få bort skammen och tabut kring ensamhet. Man är inte ensam om att vara ensam. Jag tror vi behöver lyfta fram berättelser om människor som har tagit sig ur ensamheten. Samtidigt ska vi inte lyfta fram till exempel mötesplatserna enbart som ett verktyg för att motverka ensamhet. Vi behöver fokusera på aktiviteter och det sociala – det friska, roliga och positiva. 

Ofrivillig ensamhet drabbar många

Ofrivillig ensamhet innebär att det finns en skillnad mellan en persons önskade och faktiska sociala kontakter. Det kan handla om att nivån på sociala möjligheter inte stämmer överens med det man önskar, eller att de sociala möjligheter som finns inte uppfyller den intimitet man behöver. Dessa båda former av ensamhet kallas social respektive emotionell ensamhet. 

Social ensamhet definieras som frånvaro av relationsmässig samhörighet som vänskap och avsaknad av önskat socialt nätverk, grupptillhörighet och kollektiv gemenskap.

Emotionell ensamhet definieras som frånvaro av intim samhörighet i form av familjerelationer eller romantiskt partnerskap.

Hur kan ofrivillig ensamhet förebyggas?

Skapa strukturer som ökar känslan av kontroll

Konsekvenserna av ensamhet förvärras när individen har sämre kontroll över sina sociala situationer. Därför är det viktigt att vara tydlig med tid, plats och upplägg av åtgärder. Ett exempel är att meddela förseningar.

Skapa delaktighet och meningsfullhet

Framhäv aktiviteter som skapar en känsla av tillhörighet. Utför aktiviteter med ett gemensamt mål, det skapar en känsla av grupptillhörighet. Erbjud möjligheten att bli volontär.

Skapa meningsfulla relationer

Fokusera på gemensamma aktiviteter, hobbyer och möten över generationer.

Överbrygga skamkänslor

Skam kan vara ett hinder för att uppsöka nya sociala kontakter. Att exempelvis ta sig till mötesplatser kan kännas som att erkänna sin ensamhet och därmed sitt misslyckande. Lägg fokus på aktiviteterna, inte att syftet är att motverka ensamhet. 

Sänk fysiska och psykiska trösklar

Var uppmärksam på att fysiska eller psykiska hälsoproblem kan vara ett hinder för att ta sig till träffpunkter och aktiviteter. Berätta om andra äldre som, ibland trots ohälsa, tagit sig ur ensamheten som en konsekvens av att ha deltagit i aktiviteter.

Källa: Ofrivillig ensamhet. Litteraturstudie av Marta Storck, hälsa- vård- och omsorgsförvaltningen.

Mötesplatsernas programtidning Vi tillsammans finns digitalt i pdf-format på webben. Sök på ”Vi tillsammans” på www.malmo.se.