Att ta emot hjälp och vård i hemmet kan innebära en stor förändring i livet. En del upplever det som ett intrång, både fysiskt och psykiskt.

När olika önskemål och förutsättningar ska tillmötesgås kan dilemman uppstå. Arbetsmiljökrav kan krocka med hemtrevlighet, intimvård med den personliga integriteten. Hur uppnår man enighet när viljorna går åt olika håll?

När en person behöver insatser från hälsa, vård och omsorg är flera parter involverade. I centrum står såklart den som behöver stöd, hjälp och vård. Men även anhöriga påverkas i mycket hög grad. Inom förvaltningen är det också många olika delar som ska samverka: myndigheten i form av biståndshandläggare, hemtjänsten som organisation, undersköterskor och vårdbiträden, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och anhörigkonsulenter. Alla ska dra åt samma håll i en för alla parter ny situation, med nya människor att lära känna. Men vad händer när individuella önskemål, lagkrav och organisatoriska förutsättningar inte landar i samma slutsats och lösning? Spaning samlade till ett samtal om sådana situationer och dilemman. Runt bordet satt Maria Åkesson, biståndshandläggare (MÅ), Evelina Nilsson Harvey, hälso- och sjukvårdskoordinator (ENH), Helen Deblond, anhörigkonsulent (HD), David Brante, resurschef i hemtjänsten (DB) och Frances Beyer O’Brien, undersköterska i hemtjänsten (FBO).

Har ni något exempel på när det kan vara svårt att tillmötesgå olika viljor?

DB: Något som förekommer vanligt är att ett par eller ena partnern inte vill att en sjukhussäng ska installeras, för att hemmet inte ska se ut som ett sjukhus. De vill ha kvar sin dubbelsäng för att kunna sova tillsammans. Ibland krävs att vi gör ganska stora intrång i hemmet och då stöter vi rätt ofta på patrull. Man vill kanske inte inse att förutsättningarna har förändrats.
HD: Som anhörigkonsulent uppfattar jag det som att det inte bara handlar om att inte vilja inse det. Det handlar också om att förutsättningarna för socialt umgänge försvåras. Alla bor inte i stora hus. I lägenheter är sovrummen ofta små och sjukhussängen måste placeras i vardagsrummet. Och du bjuder inte gärna in vännerna till ett sjukrum. Anhörigas möjlighet att fortsätta leva sina liv som tidigare minskar helt enkelt.
ENH: Men vi kommer ju inte plötsligt och bara bestämmer, det är en process över tid.

Upplever du som anhörigkonsulent att anhöriga får den information de behöver för att kunna välja, även om det är ett svårt val?

HD: Men det är ju i praktiken inget val. Det finns inga alternativ, de ställs inför faktum. Som anhörig- konsulent kopplas jag oftast in när det inte fungerar och det sker tillräckligt ofta för att jag ska se att detta är ett bekymmer.
MÅ: Som biståndshandläggare beslutar inte jag om sjukhussäng, även om det krävs för att hemtjänsten ska kunna utföra den hjälp som är beviljad. Det kommer först i nästa steg när hemtjänst och rehab kopplas in.
ENH: Det är tyvärr sällan vi träffas samtidigt, vi kommer alla var för sig. Vi borde ha ett möte tillsammans, alla inblandade, där vi kan fråga hur de vill ha det samtidigt som vi kan berätta vad insatserna innebär. Den möjligheten finns till exempel när vi tar fram en SIP, Samordnad individuell plan.
FBO: Förr hade vi alltid en vårdplanering innan personen skulle komma hem från sjukhuset. Då kunde alla vara med och prata. I dag sker allt på samma dag som de kommer hem, det blir stora förändringar på en gång.

Kan den som ska få insatsen, eller anhöriga, vägra att det installeras en sjukhussäng i hemmet?

DB: Här blir det konflikt mellan arbetsmiljölagen och socialtjänstlagen, där vi ska utföra de insatser som har beviljats. Vissa insatser som förflyttning och intimhygien kräver vårdsäng, annars drabbas våra medarbetares ryggar. När ett par inte lyssnar på Frances önskemål och behov kontaktar jag dem. Då kanske jag måste vara hård och förklara att vi då inte kan utföra alla insatser. Resultatet kan bli att en människa ligger smutsig i sin säng. Här hamnar Frances och hennes kollegor i ett stort dilemma, där de ser en människa i behov av hjälp och kanske utför insatsen i alla fall.
FBO: Ja, jag utför ju ändå insatsen, även om jag inte har tillgång till de hjälpmedel jag egentligen behöver. Jag lämnar inte en sjuk människa i sticket.
DB: Hjälpmedel som gör att du undviker arbetsskador som faktiskt uppstår annars. Här hamnar vi i en väldigt svår sits. Den här processen kan ta lång tid, vi pratar veckor, med besvärliga situationer.
HD: När det blir så förändrat med sjukdom och förlorade drömmar är
det naturligt att hålla fast vid normaliteten, något som hemmet kan symbolisera. Det är en process att kunna släppa det.
DB: Vi förstår verkligen det, men vi befinner oss då i ett akut läge, där personal måste stå i svåra arbetsställningar och utföra tunga lyft fyra gånger om dagen. De riskerar då sina kroppar, sin hälsa och sin framtid i yrket.

Är det vanligt att anhörigas och brukarens viljor kolliderar, till exempel att den anhörige vägrar att ha en vårdsäng i hemmet?

MÅ: Det kan även vara tvärtom, att anhöriga ser behoven och vill mycket men där personen i fråga inte alls vill ha hjälp. Då måste vi motivera brukaren, eftersom det alltid är den enskilde som bestämmer, oavsett sjukdom. Det är ett dilemma.

Hur löser ni en sådan situation, där alla i omgivningen ser ett akut behov av hjälp?

MÅ: Det är viktigt att bygga upp en relation med både anhöriga och personen som behöver hjälp. När vi har lärt känna dem kan vi diskutera att sätta in lite hjälp och se om personen tar emot den. Att avdramatisera och skynda långsamt är ett sätt, även om vi ser att personen behöver full hjälp direkt. Det är ett stort steg att ta emot hjälp.
DB: Det känner vi igen. Det viktigaste är kontinuiteten, att den som får insatser möter samma personer från oss i alla besök. Det är en utmaning för oss i hemtjänsten att lyckas med det. När personen börjar känna personalen, då brukar det gå snabbt framåt med att få utföra de insatser som behövs.

Är det vanligt att kvinnor kräver att det alltid är kvinnlig personal som kommer, för att till exempel duscha och sköta intimhygien?

DB: Det dilemmat finns i alla hemtjänstgrupper. Det finns alltid kvinnor som tycker att det är obehagligt med manlig vårdpersonal.
FBO: Jag tycker koordinatorn försöker tillgodose det så långt det går. Men framför allt på kvällarna har vi många manliga kollegor. Då kan det bli problem. Kan vi inte lösa det är det upp till vårdtagarna om de vill ta emot hjälpen.
ENH: Jag kan tycka att det är konstigt att man samtidigt inte ifrågasätter en manlig läkare. Jag förstår inte riktigt skillnaden mot när vår personal kommer.
HD: Jag kan se den skillnaden. Vi är uppfostrade kulturellt kring kroppens helgd och att vi själva bestämmer över våra kroppar och sätter våra egna gränser. Vem som helst har inte tillgång till våra kroppar. Men plötsligt gäller inte det längre. Det är det privataste av det privata.
EHN: Jag har samtidigt märkt att en del män tycker det känns lättare att män sköter den intima hygienen.

Blir det ofta bråk eller osämja om insatsen mellan olika parter?

DB: Jag har haft många tuffa samtal, där anhöriga eller den som får hjälpen inte förstår alls varför vi exempelvis inte alltid skickar kvinnlig personal eller hur vi är organiserade.
MÅ: Jag upplever framför allt att anhöriga kan bli frustrerade över att vi behöver lyssna in vad den som behöver bistånd vill och känner, oavsett om personen har drabbats av exempelvis en demensdiagnos. De anhöriga vet att informationen kanske inte stämmer helt eller att de har en annan uppfattning om situationen. Därför kan det vara bra att prata med anhöriga innan och/eller efter mötet för att göra det tydligt att deras information också är av betydelse. För oss är de anhöriga viktiga och vi försöker prata med dem innan och beskriva vad som kommer att hända.
ENH: Egentligen handlar det om att först sätta sig ner och prata med varandra. Den tiden kan ge så mycket tillbaka längre fram. Men det krävs tid för att skapa relationer.
FBO: Samtidigt är vi tidspressade i hemtjänsten, vi har inte alltid tid att prata, lugna och lirka in personen på rätt spår.
ENH: Det är fel att det är så, det är ju ni som är närmast personerna som tar emot våra insatser. En ersättare måste till exempel få tio minuter extra för att prata och skapa en relation.
DB: Jag tror att de här aspekterna och tänkbara situationerna måste tas upp redan i vårdplaneringen.

Kan en person med insatser få precis som den vill? Måste ni tillmötesgå alla önskemål?

DB: Det är ganska ofta de inte får som de vill när det gäller detaljerna. Det är viktigt att vi är professionella och vet var gränserna går.
ENH: Utifrån hälso- och sjukvårdslagen måste vi definitivt säga ifrån ibland, till exempel av hygienskäl. Våra insatser ska utföras utifrån vetenskaplig grund. Du ska inte få plåster på något som inte behöver plåster. Ibland måste vi vara tuffa och förklara att det här kan vi inte utföra.
DB: Utifrån socialtjänstlagen är inköp ett bra exempel. Vi kan få långa inköpslistor som vi inte hinner med på den tid som är avsatt. Eller att vi ska köpa 14 stora flaskor mineralvatten. Det går inte när vi cyklar till och från butiken. Då måste vi förklara för personen att hen måste prioritera vad som är viktigast att vi handlar. Om hjälp med inköp är en beviljad insats måste vi i hemtjänsten förklara att det rör sig om rimliga mängder.
MÅ: Vi biståndshandläggare hänvisar till att det är en utförarfråga. Vi varken kan eller ska gå in på exakta detaljer hur ni i hemtjänsten ska utföra insatserna. Det kan bli väldigt fel, då vi inte alltid är uppdaterade på om hemtjänsten ändrar något i utförandet.
HD: När vi inte känner till varandras förutsättningar, då kan det bli fel. Biståndshandläggaren ser att det finns behov av hjälp med inköp, men har inte med sig att det ska rymmas på en cykel. Här behöver vi bli bättre.
ENH: Vi löser ofta konflikter sent, när de är långt gångna. Vi behöver jobba mer förebyggande i stället för att vänta in i det sista. Vi behöver exempelvis träffa demenssjuka och deras anhöriga direkt när de har fått sin diagnos, även om de varken behöver hemtjänst eller hemsjukvård i början.
MÅ: Ja, mer förebyggande arbete och att vi träffas mer tillsammans skulle underlätta för oss alla.
HD: Ur ett anhörigperspektiv behöver vi tidigt dokumentera hur helheten ser ut och att det inte är så fokuserat på individen. Vi behöver ett familjeperspektiv som också belyser hur sjukdomsförloppet kommer att påverka de anhöriga.
DB: Ja, vi har absolut utmaningar framför oss. Men de som är glada och nöjda, de hörs och syns inte. Nio av tio är ju faktiskt nöjda med hemtjänsten. Det ska vi komma ihåg.