Hur har pandemin påverkat känslan av ensamhet? Hur har besöksförbudet, stängda mötesplatser och verksamheter samt frånvaron av besök från nära och kära påverkat den psykiska hälsan hos äldre? Och hur har medarbetare påverkats när de mött lidande och kanske känt sig otillräckliga? Spaning samlade till ett samtal om pandemin och existentiell ensamhet.

Vid bordet sitter Annika Helm (AH), till vardags aktivitetsledare vid Lekattens mötesplats men under pandemin, när mötesplatserna var stängda, utlånad till daglig verksamhet, Camilla Hyllinge-Eriksson (CHE), psykiatrisjuksköterska vid avdelning hälsa och förebyggande och Annika Kron Larsson (AKL), äldreombudsman och seniorrådgivare.

Existentiell ensamhet skiljs från social och emotionell dito och definieras enligt 1177 Vårdguiden som att ”vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.”

Hur tänker ni kring begreppet?

CHE: Man kan tolka och dela in begreppet ensamhet på olika sätt. En del, som är covidrelaterad, är ”situationsbaserad ensamhet”. Covid förändrade allting för väldigt många. Men man kan också ha en ganska stor social sfär och ändå känna sig ensam.
AKL: Det kan vara svårt att bara genom ett samtal uttyda exakt vilken sorts ensamhet någon upplever. Det som är slående för mig är att man inte satt så många ord på sin ensamhet över huvud taget. Men nu under isoleringen har reella problem blivit mer laddade än de varit om man inte också upplevt ensamheten.
AH: När vi pratar på mötesplatserna handlar det nog mer om social ensamhet egentligen. Jag ser ”ensamhet” som en helhet men som kan upplevas olika och ta sig olika uttryck.

Vad har ni mött av ensamhet under pandemin?

AKL: De arenor som har varit öppna för socialt utbyte har ju blivit otroligt viktiga, det är ett behov som går att ta på. Kan man då inte ta sig till dem, förlorar man en möjlighet att ventilera vardagligheter och på så sätt minska ensamhetskänslan.
AH: Jag har ju inte varit i min ordinarie verksamhet, men i den vanliga gruppen med ”äldre äldre” fick de höra att de skulle hålla sig hemma helt enkelt. Anhöriga har verkligen dragit ner på sina besök och många har känt sig väldigt, väldigt ensamma. Sedan har många lärt sig Skype och Facetime, men det kan aldrig ersätta.
CHE: Bland dem jag möter med psykisk ohälsa är ensamhet vanligt även under icke pandemitider. Man kan ha ångest och problem med sociala relationer och det har inte blivit bättre under pandemin.

Beskriver de ni möter sin ensamhet och i så fall hur?

AH: Det jag får höra är att folk inte har lust med någonting, man känner sig nedstämd och tio år äldre.
CHE: De kan prata om att de har familj och släkt men ändå känner sig ensamma. De vill inte vara en belastning eller upplever att de anhöriga inte har tid att lyssna. Det kan även vara början på en depression och en depression färgar alla ens tankar negativt.
AKL: Det kan lyftas fram som ett helt annat problem. Men i ett lite längre samtal kommer det fram att det egentligen är vardagen och den fruktansvärda ensamheten som ligger bakom. I samhället mobiliserade vi under pandemin med en massa praktiska och tekniska lösningar för att 70-plussarna inte skulle mötas. Jag upplever att alla de ansträngningarna har lagt ett lock av tacksamhet över en massa andra känslor. De äldre skulle vara – och uttryckte också – så mycket tacksamhet så att de andra känslorna, som ensamheten, inte fick utrymme.
AH: Väldigt bra formulerat – det är precis så jag har fått det till mig. Vi löste det praktiska – och det var ju nödvändigt – men inte de mjuka frågorna.
AKL: Man kan undra om vi som samhälle tacksamt tog emot den här praktiska uppgiften och lät den döva det dåliga samvetet gentemot den äldre generationen.
CHE: Jag kan jämföra med hur det resoneras i till exempel Danmark. De sätter tydligare ord på det och konstaterar att man ofta blir mer ensam när man blir äldre. Äldre personer uppmuntras att förbereda sig på att alla de hade en gång i tiden inte kommer att finnas där och att de själva kanske måste sträcka ut och skapa sig fler sociala forum. Det är ett förhållningssätt som tydligen har fallit ganska väl ut.

Vad kan hälsa, vård och omsorg erbjuda?

CHE: Det är viktigt att veta vad som är vad. Det räcker inte med att säga att om en äldre person går till en mötesplats då och då så blir det bra. Finns det en depression så är det ett sjukdomstillstånd och en riskfaktor för självmord. Då behövs det läkarvård. Vi behöver öka vår kompetens och hänvisa rätt.
AKL: För många kan det bli ett stressmoment att göra sig i ordning och ge sig ut och träffa folk, till exempel på en mötesplats. De kan vara mer betjänta av att träffa någon hemma, någon de känner förtroende för. Vi möter ju dem som har kraft att kontakta oss. Men jag kan bli orolig när jag tänker på vad som döljer sig bakom tystnaden från dem som inte gör det.
AH: Under pandemin har mötesplatserna verkligen tagit sig an uppgiften att nå ut. De har hittat många nya och kan fylla en viktig funktion för dem som vill och har det behovet. Men jag får så ofta höra att man inte vill vara anhöriga till last. Det har förstärkts enormt, vilket gör det väldigt svårt för vissa. Nu har vi kommit en bra bit ur pandemin, men många har en jobbig uppförsbacke framför sig när det gäller det sociala.

Att så ofta möta människors djupa ensamhet – vad betyder det för personalen enligt era erfarenheter?

CHE: Både vårdtagare och medarbetare uttrycker att kontinuiteten är viktigast. Det är då vi kan jobba personcentrerat. Men räcker personalen inte till kan man som medarbetare känna vanmakt; man vill göra något men vet inte riktigt vad. På vårt intranät ”Komin” finns en bra ”verktygslåda” mot ofrivillig ensamhet som kan ge stöd.
AH: Från hemtjänsten har jag fått höra att de boende har ett jättestort behov av att personalen ska stanna lite längre och prata. Det försöker de hantera utifrån redan höga stressnivåer och oron för att smitta någon. För egen del har det varit som att ligga i högsta beredskap månad efter månad, ständigt med ny information och reviderade rutiner. Det var väldigt tufft och samtidigt ska man vara en varm och nära medmänniska.
AKL: Inom sjukvården brukar det väl kallas etisk stress, att jobba emot allting man lärt sig.

För att försöka avsluta i ett lite mer positivt tonläge – har det kommit något gott ur allt detta?

AKL: Det tror jag – jag hörde nyss att fler äldre har blivit mer fysiskt aktiva än de var före pandemin.
CHE: Den digitala utvecklingen har fått en stor skjuts framåt och det är bara av godo, särskilt för alla de som av olika skäl har svårt att ta sig hemifrån.
AH: Jag vill nämna hembesöken vi som var utlånade till daglig verksamhet gjorde. De var väldigt positiva och vi märkte att de vi besökte tyckte att det var härligt att någon kom till deras hem för att umgås. Det är i hemmet de allra flesta känner sig som tryggast.

Olika slags ensamhet beskrivna enligt vårdguiden 1177

• Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.
• Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.
• Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Första hjälpen till psykisk hälsa för äldre

Hälsa, vård och omsorg satsar på att öka kunskapen om psykisk hälsa och förebyggande av självmord. I höst ges två utbildningstillfällen och till våren kommer fler. Utbildningen riktar sig till alla medarbetare som dagligen kommer i kontakt med äldre i riskzonen. Fyra instruktörer, utbildade i MHFA (Mental Health First Aid) som är ett manualbaserat utbildningsprogram, ska löpande utbilda medarbetare inom hälsa, vård och omsorg.

Målet med kursen är att vidga kunskapen om psykisk ohälsa bland äldre personer från 65 år. Ämnen som kommer att tas upp är åldrande i stort, och olika kristillstånd som är vanliga hos äldre, men också psykiatriska sjukdomar och hur man kan upptäcka dem. Utbildningen följer en manual och bygger på att som medarbetare lära sig att lyssna utan att värdera att ge bekräftelse och erbjuda information samt att uppmuntra till att söka lämplig professionell hjälp eller använda självhjälpsstrategier.

Fokus i programmet är att ha en handlingsplan och bemötandet av en äldre person med tydliga tecken på psykisk ohälsa. Utöver en teoretisk del bygger utbildningen till stor del på deltagarnas egen aktivitet i form av diskussioner och övningar. Kursen tar också upp demenssjukdomar, Parkinsons sjukdom, konfusion/delirium, samt matproblem och undernäring.