Människans kropp åldras biologiskt, något vi alla kan erfara. Men åldrande kan även bero på saker och företeelser i vår omgivning. Om dessa signalerar misslyckande känner vi oss äldre. Det här kallas performativt åldrande. Gustav Thoreson, utvecklingssekreterare i hemtjänsten, har forskat i ämnet och har full koll på fenomenet.

Saker och miljöer kan vara åldrande genom att de får människor att känna sig äldre, eller snarare misslyckade. Det kan röra sig om högt hängande tavlor som en åldrad kropp inte kan ta till sig. Eller låga, mjuka möbler en person inte kommer ur. På så sätt skapas
vad som kallas misslyckande miljöer.

Gustav Thoreson är konsthistoriker och har en masterutbildning i visuell kultur. Han har forskat på åldrande och visuella, misslyckande miljöer. Bakom fenomenet finns en samhällets idealkropp som styr hur vår omgivning utformas.

– När du inte lever upp till idealkroppen skapas en annan åldersupplevelse som vi kallar det performativa åldrandet.

Gustav har i sin forskning studerat särskilda boenden utifrån tre olika perspektiv:

• Hemlikhet
• Gränsen mellan privat och gemensamt
• Infantilisering och fördumning

Gränser försvinner

Gemensamma utrymmen är ofta inredda för att efterlikna ett hem. Gamla saker placeras ut för att ge intryck av att de tillhör någon.

– Men de gör ju inte det. Tanken är god, men hemlika objekt är inte tillgängliga, de signalerar att det här är inte någons. Paradoxalt nog skapar det en extra alienering.

Vad händer då när man försöker bygga hemlika miljöer i gemensamma utrymmen? Gustav menar att effekten blir att gränsen mellan privat och gemensamt försvinner.

– Jag uppträder och förhåller mig på ett sätt hemma, ett annat på bussen och på ett tredje sätt på jobbet. Men på särskilda boenden med hemlika miljöer finns inte dessa olika miljöer. Hemlikheten gör att när du lämnar din lägenhet går du in i en annan hemmiljö där du kan inte uppträda hur som helst, trots att det ska efterlikna ”ditt” hem. På det sättet skapas en institutionalisering, trots att tanken var den motsatta.

Dragspel istället för Stones

Även infantilisering och fördumning är kopplad till viljan att skapa en hemlik miljö. Ett konkret exempel är de så kallade altare som enligt Gustav finns på i princip varje särskilt boende i Sverige: en liten byrå eller bord med en spegel ovanför flankerad av två lampetter som många gånger inte ens är inkopplade: de fyller ingen funktion. Gustav har många andra exempel på hur äldre behandlas som barn eller lite dumma.

– Musiken till exempel. Du hör samma dragspelsvisor, trots att det antagligen vore mer relevant att få lyssna på Rolling Stones. Eller bingospelandet. De flesta äldre har ingen erfarenhet av att spela bingo. Men ändå ska det spelas bingo.

Hur ska man då göra för att undvika misslyckande miljöer som får människor att känna sig äldre?

– Utgångspunkten måste vara att skapa miljöer där de boende
kan vara sig själva och som de vill. Och att man skapar en miljö som tar hänsyn till att kroppens fysiska förutsättningar har förändrats.

Analyserar nyckeltal

I dag är Gustav utvecklingssekreterare och jobbar med att analysera nyckeltal. På frågan vad han analyserar skrattar han.
– Oj, oj, oj, vi har hur mycket nyckeltal som helst. Vi mäter beläggning, brukartid, dubbeltid; massor med underlag som krävs för att enhets- och sektionscheferna ska kunna driva verksamheten framåt.

Det låter som att Gustav har hamnat långt från konsthistorien.
Men han håller inte riktigt med.

– Det kan förefalla så. Men jag använder min utbildning mycket
mer än många tror. Som humanist blir man bra på att bryta ned mycket information till lättförståeliga bitar och sedan kommunicera det. Det är det jag gör.

Det är ingen tvekan om att Gustav brinner för sitt jobb. Han
gör utvikningar, ger exempel och skrattar om vartannat.

– Jag har ett svinroligt jobb. Det händer saker hela tiden vilket gör
arbetet svårt. Det var därför jag lämnade universitetet. Jag behövde en utmaning. Att serva enhetschefer med verksamhetskritiska analyser är svårare än att undervisa
studenter.