Staffan Tapper - fotbollspensionär med blicken framåt

Staffan Tapper var 31 år när han ”gick i pension” från sin första karriär, den som fotbollsspelare.
– Till skillnad från dagens spelare så hade jag inga pengar när jag slutade, men jag hade en utbildning och jobb som väntade. Det har de sällan eller aldrig i dag, säger han.

Idag är Staffan Tapper 74 år och titulerar sig lite lättsamt som historiker – han forskar i sig själv och arbetar på en bok om sin stad, sin fotboll, sin familj och sitt liv. Men han är också samlare, föreläsare, utbildare, en mästare på anekdoter och en gång i tiden stod det bankdirektör på visitkortet.
– Vi fick ju inte vara avlönade proffs som fotbollsspelare på min tid. Fördelen med det var att man parallellt med fotbollen var tvungen att läsa något och att skaffa sig ett jobb. Jag läste pedagogik, historia och statskunskap i Lund och så jobbade jag på SE-banken.

När skorna lades på hyllan en kort tid efter Malmö FF:s historiska Europacup-
final 1979 – ”för att mina batterier var slut” som Staffan uttrycker det – fortsatte han i banken. När han slutade 1996 var han kontorschef och bankdirektör för filialen på Limhamn.

– Det är jag stolt över, men inte på ett skrytsamt sätt. Jag minns att min mor var väldigt nöjd med den titeln, säger han.

Under de allra sista åren som aktiv spelare tjänade Staffan ungefär 100 000 kronor om året på fotbollen, i form av olika ersättningar och premier som kunde betalas ut trots amatörreglerna. Men de pengarna var varken sjukpennings- eller pensionsgrundande.

– Så när jag nu är pensionär på riktigt sedan fyra år så har jag faktiskt inte en enda krona i pension från fotbollen, trots alla säsongerna och gulden i Allsvenskan, åren med landslaget och två VM-slutspel. Det är inte som jag gnäller, jag bara konstaterar att det är så.

Staffan Tapper sade upp sig från banken för att stötta sonen Anders, som redan tio år tidigare diagnosticerats och behandlats för hjärntumör. I flera år var det lugnt – men en dag var cancern tillbaka.

– Jag kände att jag inte kunde sitta på ett bankkontor medan min son låg dödssjuk. Jag slutade och vi började arbeta tillsammans. Han opererades, kom tillbaka igen, utbildade sig till massör och vi startade ett litet företag tillsammans.

Men 2011 gick Anders bort, 39 år gammal.
– Det var tragiskt, men han levde ändå ett meningsfullt liv med och i sin sjukdom. Han utbildade sig och startade företag medan han var sjuk och han reste över hela världen, ända fram till det sista. Han var en otrolig kämpe.

Strategin som Staffan Tapper beskriver för sitt sätt att hantera förlusten av sonen och de långa, svåra perioderna mellan hopp och förtvivlan som föregick Anders bortgång blir också en beskrivning av hans livsfilosofi i stort: Att inte gräva ner sig utan i stället dra lärdomar, nå en acceptans och sedan blicka framåt och arbeta med det som går att påverka – alltså framtiden.

– Så försöker jag se på allting, från förluster i fotbollsmatcher till att förlora mitt barn. Det kan låta banalt, men för mig och familjen har det varit ett mantra som fungerat, säger han.

Staffan började sedan jobba som speciallärare på Kirsebergsskolan. Där blev det totalt sex år, men under alla åren efter spelarkarriären har fotbollen varit en röd tråd.

– Fotbollen har funnits med mig sedan jag som liten påg förstod att min far Börje var fotbollsstjärna. Och det måste inte vara MFF eller landslaget. Jag går omkring i stan och kan stanna till här och där och titta på en match, det kan vara Lilla Torg FF:s flickor 12 som spelar. Där kommer mitt pedagogiska intresse också in – hur spelar de, hur tränar de?

2005 var Staffan Tapper med och startade Malmö FF:s första fotbollsakademi, av vilka det nu finns 17 stycken runt om i Skåne. 2016 blev han ansvarig för klubbens museum och var en mycket uppskattad guide. Men när 70-årsdagen kom gick han i pension.

– När man har fyllt 70 är man pensionär tycker jag. Inte så att jag var trött på det, men jag kände att jag hade gjort mitt.

– Jag tittar inte på ålder, men konstaterar att jag är pensionär nu och är tillfredsställd med det. Som pensionär kan det vara lätt att förringa sig själv, till exempel när det gäller det tekniska – ”jag är gammal, jag kan inte”. Men jag har Facebook, kan lägga ut bilder och tycker det är kul. Och jag planerar fortfarande framåt och älskar själva planerandet, oavsett om det är en resa eller en fest. Nu är vi ett gäng som firat Lille julafton tillsammans i 30 år som vill resa till OS i Paris 2024.

Staden Malmö är en tydlig röd tråd i livet. Det blev några år som villaägare i Skurup medan barnen växte upp, men när de började bli flygfärdiga tog Staffans och hustrun Karins längtan hem till Malmö över.

– Vi sa till varandra att när barnen har flyttat ut så hittar vi en lägenhet i Malmö igen. Den ska vara på tredje våningen och med balkong över en busshållplats så att man får känna dieseldoften på morgonen – så mycket Malmöit är jag! Både jag och hustrun är födda här och vi kommer att dö här.