Ledsagarservice lever lite i skymundan av hemtjänsten och stadens äldreboenden. Men inte mindre viktig för det. Ledsagning är för många den enda chansen att komma ut i samhället och få en meningsfull stund av delaktighet. Spaning tog rygg på ledsagaren Oskar Skog en dag i november med bastubad, restaurangbesök och en promenad i parken.

De regntunga skyarna spricker upp och en värmande höstsol tittar fram just som Gunnar Henningsson är på väg in i Sibbarps kallbadhus. För ledsagaren Oskar Skog är det dagens första uppdrag. Har han inte varit klarvaken än lär han snart vara det – nu väntar bastu och ett novemberdopp i havet tillsammans med Gunnar.
– En sådan här dag, med tio grader varmt, lite sol och ingen vind är det bara skönt, det kan nästan kännas som en högsommardag. Det är en väldigt speciell känsla på bryggan, som om världen träder in i en ny tystnad. Jag kan verkligen rekommendera det, säger den ofrivillige men numera övertygade vinterbadaren Oskar Skog.

Tre gånger i veckan badar Oskar med Gunnar, en och en halv timme per gång. För sex år sedan drabbades Gunnar av en stroke. Sedan dess har han svårt med balansen och har förlorat delar av synen. Han kan inte längre cykla, gå promenader utan rullator eller påta i trädgården. För Gunnar betyder vinterbaden med Oskar allt.
– Det är det enda roliga jag har kvar sedan stroken. Jag har badat i havet varje vecka sedan 1944, då min storebror skjutsade mig på cykeln från gården i Gottorp, jag var bara fem år gammal. Det var underbart. Det är fortfarande det bästa jag vet.

Hade aldrig vinterbadat

Att bada tillsammans med den man ledsagar är inte självklart. Efter att en tidigare ledsagare slutade 2018 var det svårt att hitta en ny. En del avböjde av religiösa skäl, andra för att vinterbad helt enkelt var avskräckande. Oskar hade aldrig vinterbadat förut, men tackade ändå ja till uppdraget.
– När vi började var det augusti och över 20 grader varmt i luften, så det var lätt att börja. Sedan vande jag mig efterhand. Men visst, det är lite läskigt varje gång jag ska i, det går inte att komma ifrån, skrattar Oskar.

Vädret har aldrig varit något hinder, möjligen kortas stunden på bryggan ned om det blåser mycket och är riktigt kallt.
– Vi har till och med badat i isvak tillsammans, berättar Gunnar.

Dopp gånger tre

För att Gunnar ska kunna bada går Oskar först i för att kunna ta emot och hålla Gunnar medan han doppar hela kroppen tre gånger, innan de går upp på bryggan igen.
– Alla endorfiner sprutar upp från tårna efter ett dopp. Då sätter vi oss på en bänk på bryggan och pratar och äter en apelsin. Vi brukar kommentera det de andra gubbarna har sagt i bastun och så pratar vi lite fotboll och så, berättar Gunnar.
Rutinen, som nästan alltid följs, är en halvtimme i bastun och en halvtimme på bryggan. Det hela avslutas med en halvtimme i duschen, då Gunnar tvättar håret och rakar sig medan Oskar finns i närheten så att han inte riskerar att ramla.
– Oskar är toppen, jag känner mig helt trygg i badet med honom, berömmer Gunnar.

Avlastning

Baden betyder mycket även för Gunnars hustru Eva, som får en stunds avlastning och möjlighet att göra ärenden.
– Jag gör vad jag kan för att Gunnar ska få ett så värdigt och meningsfullt liv som möjligt. Men detta kan jag inte hjälpa till med. Vi levde ett aktivt liv tillsammans innan stroken, därför är det viktigt att han har något att hålla i gång med, förklarar Eva.
Gunnar har även hjälp från hemtjänsten som kommer varje morgon.
– Under resten av dagen är det jag som är hemtjänsten, konstaterar Eva.
Utöver baden med Oskar kommer även avlösare tre timmar i veckan så att Eva får lite egentid.
– De utför inga aktiviteter, som Oskar, utan kommer hem till oss mest som sällskap så att jag ska kunna lämna huset. Jag är tacksam över att någon annan lyssnar på Gunnars alla skämt som jag redan har hört, skrattar Eva.

Från kallbad till krogen

Efter bastubadet med Gunnar cyklar Oskar hem, hänger upp badkläderna och får i sig något snabbt att äta. Sedan väntar nästa omsorgstagare – en man som vill gå ut på restaurang för att äta och komma ut och träffa folk.
– Vi gick till en restaurang som serverar mat från Balkan, där han kommer ifrån. Han känner folket där och får möjlighet att prata sitt hemspråk. Dit går vi titt som tätt.
I vanliga fall är en ledsagning två-tre timmar lång, ibland upp till fem timmar om veckans timmar används vid ett och samma tillfälle. Den här dagen avslutas med att Oskar tar med Stig Larsson på en promenad i Magistratsparken mellan konsthallen och operan.

Vill ha mer tid

Stig är synskadad och får tre timmars ledsagning av Oskar varje tisdag.
– Jag är väldigt nöjd, men jag behöver mer tid. Jag anser att synskadade ska bedömas enligt LSS och få en god levnadsnivå i stället för skälig, som är det som gäller enligt socialtjänstlagen. Jag vet att när LSS kom till skulle den även omfatta synskadade. Nu har man börjat slira på det och flera domstolar anser inte längre att synskadade tillhör den så kallade Personkrets 3 i LSS.
Stig är mycket insatt i ämnet. Inte bara för att han har engagerat sig i funktionshinderfrågor i egenskap av synskadad. Han är pensionerad professor i social hälsa och medicin vid Lunds universitet och var föreståndare för Harec, Centrum för handikapp- och rehabiliteringsforskning, som var verksamt 1997-2008. I dag är han i princip helt blind.
– Jag kan ana ljuset från fönstret. Hur mycket varierar med dagsformen,
säger han där vi sitter i hans lägenhet vid Magistratsparken.

Hans synnedsättning har blivit värre det senaste året.
– Jag har sett dåligt ända sedan födseln, men de senaste 10-15 åren har det blivit riktigt besvärligt. Det här året har det sista ljuset nästan försvunnit. Det är hornhinnan som har blivit angripen.

Ledarhund hjälper

Timmarna med Oskar betyder mycket för Stig, som därmed får möjlighet att göra sådant som andra tar helt för givet. Att kunna gå ut och köpa en kaka till kaffet till exempel. Stig har visserligen en ledarhund, en labrador som lystrar till namnet Ekko, men den har sina begränsningar.
– Den kan bara leda mig på de sträckor där den är tränad, det vill säga gatorna runtomkring.

Även om Ekko är med och leder Stig finns en viss känsla av osäkerhet.
– Jag förtränger den osäkerheten, för jag måste lita på Ekko. Men vissa hinder ser han inte, till exempel om en lastlucka står öppen på en lastbil, eller grenar från träd i min huvudhöjd.
Därför känner sig Stig mer avslappnad när han får möjlighet att gå ut med Oskar på tisdagarna.
– Det är en väldig skillnad. Det kan vara rätt bekymmersamt att bo så här centralt, med alla cyklister och elsparkcyklar. Jag har blivit påkörd ett par-tre gånger när jag har varit ute själv med Ekko, men lyckligtvis har jag inte skadat mig.

Ger inte tappt

Förutom att ta promenader har Oskar även hjälpt Stig en hel del med datorn under pandemin. Tillgängligheten på internet betyder väldigt mycket. Men det är inte enkelt för en synskadad, berättar Stig.
– Med ett skärmläsningsprogram tar det tio gånger längre tid att ta till sig information på nätet – om du är riktigt duktig på det. För mig tar det säkert tjugo gånger så lång tid. Under coronan har det blivit något av ett moment 22 för oss synskadade, då alla aktiviteter har varit digitala.
Men Stig är inte den som ger tappt.
– Jag använder såväl Zoom, Meet som Teams frekvent. Men det är svårt att samtidigt följa diskussioner som förs i mötet och följa med i det som visas på skärmen. Det går helt enkelt inte.

Blir ofta sent

För Oskar blir det en lång dag. Ledsagningen börjar 15.30 och varar i tre timmar. Då har förvisso arbetsdagen börjat först vid tio-tiden.
– Det är inte många som får ledsagning som vill ha hjälp tidigare. Så det blir många gånger sent innan jag har jobbat mina timmar och är hemma igen.
Solen står lågt men hinner fortfarande baka in husfasaderna i varma toner på sin väg ner bakom Malmö IP.
– Säger du det. Jag trodde nästan att det skulle regna, säger Stig något förvånad.
Oskar tar honom under armen och tillsammans försvinner de in i parkens fyrverkeri av höstfärger. Ännu en ledsagning tar sin början. Osynlig för oss andra, men veckans ljuspunkt för Stig Larsson.