Silviasystrarnas kunskap ger ringar på vattnet

Att göra skillnad, utvecklas, kunna hjälpa kollegor, bättre se helheten och ge anhöriga stöd. Det är några av de skäl som kommer upp när Malmö stads tre senast utexaminerade Silviasystrar – undersköterskor specialiserade på demensvård – berättar varför de valde att gå utbildningen.

Vi träffas på Soltofta äldreboende och runt bordet samlas Magdalena Dahl, Dialekti Johansson och Liselotte Olsson. De jobbar alla på olika dagverksamheter – Magdalena på Soltofta, Dialekti på Rönnen och Liselotte på Rosenholm. Efter två års studier på halvfart var det den 6 september i år dags för den högtidliga ceremonin på Drottningholms slottsteater, där de fick ta emot diplom och brosch ur drottning Silvias hand.

– Det var jättehögtidligt och fint. Efter att ha läst så länge kände man sig verkligen uppskattad och vi fick bevis på att vi är Silviasystrar, säger Magdalena Dahl.

– Jag brinner för mitt arbete på dagverksamheten, det är ett av många skäl. Jag tror inte att man hoppar på en sådan här utbildning utan att ha ett starkt intresse för att komma framåt, säger Dialekti Johansson.

– Efter många år inom vården ser jag att man kan vidareutveckla och sprida kunskapen vidare dit den verkligen behövs. Hur man bemöter personer med demenssjukdom. Hur man förebygger de svåra situationer som kan uppstå när de möter medarbetare som inte har kunskapen om hur man ska agera. Och hur man bemöter anhöriga, givetvis. Vi ger dem tips och råd om hur situationen hemma kan bli bättre, säger Magdalena Dahl.

– Jag har också jobbat länge och kände att jag ville utvecklas och kunna stötta kollegor och inte minst anhöriga, berättar Liselotte Olsson.

Som Silviasyster ingår det att värna om de anhöriga. För personer med demenssjukdom finns ingen bot. Att lindra och stötta på rätt sätt är viktigt. Anhöriga och även kollegor behöver stöd och hjälp – en av grundtankarna med Silviasystrarna är just att kunskapen ska spridas vidare som ringar på vattnet och komma alla tre parter till godo.

– Gästen på dagverksamheten är vår prio ett, för det är ju den personen vi möter varje dag. Men det handlar också om att se det stora perspektivet, säger Dialekti och får medhåll av Liselotte. Hon ser sin roll som spindeln i nätet och kunna hjälpa anhöriga med allt från tips i vardagen till kontakter med biståndshandläggare, anhörigkonsulent och hemtjänst.

De tre möter tröttheten hos anhöriga som vänder ut och in på sig för att få den nya vardagen att fungera – men också den stora sorgen över att partnern efter ett långt liv tillsammans inte längre minns deras tid tillsammans.

– Vi kan behöva signalera till biståndshandläggaren att det behövs mer eller en annan typ av stöd, kanske för att det har skett en försämring. Sådana saker fångar vi upp på dagverksamheten eftersom vi träffar personerna så pass många timmar, förklarar Liselotte.

Silviasystrarna leder också den viktiga dagliga reflektionen som medarbetarna på dagverksamheten gör gemensamt på eftermiddagarna. Där går man igenom vad som gjorts och vad som kan förändras.
Magdalena Dahl ser, med många års erfarenhet, hur dagverksamheten har utvecklats över tiden.

– Det är egentligen unikt. Vi har all den tiden som man skulle behöva i ordinärt boende för att analysera och se vad som behöver göras.

– Men vi skulle gärna komma in i ett tidigare skede. Här ska man ha symptom som är ”milda till måttliga” för att verkligen kunna tillgodogöra sig det vi erbjuder. Men diagnosen ställs för det mesta på vårdcentralen och då har det ofta gått lite för långt. Vi skulle behöva utveckla kontakterna med vårdcentralerna, framhåller Dialekti.

– Kan vi lära känna personen i rätt tid, så hinner vi fånga upp bakgrund, intressen, kultur – själva livsberättelsen – och se till att den sedan följer med in på boendet, menar Magdalena.

Liselotte Olsson beskriver dagverksamheterna som ett andrum för anhöriga, som ofta har stort behov av egentid. Dagverksamhetens och Silviasystrarnas arbete kan göra att den anhörige orkar mer – vilket kan leda till att den demenssjuke kan bo kvar hemma längre.

– Dagverksamheten är en del i en resa och vi kommer in med våra verktyg som Silviasystrar någonstans i början eller mitten. Men när det sedan är dags för avslut och att flytta till boende, så lämnar vi ingen i sticket. Vi vill se till att de får stöd hela vägen in på boendet, så att resan fortsätter, säger Dialekti Johansson.