Varje dag får de bevis för att de små insatserna kan göra
stor nytta för den enskilde –Kungsparken Rehab är ett
sammansvetsat gäng med lång erfarenhet.
Spaning besöker en av de sex sektioner som i form av
team från olika professioner samlas kring de Malmöbor
som behöver träning och hjälpmedel.

Klockan är 8:40 och det är dags för det första av två korta morgonmöten med de båda olika personalgrupperna. Först samlas sjukgymnaster och fysioterapeuter, tio minuter senare är det repris med arbetsterapeuterna. Sektionschef Carolin Areskoug leder träffarna, som kallas pulsmöten. Tempot är högt och stämningen ledig; det blir en kort lägesrapport om var och ens
arbetssituation. Har någon för mycket bokat under dagen, har någon
annan mindre och kan avlasta? Vem har koll på de patienter som under
dagen kommer hem från sjukhuset?

Veckans stora nyhet när Spaning hälsar på är det färska beslutet att all personal inom hälsa, vård och omsorg ska ha munskydd i alla patientnära situationer. Med patientnära menas mindre än en meter, ett beslut som fattats i samråd med Smittskydd Skåne på grund av ökad smittspridning av coronaviruset. Carolin Areskoug gör en kortgenomgång av hur munskyddet ska användas – händerna ska spritas före och efter och alla ska ha med sig en liten soppåse för att slänga begagnade skydd i.

– Bland det viktigaste är att inte pilla på munskyddet medan man har det på sig. Men det är väldigt svårt att låta bli, det vet alla som har provat, konstaterar hon.

Flera olika professioner

Rehabgruppen vi besöker heter Kungsparken och är bildad av de tidigare
grupperna Innerstaden och Norr. De slogs ihop till en i samband med
omorganisationen för ett par år sedan.

– Nu arbetar sex rehabgrupper i hela Malmö och utgör en gemensam
enhet. Det har blivit ett lyft för rehab. Vi arbetar mycket mer fokuserat
och erbjuder samma rehabilitering till alla, oavsett var i Malmö man bor, säger Carolin Areskoug.

Kungsparken består av tio legitimerade arbetsterapeuter, tio sjukgymnaster
eller fysioterapeuter, en rehabundersköterska samt en vaktmästare.

– Vaktmästaren kör ut och installerar tekniska hjälpmedel, exempelvis till patienter som behöver extra utrustning i hemmet efter att de har kommit hem från sjukhus, säger Carolin Areskoug som har bakgrund som sjukgymnast och har arbetat som sektionschef sedan 2006.

Alla över 20

Rehabgruppernas verksamhet riktar sig till alla som fyllt 20 år och antingen behöver tekniska hjälpmedel eller inte själva kan ta sig till en vårdcentral eller
privat inrättning för rehabträning.

– Man blir patient hos oss på olika sätt. Till exempel genom att man själv tar kontakt med oss – det är bara att ringa – eller genom att vi får en förfrågan från en annan profession, till exempel från hemtjänsten eller hemsjukvården, förklarar Carolin Areskoug.

Med olika ansvar

Cecilia Svensson är sjukgymnast och Linda Ganton arbetsterapeut. De har jobbat tillsammans länge och vi följer med dem under några timmar av arbetsdagen. Till att börja med får vi reda ut skillnaderna i yrkestitlar och arbetsuppgifter – vem gör vad?

– Som sjukgymnast har jag ansvaret för all gång- och förflyttningsträning,
för att lägga upp de fysiska träningsprogram som patienten behöver och för hjälpmedel som rollator och rullstol, säger Cecilia Svensson.

– Jag som arbetsterapeut har koll på de andra hjälpmedel som patienten kan behöva. Till exempel förhöjningshjälpmedel om man har svårt att ta sig ur en soffa eller om man behöver en högre toalettsits. Jag jobbar också mycket med bostadsanpassningar av olika slag och med träningar för att själv kunna
klara hygien och köksaktiviteter, säger Linda Ganton.

Samråder alltid

Bostadsanpassningar kan vara små eller stora och blir aktuella i de fall då
de tillfälliga hjälpmedlen inte räcker. Det kan gälla att ta bort eller överbrygga
trösklar, ersätta badkar med duschplats eller installera dörrautomatik.

– Vi samråder alltid med patienten och fokus ligger på självständighet och delaktighet. Ofta kan det räcka med ganska små åtgärder för att underlätta förflyttning och reducera fallrisken, som att få bort sladdar från golv, möblera om lite och ta bort mattor. Särskilt badrumsmattor vet vi är en stor risk, säger Linda Ganton.

Gemensam bild av behoven

Hon och Cecilia jobbar i team och stöttas av rehabundersköterska Malin Toth, som tillsammans med patienten genomför många av de löpande
träningsprogram som Cecilia lagt upp.

– Det blir mycket gång- och trappträning plus all den muskel- och ledträning som kan behövas för att komma igång igen efter till exempel en operation, säger Malin. Jag ser dagligen hur de små insatserna gör stor skillnad och att det vi jobbar med gör konkret nytta för människor.

– Vi kan hinna med uppåt fem hembesök på en arbetsdag, säger Cecilia. Gäller det nya patienter är oftast både jag och Linda med, för att lära känna personen och få en gemensam bild av läget och behoven. Vi kan också behöva vara två för att prova ut något hjälpmedel.

– Ganska ofta är också hemtjänsten med på besöken. Det handlar ju om deras arbetssituation och ergonomi, säger Linda.

Ett bra gäng

De tre beskriver sig själva och de omkring 20 kollegorna som ett bra gäng som i många fall jobbat länge tillsammans och där alla hela tiden är beredda att rycka in och stötta varandra. Trivseln med kollegorna, den ständiga variationen och wow-upplevelserna när patienter som kanske varit sängliggande i månader kommer upp och kan börja röra sig och njuta av livet räknas upp som de stora fördelarna med jobbet.

Smarta hjälpmedel

Hjälpmedlen är ofta enkla och smarta och utvecklas hela tiden. Bland annat finns en rollator för Parkinsonpatienter.

– Den har en grön ljusstråle som lyser på golvet eller marken. Det gröna ljuset triggar gångförmågan hos personer med Parkinson, som annars har en tendens att stelna i sina rörelser, säger Cecilia.

– Det pratas också om olika kognitiva hjälpmedel som även involverar de anhöriga, till exempel för personer med demenssjukdom, säger Linda.

Tappade lusten att träna

Det har blivit dags för dagens första hembesök. Lillemor bor centralt i Malmö och sitter i köket när Cecilia och Linda knackar på. I vintras opererades Lillemor för ett lårbensbrott, tränade flitigt under våren och var på gång. Men så i somras ramlade hon igen.

– Jag skadade mig inte fysiskt då, men jag blev väldigt rädd. Det var så obehagligt att jag förlorade lusten för all träning och tappade en hel del av det jag byggt upp. Men nu är jag på gång igen.

– Jag tycker att det är skönt med träningen, den är anpassad för mig och jag tycker att det blir bättre och bättre för varje gång. Det går lite segt med läkningen, men det var också en ganska svår fraktur jag hade, berättar Lillemor.

Linda och Cecilia är på plats för att bedöma behovet av fortsatt bostadsanpassning för Lillemor. Hon går med rollator och har bland annat
fått trösklarna anpassade så att nivåskillnaderna är utjämnade och
förhöjningshjälpmedel på toaletten.

– Hemtjänsten kommer på morgonen och hjälper mig med frukosten, i övrigt klarar jag allt själv. Men det är svårt med en dörr i trapphuset, säger Lillemor.

Anpassningar kan hjälpa

Lillemor får visa hur hon tar sig in och ut ur hissen ner, manövrerar sig igenom den besvärliga dörren till trapphuset med rollatorn och sedan går nerför den lilla trappan till entréplan. Cecilia är med och ger tips och råd – man ska ta det svaga benet först på väg ner – och Linda antecknar.

– Det är till dörren mellan trapphusen som vi utreder om Lillemor kan få bostadsanpassning i form av automatik som öppnar dörren och håller den öppen tillräckligt länge. Dörren slår igen snabbt och hårt och hon riskerar att få den i ryggen när hon går igenom. Det är en klar fallrisk, säger Linda.

Alla bostadsanpassningar kräver ansökan och Linda hjälper till med pappersarbetet. Man passar också på att titta om det går att montera någon form av stöd så att Lillemor lite lättare kan ta sig ur sängen.

– Det verkar svårt att lösa utan att skaffa vårdsäng, men jag trivs ju så bra med den här sängen, konstaterar Lillemor själv.

Besöket är över – men för Lillemor och många andra går träningen vidare, med små steg i taget med självständighet som mål.