På Lindängelund finns Malmös enda vårdboende för döva och dövblinda. Och även personalen består av en blandning av hörande, döva och hörselskadade. 

– Det är ett roligt jobb. Man får verkligen användning för alla sina sinnen, säger Helena Persson.

Helena Persson är själv hörande och har jobbat på avdelningen Dalen i sex år. Spanings utsända slår sig ner tillsammans med henne och kollegan Christel Fernström, som är hörselskadad. Under samtalet tolkar Helena Persson på teckenspråk.

– Här måste både döv, hörande och hörselskadad personal jobba, annars skulle det inte fungera. Alla pratar teckenspråk, det är också ett krav, säger Helena Persson.

– Jag hör allt, men när jag står med ryggen emot kan jag ju inte se om någon tecknar till mig. Det blir ett lite speciellt sätt att jobba, man får använda alla sina sinnen i kommunikationen både med kollegor och boende, säger hon.

Apropå kommunikation, så är avdelningen försedd med inte mindre än tre olika typer av telefoner – vanlig telefon, bildtelefon och mobiltelefon. Särskilt bildtelefonen kommer ofta till användning, inte minst när boende från andra delar av landet har kontakt med anhöriga och vänner som inte har möjlighet att hälsa på så ofta.

Liten värld

Med tanke på många vård- och omsorgsverksamheters välkända utmaningar när det gäller att hitta såväl ordinarie personal som vikarier, kan man fråga sig hur svårt det är att hitta folk till en avdelning för döva och dövblinda.

– Det är ganska svårt, men samtidigt är dövvärlden ganska liten. Folk känner varandra och kan tipsa, säger Susanne Steffensson, nybliven och tillfällig sektionschef.

– Den tidigare sektionschefen slutade och vi är mitt uppe i rekryteringen, säger hon.

På Lindängelunds avdelning för döva och dövblinda finns tio boende, i åldrarna 64 till 101 år. Medelåldern är hög, över 90 år.

– Vissa av dem är döva, andra är både döva och blinda. Lite speciellt är att vi tar emot boende även från andra delar av landet. Det är deras respektive kommun som köper plats och biståndshandläggarna avgör var behoven är störst, berättar Susanne Steffensson.

Håller kontakten

En av de boende är Kerstin Deli. Hon är hörselskadad och har bott på Lindängelund i nästan fyra år.

Hon är ursprungligen från Åstorp och på väggarna i hennes lägenhet finns tavlor med motiv från barn- och ungdomens miljöer. Både lillasyster och storebror är kvar i Åstorp.

– Men själv har jag bott och arbetat länge i Stockholm. Jag jobbade på Postgirot i 37 år. Ett stressigt men bra jobb. Min äldsta dotter bor fortfarande i Stockholm och kommer hit ibland, precis som min lillasyster, berättar Kerstin.

– Nu är jag 76 år men jag använder ändå mobiltelefon. Jag har den till att skicka sms till min storebror.

Dags för kräftskiva

När Spaning gör sitt besök pågår som bäst förberedelserna för årets kräftskiva. Det är full fart i köket och kring det gemensamma långbordet. Alla nödvändiga ingredienser och tillbehör – även de drycker kräftor kräver – kommer på plats och stämningen är förväntansfull.

– Vi har kräftfest en gång om året, men även andra temakvällar. I december ordnar vi glöggkväll och dagen före julafton är det alltid julfest där de anhöriga är inbjudna, berättar Christel Fernström på blixtrande snabbt teckenspråk, som översätts av Helena.

Överlag är man glada för att ordna olika typer av aktiviteter. Malmö Dövas Förening är engagerad, liksom en skytteförening. En gång i månaden kommer en präst och håller andakt på teckenspråk. Man har nyligen haft besök med framträdanden av en teckenspråkskör och en pantomimteater. Boendet har också en egen sida på Facebook.

– Flera av våra boende är också företagsamma på egen hand. Ett ord som bara finns på teckenspråk är ”paffa”. Det betyder ungefär att ”sticka iväg” och brukar innebära att ge sig av till något café, en butik eller annat utflyktsmål, säger Helena Persson.

Vänskap och humor

Christel beskriver stämningen och känslan både i personalgruppen och de boende emellan som mycket respektfull och vänskaplig.

– En del av dem som bor här har varit med sedan avdelningen öppnade 2001. De har blivit väldigt tighta, som en familj. Det skojas och skämtas mycket här.

Den familjära stämningen märks också i allvarligare sammanhang, som när det inträffar dödsfall på avdelningen, berättar Helena Persson.

– Väldigt många av de boende brukar vara med på begravningen. Även ledig personal kommer in och är med.

Doften av nybakat

Annars är det mycket som påminner om vilket annat äldreboende som helst. Lägenheterna är, förutom sängarna, möblerade och inredda med de boendes egna möbler, prydnadssaker och tavlor. Var och en går och lägger sig och stiger upp på sina egna tider. Man planerar gemensamt maten 14 dagar framåt, med önskerätter från de boende.

– Vi har en egen kock, som jobbar för två av avdelningarna här och en av våra nya medarbetare är också utbildad kock, säger Christel Fernström. Vi bakar mycket, inte minst kaffebröd och kakor. Allting vi serverar lagas här, från grunden. Det är viktigt, för även om många inte kan se att det lagas mat – och vissa varken kan se eller höra att det är liv och rörelse i köket – så kan alla känna dofterna.