Vaccinet är vägen ut ur pandemikrisen och bland medarbetare i vård och omsorg är vaccinationsviljan stor. Men det är frivilligt och alla tar inte sprutan. Man kan ha rent rationella skäl att avstå, eller helt enkelt vara rädd.

Vilka konsekvenser får det när den allra största delen av personalen vaccinerat sig, men vissa inte? Hur ser man på dem som avstår och vad händer om brukare kräver att bara få vaccinerad personal. Spaning samlade fyra personer med olika roller inom hälsa, vård och omsorg för ett samtal.

Kompetenscentrums roll kan sammanfattas i tre punkter.

– Vi står för lärarledda utbildningar, digitala utbildningar och vi erbjuder processtöd för sektionschefer och introduktionshandledare, säger Joel Asmundsson, utvecklingssamordnare på Kompetenscentrum.

Runt vårt virtuella runda bord sitter Suzana Popaja (SP), sektionschef för Bulltofta ordinärt boende, Eva Candé (EC), undersköterska på Annetorpsgårdens demensboende, Alma Gracankic (AG), vårdbiträde Örtagårdens hemtjänst och Evelina Nilsson Harvey (ENH), som är hälso- och sjukvårdskoordinator och har uppdrag som vaccinationskoordinator i hemsjukvården, ordinärt boende.

Första frågan – hur har snacket gått på era arbetsplatser inför vaccineringen?

SP: Det inte varit så mycket i min sektion, men det kan också vara så att allt inte når fram till mig som chef. Det är så det måste vara – en del saker vill man ventilera med sina kollegor utan att någon i ledningen lyssnar.

AG: Alla har blivit erbjudna. Många har tagit vaccinet men alla vill inte. Men jag skulle inte säga att det har pratats särskilt mycket egentligen. Inte heller de som avstått har varit särskilt negativa, det handlar mer om att några har velat avvakta lite.

EC: Vi pratade lite innan det drog igång, men när vaccinerna väl var godkända kände de allra flesta att det var okej. Vi har inte haft några stora diskussioner. Det gäller både personal och boende.

ENH: Jag har framför allt koordinerat vaccinationen av hemsjukvårdens patienter men även deltagit när det gäller personalen. När vaccinet skulle komma i mellandagarna kändes det i luften, man kände ”äntligen” – men var också lite skeptisk. Gick det inte lite snabbt? Att det kan finnas en tveksamhet till att ta en medicin som utvecklats på nära nog nolltid är inte konstigt alls. Samtidigt har anhöriga varit väldigt ”på” och vill att deras anhöriga ska få vaccinet genast. I början var det mycket frustration kring att det gick långsamt på grund av att vi hade så få doser.

Då har ni haft tid på er att fundera igenom era egna känslor inför vaccinet?

AG: Jag var lite tveksam, hur skulle kroppen reagera? Samtidigt jobbar jag inom vården och går hem till brukare och de känner sig tryggare när de vet att de flesta av oss är vaccinerade. Så efter lite funderande har jag tagit mina doser.

EC: Jag har mest en positiv känsla och kände inga tveksamheter. Ska vi få en förändring och förbättring så är det positivt att ta det.
EHN: Jag jobbar i hemsjukvården och är ute hos patienter ibland, så jag är vaccinerad. Vi tillhörde fas 1. Det var en lite speciell känsla, men inget jag tvekade om.

SP: De som löper störst risk att bli sjuka och rentav dö är våra äldre och vi rekommenderas att vaccinera oss för att i det långa loppet skydda dem bättre. Så jag är helt klart positiv till möjligheten. Hemtjänsten är samhällets frontlinje, de räddar liv, så jag känner en glädje över att vi har kunnat erbjuda dem vaccin.

Men ingen kan som sagt tvingas att ta vaccinet. Vad får det för praktiska konsekvenser i arbetet om alla medarbetare i patientnära kontakt inte är vaccinerade? Påverkar det hur man lägger upp arbetet?

EC: Vi har fortfarande all skyddsutrustning, så det är ingen förändring där. Munskydd och visir på, oavsett man är vaccinerad eller ej.

AG: Vi fortsätter också med alla skydd, det spelar ingen roll om brukare och personal är vaccinerade.

Hur länge ska det fortsätta så?

SP: Tills vi får andra direktiv. Vi utgår från direktiv, forskning och givetvis våra politikers beslut, det är det som kommer att avgöra när rutinerna ändras. Vi fortsätter att hålla i och hålla ut.

EHN: Det går inte att förutsäga hur länge vi ska fortsätta med skyddsutrustningen, men vi får ändå lita på att vaccineringen ger effekt och att behovet minskar med tiden. Vaccintillgången kommer att öka efterhand och sedan kanske även värmen gör sitt till för att minska samhällsspridningen . Men vi vet fortfarande inte hur länge immuniteten håller – kanske måste vi ta om vaccinet efter en tid.

Finns det risk att det uppstår A- och B-lag bland personalen?

SP: Det har inte blivit några A- och B-lag ännu i alla fall och jag hoppas att informationen om fördelarna med att vara vaccinerad ska vara tillräcklig. Forskningen visar att det är så vi kan bromsa pandemin. Men jag vill också framhålla att det är friskt att ifrågasätta, att bolla med kollegor och att tänka efter.

AG: Jag vet att ett antal kollegor som inte tagit sprutan har ändrat sig nu, när de vet att jag och andra mått bra efter både första och andra dosen.

Men egentligen kan det räcka med att fortsätta med basala hygienrutiner och skyddsutrustning?

AG: Vi klarade oss länge väldigt bra med basal hygien och utrustning, väldigt få i personalen och bland brukarna har fått covid -19. Men det var hårda rutiner.

EC: Vi har all skyddsutrustning, men jag tänker att vaccinet har den största rollen i vägen till att kunna börja leva normalt igen, kunna klappa varandra på kinden och kramas som vi vill göra. Hos oss har vi tagit emot besökare sedan i oktober. Vi har ett bord vid entrén med handsprit och munskydd och alla som kommer använder det.

Vad händer om brukare kräver att bara få hjälp av vaccinerad personal? Hur hanterar ni det?

SP: Vi har pratat om just det och kommit fram till att vi inte kan ha dialoger med våra brukare kring vem som har vaccinerat sig eller ej.

EHN: Egentligen är ju vaccineringen inget man behöver berätta om alls, det är som med vilken medicin som helst som man tar. Nu har ju cheferna rätt bra koll ändå, genom att man gjort motiveringsarbetet och skickat personal till vaccinering. De som inte vaccinerat sig nu kan ju välja att göra det i fas fyra i stället, men det är inget de behöver tala om för någon.

SP: Som brukare kan man ha önskemål om allt möjligt, det är vi vana vid att hantera. När det gäller det här får vi, om situationen uppstår, förklara att vaccinationen är var och ens ensak och det är inget man behöver dela med någon.

Om vi blickar framåt – hur tror ni att pandemin kommer att påverka det framtida arbetet inom äldreomsorgen med tanke på hygien och skyddsutrustning men även när det gäller personalkontinuitet?

AG: Oavsett om coronan försvinner och alla är vaccinerade är det viktigt att vi fortsätter med hygienrutinerna. Det får vi inte glömma eller börja slappna av med, för det kan komma ett nytt virus.

EC: Jag håller med Alma. Det är så vi kan göra. Vi har inte haft några coronafall just hos oss och jag hoppas att det förblir så. Det gäller att fortsätta med hygienen och att sprita ytor folk tar på. Sådant kan det bli mer fokus på i framtiden. När det gäller besökare så tror jag handspriten vid entrén blir permanentad.

SP: Vi ska såklart behålla rutinerna kring hygien och arbetskläder. När det gäller vikarier har vi tänkt till och bestämt att de inte ska hoppa mellan olika grupper, speciellt inte i tider när smittspridningen ökar. Efter pandemin är det svårt att se hur det kommer att se ut. Vi vet fortfarande inte hur det här viruset kommer att bete sig. Men jag ser att medarbetarna har landat i det här sättet att jobba, vi behöver inte informera om och om igen och jag tror att alla har förstått att det här inte är något tillfälligt och övergående. Alla måste fortsätta ta ansvaret.

EHN: Om vi tänker långsiktigt och hållbart så vet jag att Malmö stad arbetar för en större kontinuitet bland personal som går hem till brukare.

Avslutningsvis, hur är känslan på jobbet nu när vaccinet kommer på bred front och vi vågar se slutet på pandemin. Jag gissar att det är en lättnad?

AG: Vi pratar mindre om coronan nu, det har lugnat sig lite och är mindre oro.

EC: Det är ett lugnare läge hos oss med, nu hoppas man bara att det ska plana ut. De av de boende som är medvetna om vad som händer – det är ju ett renodlat demensboende – är trygga nu när de är vaccinerade.

EHN: Jag tror att många sätter väldigt stor tillit till vaccinet, såklart. Vi har haft ett helt år av jättestor oro och frustration. Sent i höstas och i vintras när andra vågen kom var det lite panikkänsla på sina håll, bland annat eftersom vaccintillgången var så liten. Det var frustrerande, när vi inte visste från vecka till vecka hur många vi kunde vaccinera. Nu rullar det på, vi är inne i fas två och kommer inte att behöva gå tillbaka till hur det var.

SP: Ja, nu njuter vi lite. Vi har inga smittspårningar igång och väldigt få som är sjuka, så har det inte varit på länge. Men vi vet att det kan vända snabbt.