Att åldras kan vara en gradvis process på många år. Det kan också vara en akut händelse som sätter igång det upplevda åldrandet från en dag till en annan. Plötsligt är världen begränsad och du blir beroende av andra människors hjälp.

Åldrandets psykologi är mångbottnad och påverkar hur hemtjänst och andra vårdgivare blir bemötta. Det är en viktig faktor i mötet med brukarna. Den där personen som snäser av dig kanske egentligen bara tycker sin egen livssituation har blivit väldigt jobbig och svår att acceptera. Hur hanterar man det? 

Spaning samlade Karin Skogmark (KS), anhörigkonsulent, Sadmila Avdic (SA), sektionschef och Mia Ström Sendel (MSS), anhörig, till ett samtal om åldrande och svårigheten att ta emot hjälp.

KS: Det luriga med hemtjänst är att ingen egentligen vill ha och bli beroende av hjälp från kommunen. Det är många gånger en slags krissituation man hamnar i, en livsomställning. Och här blir det konflikter ibland. Därför är våra medarbetares jobb så otroligt viktigt, de kan göra under. Personalen glömmer kanske ibland den viktiga roll de har när de kommer hem till brukaren. Jobbet handlar inte bara om det som står på schemat.

SA: Man kanske inte ens är medveten om hur jobbigt det är för en brukare att ta emot hjälp. Du kan ha jobbat hela livet och tagit hand om egna barn. Plötsligt måste en främmande person ta hand om dig.

MSS: I mitt fall har det kommit smygande under de senaste fem åren. Min man är multisjuk och har genomgått hjärtinfarkt, hjärtsvikt, bypass-operation och lider av kol. Vi har 300 besök i månaden av personal från hemtjänsten. Vi har inget eget liv längre. Jag har fortfarande inte vant mig. Därför är det så viktigt med kontinuitet i vilka som kommer till oss.

KS: Jag tror det beror mycket på vem du är som person. Vissa kan anpassa sig till ingreppet i ens liv detta innebär. Det är väl det vi gör ofta, vi förväntar oss att människor anpassar sig. Vuxna barn till äldre kan ha ett annat perspektiv och ha mer bråttom än föräldrarna och säga saker som ”Ta nu emot den här hjälpen, det blir bra”. Vi får ibland säga till dem att de måste bromsa lite. Det är inte lätt att ta emot hjälp.

MSS: Jag är en väldigt självständig person med stort kontrollbehov. Det har jag märkt nu när min man har blivit sjuk. Det har till exempel inte varit lätt för mig att lämna ut nycklarna. Man gör inte det i första taget. Det var tufft. Jag får också höra av personalen att det är deras arbetsplats. De vill att jag tar bort en matta här, eller flytta en stol där. Men jag kan vara rätt bestämd och säga nej. Det är faktiskt också mitt hem.

SA: Det blir lätt att den anhöriga tar över och säger hur det ska vara. Det beror på något, att man inte litar på omvårdnadspersonalen fullt ut. Dess uppdrag är att ta hand om den som är i behov av hjälp och skapa en förtroendefull relation, samtidigt som de måste skapa en förtroendefull relation till de anhöriga som finns runtomkring brukaren. Att skapa en sådan relation tar tid och kräver möjlighet att lära känna varandra.

MSS: Men det är sällan jag träffar någon som inte visar empati. Det är fantastiska människor som kommer och hjälper oss.

KS: Att jobba i hemtjänsten är ett av de svåraste jobb man kan ha. Ibland glömmer våra medarbetare hur viktiga de är. Det handlar om att leverera livskvalitet, inte bara enskilda uppgifter som att hjälpa till med toalettbesök och dusch.

Vad tänker ni på spontant kring åldrande och psykologi?

MSS: Det är svårt med psykologi i det sammanhanget. Jag tänker inte i de banorna. Jag jobbade tills jag var 67 år och tyckte det var jätteroligt. När du blir äldre kommer det krämpor, men jag vet inte hur jag tänker kring psykologin.

KS: Jag tänker att det är mycket mer psykologi än vi tänker på. Jag önskar att vi reflekterade mer över det.

SA: Du har jobbat hela livet och plötsligt får du inte längre det. Det är nog lätt då att börja fundera på vad min roll blir nu. Jag tror det tar ett tag innan man har ställt om sig.

MSS: Jag kände aldrig att det var ”sköna måndag” att vara ledig. Alla dagar är likadana. Men jag måste erkänna att det är skönt att vara ledig. Det hade inte fungerat att jobba nu när jag är 72. Men jag tror inte man tänker så mycket på sin ålder så länge man är frisk.

SA: Jag tror många förknippar åldrande med sjukdom, rullator och käpp, fast man kan vara fullt frisk och samtidigt åldras. 

Vad innebär det att åldras?

MSS: Vårt åldrande kom med en lunginflammation som min man fick i Portugal som gjorde att vi inte kunde flyga längre. Då satte vi oss i bilen istället och åkte runt, bland annat i Danmark. Det var helt underbara resor. Sedan blev det nästa steg när han inte klarade det heller. Då fick vi göra det bästa utifrån de nya förutsättningarna, vi gick ut och åt lite extra gott ibland. Vi försöker få lite lyx ut av allt, så länge vi har varandra. Det vi vill göra krymper efterhand och blir mer och mer begränsat. Det är ålderdom för mig.

Hur känns det?

MSS: Jag har anpassat mig rätt bra. Jag har en trädgård jag kan gå ut i och får där utlopp för sådant jag tycker är roligt. Jag är inte bitter, jag försöker göra det bästa av situationen. Men min man har haft det lite risigt den senaste tiden. Efter den senaste TIA:n är han inte lika kommunicerbar. Jag älskar att sitta och prata, och det går inte lika bra längre. Så det känns tufft ibland.

SA: Jag har sett att depressioner kan komma när man ser att man behöver allt mer hjälp. Vi stöter också på ångestattacker hos brukare som känner att de inte kan påverka någonting längre. Egentligen handlar det kanske om att du inte ens längre kan gå och handla på egen hand. Eller att du sitter i rullstol men vill inte att andra ska se dig i en rullstol. För en del är även rullator en jättestor omställning.

MSS: Det kan jag tänka mig, jag vet inte hur jag själv skulle reagera. Det kan man inte sätta sig in i riktigt förrän man ställs inför faktum.

SA: Vi är väldigt olika som människor. En del är starka mentalt, andra känner att det är kränkande och börjar ifrågasätta sin egen existens.

Hur har din man reagerat och hanterat sitt åldrande?

MSS: Han ser ju inte på det på samma sätt som jag, eftersom jag är så mycket mer vital än vad han är. Han tycker nog att det är skönt att han får den professionella hjälpen. Han har aldrig motsatt sig hemtjänst och annan hjälp. Jag är också glad att ni kommer och hjälper eftersom jag inte orkar och kan själv.

Möter ni mycket nedstämdhet i vardagen?

SA: Absolut. Det finns både de som har diagnos och får medicin, och de som pendlar lite upp och ner i humöret. Hösten och runt jul är svåra perioder. Jag tror det händer mycket när man åldras, att man tänker mycket på de val man har gjort i livet och allt man har gått igenom.

KS: Men att någon bara sitter och tittar ut genom fönstret behöver inte vara något dåligt, utan något personen faktiskt vill. Det kallas gerotranscendens, att man sitter och tänker och sorterar ens liv.

SA: Vi är ju födda och anpassade för att åldras. Det händer något då, att vi sorterar, pusslar, lägger i ordning och sedan är vi redo. Då har vi avslutat. I den processen kommer ofta ångest in i bilden. Man ångrar kanske saker, vill ha saker ogjorda.

MSS: Sådant håller jag inte på med. Man ska titta framåt, jag har aldrig ångrat något. Men min man har nog blivit lite förändrad på den punkten.

Är det här svårt att prata om i mötet med brukarna?

SA: Vår personal är väldigt insatsstyrd. Jag tror inte det är så ofta de har möjlighet att ha så djupa samtal med brukarna. Men det händer att vi kommer hem till en person som är väldigt ledsen och nedstämd, och då är det ofta tunga samtal att ta.

KS: Vi har för ont om tid lite för ofta. Både under dagen och brist på tid för egen reflektion. Allt som har med värderingar och bemötande att göra går inte att läsa sig till, det måste man prata om. 

SA: Men vi ger medarbetarna möjlighet att en gång i veckan reflektera tillsammans med kollegorna i laget, på schemalagd tid. 

Hur vanligt är motsatsen, att ni möter äldre som trivs med och accepterar sin ålder och situation?

SA: Det är också vanligt. Många är pigga och vitala. Vi har brukare som vi hjälper att ta sig till boule-
banan till exempel, sedan är de där en hel eftermiddag och klarar sig själva. Eller kommer till vår restaurang för att fika och umgås. Så länge man inte har några större hälsobekymmer tror jag att de flesta accepterar sitt åldrande som något normalt. 

Gerotranscendens i korthet

Gerotranscendens är en sociologisk teori som har utvecklats av Lars Tornstam vid Uppsala universitet. Gerotranscendens betecknar både själva slutstadiet i en naturlig livslång utveckling mot mognad och vishet och processen som leder dit. 

Enligt teorin upplever personer som utvecklas på detta sätt en rad förändringar i denna process – förändringar som inte sällan misstolkas i negativa termer av yngre och medelålders människor. Hit hör till exempel omdefinitioner av det egna jaget, tid, rum, liv och död. Den ger nya insikter i fundamentala existentiella frågor. Personen blir också ofta mer selektiv i valet av sociala och andra aktiviteter och behovet av den goda kontemplativa ensamheten ökar. En ny form av gränsöverskridande samhörighet med världsalltet kommer och tillfredsställelsen med tillvaron ökar.

Lars Tornstam beskriver gerotranscendens i tre dimensioner:

• Den kosmiska dimensionen, där tid och barndom, förhållande till tidigare generationer, liv och död, livets mysterium och dess glädjeämnen är viktiga beståndsdelar.
• Jaget, som innefattar självkonfrontation, minskad självcentrering, kropps- och självtranscendens och egointegritet.
• Personliga och sociala relationer, där betydelsen och innebörden av relationer förändras, ökad medvetenhet om rollspel och en mogen barnslighet, modern asketism och vardagsvishet uppnås.
  

Källa: Lars Tornstam