"Våld i nära relation fortsätter att vara vanligt efter att man har fyllt 65 år, det är inget som nödvändigtvis klingar av."

Det osynliga våldet

Många förknippar våld med gängkultur, skjutningar och kriminalitet. Men våldet finns mycket närmare än så. Våld i nära relationer är utbrett och ingenting som upphör med ålder.

Just nu pågår ett arbete inom hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen och funktionsstödsförvaltningen att implementera de rutiner för våld i nära relation som har tagits fram. En central del i arbetet med att upptäcka och motverka våld i nära relationer är att våga fråga och prata om problemet. Spaning samlade därför några medarbetare som på olika sätt har erfarenhet av våld i nära relationer för ett samtal om hur vanligt det är, hur det kommer till uttryck och vad som kan göras för att få våldet att upphöra.

Framför skärmarna i det digitala samtalet bänkade sig Louise Rangin (LR), biståndshandläggare ordinärt boende, Nada El Heich (NEH), kontaktperson och assistent på avlösar- och ledsagarservice, Jessica Ohlin (JO), sektionschef avlösar- och ledsagarservice, Camilla Hyllinge Eriksson (CHE), psykiatrisjuksköterska samt stöd och kontaktperson vid våld i nära relation och Agneta Lundström (AL), aktivitetsledare på Mötesplats Ignis och stöd till chefer inom hälsa, vård och omsorg vid implementeringen av rutinen om våld i nära relation.

Hur vanligt är våld i nära relationer?

CHE: Det är ett stort problem, cirka var femte person har sannolikt varit utsatta för våld i nära relation. Bland våra målgrupper är det sannolikt vanligare, då det rör sig om extra utsatta personer som äldre med funktionsnedsättning och kvinnor. Att vara kvinna är i sig en riskfaktor för att bli utsatt för grövre fysiskt våld och sexuellt våld. Våld i nära relation fortsätter att vara vanligt efter att man har fyllt 65 år, det är inget som nödvändigtvis klingar av.

LR: Det är vanligare än man tror och kan vara svårt att upptäcka. Det finns så många olika typer av våld. Får vi minsta signal eller känsla av att något inte stämmer, brukar vi prata med vår chef och andra yrkeskategorier som är involverade för att få stöd och vägledning.

NEH: Vi har många ledsagare som märker att till exempel mannen inte beter sig bra mot kvinnan. Vi ser att det förekommer hos nästan var tredje person. Förr såg man bara det stora våldet, men det är så mycket även i det lilla, till exempel att vara otrevlig och ge kränkande kommentarer.

JO: En del av våra ledsagare märker att anhöriga blir upprörda om brukaren kommer tillbaka fem-tio minuter tidigare än utsatt tid. De vill inte att personen vi hjälper ska vara hemma. Brukaren är inte välkommen i sitt eget hem. Det kan vara signaler på att vi behöver stötta upp med andra former av hjälp och stöd än det som erbjuds i dag.

LR: Jag upplever att i ärendena med våld i nära relation har brukarna extra svårt att ta emot hjälp. Det gör det ännu mer komplicerat och svårt att hjälpa på kort sikt.

NEH: Vi hade nyligen ett ärende där brukaren inte ville gå in i sitt hem igen efter utevistelsen och blev stressad så fort hen närmade sig hemmet. Det är ett tydligt tecken på att något inte stämmer.

Louise, hur märker du det som biståndshandläggare?

LR: Vi är ju inte hemma hos brukarna på samma sätt som ledsagare och hemtjänst. Däremot tar vi emot många samtal och är ute mycket på hembesök. Vi får även signaler från hemtjänst eller ledsagarservice och därför behöver vi samarbeta över gränserna. Om vi får en känsla att något inte stämmer, då går vi in aktivt med åtgärder och gör många hembesök för att följa upp. Vi är skyldiga att erbjuda hjälp till först och främst den som blir utsatt och höra hur personen upplever det. Vi kan exempelvis erbjuda korttidsplats, även om den lösningen inte är långsiktig. Vi behöver samtidigt ha tålamod, vi kan inte rusa in och tro att vi kan förändra något på studs.

Vilka olika typer av våld finns?

AL: Det finns så mycket mer än det fysiska, psykiska och hedersrelaterade våldet som många tänker på. Det kan även vara att inte få hjälp med sin omvårdnad. Det latenta våldet finns också, att den utsatte inte vågar uttala sig eller göra fel för att den andre har ett övertag. Det sexuella våldet får vi inte glömma, det finns även bland äldre. Många tror att äldre inte har sex, vilket är helt fel.

LR: Det ekonomiska våldet hör vi mycket om. Det kanske är så att den ena parten har hand om ekonomin, vilket kanske inte känns bra för den andra. Det är en svår situation, hur upptäcker man det?

JO: Ekonomiskt våld är känsligt att prata med anhöriga om. Många tycker ekonomin är en privat angelägenhet, varför ska vi som myndighetsutövare lägga oss i personernas privata ekonomi? Det är ett minerat område att gå in på.

LR: Vi biståndshandläggare är skyldiga att göra en anmälan om god man till Överförmyndarnämnden om vi ser tecken på att behovet finns. Sedan kan brukaren tacka nej, men då har vi i alla fall uppmärksammat behovet och gjort vad vi kan.

Ledsen man med huvudet i händerna.

"En del brukare öppnar sig helst för någon de knappt har träffat tidigare, och där kan till exempel sommarvikarier vara en öppning."

Förekommer våld i nära relation även på äldreboenden?

NEH: Oh ja. Jag har tidigare jobbat på äldreboende i elva år. Situationen att den ena vill ha sex men inte den andre – det förekommer ofta på särskilt boende. Men det sker inne på brukarnas rum. Det är deras hem och personalen får inte gå in utan tillåtelse. Där kan vad som helst ske. Det syns på ansiktsuttryck och kroppsspråk när de kommer ut ur rummet.

Pratar ni om det här våldet med era kollegor och med brukarna?

AL: Det är mycket skuld och skam i det här, det är därför viktigt att vi pratar öppet om det för att få bort den känslan, att vi lyssnar och vågar ställa raka frågor.

CHE: När vi misstänker något är det viktigt att vi inte skakar av oss det för att vi inte har bevis för att något har hänt. Är vi oroliga och har en misstanke ska vi ta det vidare. När brukare bekräftar att våld förekommer men inte vill ta emot hjälp, kan det ge en känsla av vanmakt hos medarbetarna. Nu har vi rutiner som tydligt beskriver vad vi kan och ska göra. Även om brukaren säger nej är det viktigt att vi inte ger upp utan är tydliga med att vi finns och är beredda att lyssna och hjälpa. En del brukare öppnar sig helst för någon de knappt har träffat tidigare, och där kan till exempel sommarvikarier vara en öppning. Andra vill bara prata med någon de känner väldigt väl.

Hur ska man agera då?

LR: Fråga personen som man misstänker utsätts för våld om det har hänt något, om det finns något personen är rädd för och om hen känner sig trygg i bostaden och med sin partner. Informera om att det finns hjälp att få, till exempel korttidsboende, och visa att vi finns där.

CHE: Om det är pågående fysiskt eller sexuellt våld ska vi alltid ringa 112. Därefter kan vi prata med socialjour eller ens chef eller chef i beredskap. Vi kan också erbjuda att följa med på en läkarundersökning. Det är viktigt att få det som har hänt dokumenterat på rätt sätt.

Hur är det att möta våldsamma anhöriga, kan det bli hotfullt och obehagligt?

JO: Det kan uppstå obehagliga situationer för våra medarbetare, det har jag varit med om.

CHE: Det kan absolut uppstå situationer med verbala hot och en hotfull stämning. Jag har inte utsatts för fysiskt våld, men att personer höjer rösten händer. Ibland är det inte läge att göra annat än att hantera den akuta situationen på plats.

LR: I vissa situationer kan det vara bra att gå två personer till brukaren, om man vet att det kan vara en hotfull stämning.

JO: Det kan också vara bra för att separera två parter och få en klarare bild av situationen.

NEH: Det förekommer ofta att den anhörige tystar ner brukaren och struntar helt i dennes vilja, åsikter och tankar. Personen får inte ens prata med oss.

CHE: Jag tycker det känns bra att vi står enade i det här. Tidigare har jag haft känslan hos andra arbetsgivare, att folk tycker det är svårt, att ingen tar tag i det ordentligt och att man inte har vetat vad som ska göras. Vi har en bra rutin, vi är en grupp som hjälper varandra och medarbetarna och det har kommit högre upp på agendan i samhällsdebatten.

AL: Vi får heller inte glömma våldsutövarna. Vi måste ta tag i och hjälpa även dem som vill sluta.

CHE: Konsekvenserna av att leva med våld är också våldsamma för individen själv. Förutom akuta skador leder det till mycket ångest, depression, posttraumatisk stress och alla möjliga smärtor som förföljer de här individerna i många år. Det har långtgående konsekvenser, även om våldet i sig har upphört. Det är inte slut den dagen våldet tar slut.

LR: Det är tufft. Det här är svåra ärenden. Vi har inget val i vårt arbete med detta, men vi kämpar på och hjälps åt. Vi kanske inte kan rädda alla men om vi lyckas så ett frö är det mycket värt.

Våld i nära relationer

Centralt för ett samtal om våld i nära relationer är naturligtvis vad vi menar med våld. Malmö stad definierar våld som alla handlingar som skadar, skrämmer eller kränker en annan person. Våldet kan få personen att göra något mot sin vilja eller hindra personen att göra något som den skulle vilja.

Det finns flera olika typer av våld eller sätt att behandla någon illa:

  • Psykiskt – att ständigt få höra elaka ord, kränkningar och hot.
  • Fysiskt – att till exempel bli slagen, knuffad, sparkad eller dragen i håret.
  • Sexuellt – att bli tafsad på, att tvingas titta på porrfilm, utföra sexuella handlingar eller att bli våldtagen.
  • Ekonomiskt – att tvingas teckna abonnemang, testamente, gå i borgen för någon eller om någon använder dina pengar för eget bruk.
  • Socialt – att inte få träffa den du vill, bli inlåst, utfryst eller isolerad.
  • Försummelse – att inte få den vård och omsorg som du har rätt till. Till exempel att få för lite mat, medicin, hjälpmedel eller inte få hjälp med sin hygien.
  • Hedersrelaterat – att våldet utförs av hela familjen eller släkten; en kollektiv makt som kontrollerar och styr hur du till exempel klär dig, vem du umgås med eller vad du får göra.
  • Materiellt våld – att någon agerar ut sin ilska genom att kasta saker, slå hål i väggar och dörrar eller förstöra oersättliga minnessaker.
  • Latent våld – beskriver en hotfull stämning som finns i hemmet och som gör att den utsatte anpassar sig för att undvika våld och konflikter. Hotet förmedlas genom kroppshållning, mimik eller rösten.
  • Funktionshinderrelaterat våld – kan vara att till exempel möblera om i ett hem där någon med synnedsättning bor, att medvetet ställa rullatorn där den inte går att nå eller ge nötter till en nötallergiker.