Sedan i höstas återfinns ett antal mycket rutinerade nya medarbetare i det team som arbetar stadsövergripande med personer med demenssjukdom.
Carina Nilsson och Bitte Cestrone Nyman kommer båda närmast från Ystad och har med sig decennier av erfarenhet som de nu vill dela med sig av i ett nytt sammanhang.
– Malmö är stort, men det ser jag mest som en fantastisk möjlighet. Och sjukdomen är densamma, säger Carina Nilsson.

Carina är konsultativ Silviasyster och certifierad BPSD-utbildare. Kollegan Bitte Cestrone Nyman är konsultsjuksköterska inom demensvård. Båda har jobbat så gott som hela sina hittillsvarande yrkesliv med personer med demens och båda såg i fjol chansen att anta en ny utmaning, när Malmö stad förändrade och utvecklade organisationen.

Nu arbetar tio medarbetare i teamet. Samtidigt med Bitte och Carina började också Ylva Frid, tidigare i Hörby. som konsultativ demenssjuksköterska. Resterande teammedlemmar kommer från Malmö stads tidigare stadområdesorganisation.

– Vi är ett stort gäng med mycket kompetens här i Malmö. Bland annat bemannar vi en ärendetelefon, dit bland andra biståndshandläggare, omvårdnadspersonal, chefer, sjuksköterskor och anhöriga hör av sig när de behöver stöd och utbildning. Ännu är organisationen ny och gruppen behöver sätta sig. Vi ser just nu över våra olika utbildningsmaterial, säger Bitte Cestrone Nyman.

Hon kommer närmast från minnesmottagningen i Ystad, specialiserad på minnesutredningar.

– Jag vill nog påstå att bemötande och omvårdnad av personer med demenssjukdom är en konstform. Det krävs en otrolig lyhördhet och respekt och dessutom ett genuint intresse för att möta människor där de är. Demens är ett stort område som omfattar allt från minnessvikt, oro och förvirring till att man kanske inte alls förstår att man behöver äta, tvätta sig eller byta kläder. Det kan ibland vara mycket svårt, vid omvårdnad både för personen ifråga och för personal, men man får aldrig tumma på respekten och lyhördheten. För min del är det just alla möten med människor som drivit mig genom åren, att inse att varje människa är en berättelse, trots att en del av personligheten försvinner.

Demens är ingen egenskap

Även Carina Nilsson betonar mötet.
– Det som är så intressant är när man får känslan av att kunna förstå det som inte sägs. Att hitta personens kärna, fast hen kanske helt har förlorat förmågan att uttrycka sig. Jag har sett hur vården och synen har förändrats genom åren – tidigare var man sin sjukdom, som att demens var en egenskap. Så ser vi inte på någon annan sjukdom, men det har ändrats nu.

Carina Nilsson har varit Silviasyster i Ystad sedan 2008 och har genom åren vidareutbildat sig i stöd och handledning, både till kollegor och anhöriga.

Sökte ny utmaning

– Jag jobbade i 24 år i Ystad och det var tryggt och bra. Men så såg jag annonsen från Malmö och insåg att ska jag hinna göra något annat innan jag blir pensionär så får jag göra det nu. För mig är teamet enormt viktigt. Vi är många professioner: Silviasystrar, demenssjuksköterskor, rehabpersonal, undersköterskor, sjuksköterskor, anhöriga och biståndshandläggare som alla behövs för att lägga pusslet så att den sjuke ska få det så bra som möjligt.

Malmö stad är ganska precis tio gånger så stort som Ystad.

– Det är en stor organisation att sätta sig in i, men jag ser möjlig-
heterna. Dessutom ger ju storleken nya förutsättningar och man får inte glömma att sjukdomen är densamma och att man som personal behöver samma kunskap, säger Carina Nilsson.

Delar kan utvecklas

Både hon och Bitte Cestrone Nyman ser Malmö stads demensstrategi som ett fantastiskt led i utvecklingen av vård och omsorg för personer med demenssjukdom. Men de ser också utvecklingsområden, där tidigare erfarenheter kan komma väl till pass framöver. Det handlar om ”de yngre äldre”, som Carina uttrycker det. Alltså personer från 65 och uppåt 80 år, som nyligen fått en demensdiagnos.

– Många lever ofta väldigt aktiva liv och är tidiga i sin sjukdom. Här behöver vi tänka lite nytt och anpassa oss – de personerna behöver stimulans för att bevara det friska så länge det bara går, säger Bitte.

– För just den här gruppen är det lite glesare i omsorgsalternativen och jag skulle vilja arbeta för att göra mer för dem, säger Carina. De är för friska för daglig verksamhet, men ändå i behov av mycket stöd och omsorg, men av annat slag. Till exempel samtalskontakt och information om eventuellt framtida stöd.