Coronaviruset överskuggar all verksamhet sedan flera månader: personalen inom hälsa, vård och omsorg jobbar direkt eller indirekt med den mest utsatta riskgruppen. Hur hanterar man det ansvaret och den eventuella rädslan att smitta, smittas eller att verksamheten inte ska klara utmaningen?

När detta skrivs är smittläget i Malmö fortfarande inte så utbrett som befarat. Prognosen var att Skåne i mitten av maj skulle drabbas av en liknande topp som den Stockholm har gått igenom. Men generellt är smittspridningen fortfarande långsam. Covid-19 har konstaterats på ett mindre antal boenden. När du läser detta kan situationen såklart vara en helt annan. Men redan nu är pressen stor på organisationen och medarbetarna – att förberedelserna har varit de rätta, att all skyddsutrustning finns och räcker, att riktlinjerna ger effekt och efterföljs. Och framför allt, att de äldre skyddas från smitta och kan känna sig så trygga som möjligt.

I Allvarligt talat samtalar Katarina Gudmundsson (KG), kvalitetsutvecklare HSL, Carina Jutemar (CJ), avancerad undersköterska hemsjukvården, Karin Skogmark (KS), anhörigkonsulent och Peter Bauer (PB), sektionschef på Lindängelunds vårdboende, om att hantera coronaviruset och allt som följer med denna för alla unika situation.

Hur förhåller ni er till detta personligen? Är ni rädda?

CJ: Det var väldigt oroligt i början. Hur ska vi skydda oss, hur ska vi tänka och göra när vi träffar brukare, hur ska vi förhålla oss kollegor emellan? Det var mycket känslor och rätt så tufft. Jag är själv inte den som är orolig av mig. Vi utsätts överallt: på jobbet, på bussen, i affären, hemma. Vi måste förhålla oss till viruset, inte bara på jobbet.

PB: Jag har mitt kontor på ett boende, och träffar brukarna dagligen, men jag har ju inte samma kontakt med dem som personalen. Min rädsla är inte så mycket kopplad till mig själv, utan den gäller verksamheten. Vad händer om vi får in smittan, om många i personalen blir sjuka? Hur löser vi driften, hur får vi det att fungera för de som har smittats, hur skyddar vi de som inte har smittats? Mycket av mitt fokus ligger därför på det förebyggande med handlingsplaner, riskbedömningar, inventering av skyddsutrustning och att allt finns på plats om vi drabbas.

KG: Även mitt jobb har den senaste tiden handlat om att arbeta förebyggande, både på lång och kort sikt. Inte minst att vi ger korrekt information och att medarbetarna har möjlighet att ta till sig informationen. Känner man sig rustad med rätt information och vet hur man ska handskas med coronaviruset, då skapas en viss trygghet.

KS: Okunskap gör att vi blir rädda. Samtidigt får vi hantera våra egna rädslor någon annanstans. Min egen rädsla tycker jag är ganska ointressant när jag är på jobbet. När vi jobbar med och ska skydda de äldre är det en annan del av oss som får gå in. Men det är såklart lätt för mig att säga som i första hand har kontakt med anhöriga. Jag är ju inte därute och träffar de äldre. Men vi påverkas alla på ett djupt plan.

CJ: Rent privat kan jag känna en viss rädsla att bli smittad i mitt jobb. Samtidigt är vi inte själva immuna och kan smitta. Det är ett dilemma. Vi behöver skyddsutrustning att skydda både oss själva och de äldre, men ändå göra det på ett bra sätt, så att vi inte använder skyddsutrustning i onödan för att vi är rädda.

KG: Vi har alla ett stort ansvar att föra vidare korrekt information. Det är viktigt att de som har direkt kontakt med brukarna ska känna sig trygga i att de har fått rätt information, rätt skyddsutrustning och vet hur de ska arbeta.

PB: Det här med rätt information är viktigt. Jag får frågor dagligen om saker man har hört på radion eller läst på sociala medier. Det kommer information från alla håll samtidigt. Det här flödet skapar mycket oro och rykten, till exempel om hur andra kommuner agerar.

KG: Det är ett dilemma. Vi hör till exempel på en presskonferens att all personal ska testas. Frågorna kommer direkt efteråt, men det tar väldigt lång tid innan det är på plats hos oss.

PB: Där hamnar vi ofta. Senast hade man hört att alla ska ha munskydd och då kommer genast frågor om var munskydden är.

KS: Det är viktigt att inte bidra till att sprida rykten. Hur mår vi egentligen av allt vi hör?

KG: I de olika scenarier vi har gjort, där ser vi att det finns en risk att det sprids rykten med felaktig information.

CJ: Ja, om organisationen går ut med fel information till oss som är ute hos de äldre, då tappar jag min trygghet.

KG: Du är inne på något väldigt viktigt, att hela tiden stämma av informationen i alla chefsled, så att vi är överens om vad som gäller.

PB: Min bild är ändå att det framför allt är all information som kommer utifrån som skapar oro.

Ni har ett stort ansvar både inför individen och ur ett samhälls-perspektiv. Tynger det era axlar?

PB: På mitt boende är det jag som är ytterst ansvarig och det är jag som kommer att få stå till svars om något inte fungerar. Så är det alltid, men nu känner jag att det ansvaret är ännu större och att allt vi gör är satt under lupp. Jag känner samtidigt att alla medarbetare tar ett jättestort ansvar. Många har vuxit med uppgiften nu när det verkligen är allvar.

CJ: Vi blir en stark grupp tillsammans. Vi stöttar varandra och tänker på vad vi gör. Nu har vi fått arbetskläder och det kändes så häftigt: att det syns utåt att vi är en grupp. När vi har kört runt i våra privata kläder har vi varit anonyma. Med arbetskläder ser allmänheten oss och att vi tar uppgiften på största allvar. Nu händer det att okända människor vinkar uppmuntrande till oss. Jag blir nästan lite rörd!

PB: Vi har också fått beställa arbetskläder. Det har gett samma känsla hos oss att vi nu kraftsamlar.

KS: Det syns ju inte utåt hur avancerat jobbet som undersköterska är. Det får inte den uppskattning det borde få.

CJ: Ja, det är något med arbetskläderna som lyfter hela professionen.

KS: När det gäller de anhöriga möter jag mycket maktlöshet. De som just har blivit erbjudna en plats på särskilt boende till exempel, hur ska de göra? De kanske känner att de måste tacka ja, annars dröjer det lång tid innan de får ett nytt erbjudande. Samtidigt drabbas de då av besöksförbudet. Hemtjänst är lättare att tacka nej till och vi ser att anhöriga nu går in och gör mycket mer själva istället.

Känner ni att ni är granskade och till och med ifrågasatta?

PB: Nej, så känner inte jag. Jag har främst kontakt med anhöriga och brukare och visst finns det anhöriga som tycker det här är jobbigt. Men vi sitter alla i samma båt och jag möter mest förståelse. Alla inblandade tar stort ansvar. Ingen vill bidra med att ta in smitta på boendet.

CJ: Inom hemtjänsten är det mycket frågor kring varför vi inte har skyddsutrustning. Jag får förklara att vi följer Folkhälso-myndighetens anvisningar. Det känns tryggt att kunna luta sig tillbaka på dem. Men det är mycket oro där ute.

KG: I första hand är det den basala hygienen som måste följas. Därefter att skyddsutrustningen används på rätt sätt. Här kommer vi tillbaka till hur viktigt det är med rätt information.

CJ: Inget ont som inte har något gott med sig. Effekten av att alla följer den basala hygienen noggrant är fantastisk. Vi ser exempelvis hur kräksjukan har minskat.

Blir det någon gång personligt, eller att det tar tag i er känslomässigt?

PB: Inte direkt. Det som påverkar mig mest är den ökade arbetsbelastningen. Det är mycket annat som måste prioriteras bort. Hundra procent av min arbetstid rör coronaviruset i dag.

KS: Jag kan inte undgå att bli berörd av det anhöriga berättar. Det finns enormt många existentiella frågor och tankar som kommer upp till ytan i och med detta. De tankarna kan man behöva dela och prata om.

CJ: Vi pratar inte direkt om döden, kollegor emellan. Det samtalen cirkulerar kring är coronaviruset, covid-19 och vad vi kan göra för att förhindra smittspridning. Men visst finns tankarna även på ett personligt plan. Om jag blir smittad, hur många hinner jag smitta innan jag får symptom? Den tanken är lite ansträngande.

KG: För egen del tycker jag det är en trygghet att ha riktlinjer att följa och att jag tar mitt samhällsansvar. Om vi håller den sociala distanseringen och följer hygienkraven, då har vi gjort vad vi kan.