Trygghet i vardagen – ett samtal om bedrägerier och bus

Bedrägerier mot äldre ökar kraftigt. Enligt Polisens nationella bedrägericentrum har antalet anmälda bedrägeribrott mot äldre och personer med funktionsnedsättning ökat med över 80 procent de senaste tre åren. Tidningen Spaning sammanförde en handfull seniorer och en polis för ett samtal om bedrägerier, trygghet och kriminalitet.

Utanför Mötesplats Ignis på Kirseberg sänker sig mörkret, trots att vi samlas runt lunchtid. Stormen Otto drar in över staden och får folk att hålla sig borta från gatorna. Men enligt Polisens årliga trygghetsundersökning är det inte bara stormar som kan få Malmöborna att hålla sig inomhus. Ungefär var tredje känner sig otrygga om de är ute ensamma på kvällen. Till det kommer de allt vanligare bedrägerierna mot äldre.

Spaning blev nyfiken på hur några av mötesplatsernas besökare känner kring detta och samlade fem seniorer: Bengt Olsson, boende i Segevång, Fawzieh Abdullah, boende i Rosengård, Pirkko Ilmanen, boende i Bulltofta, Yvonne Åkesson, boende i Dockan och Thommy Ekman, boende vid Slussen. Med i samtalet var också Daniel Mårtensson, kommunpolis Kirseberg/norra Malmö.

Hur är det med tryggheten i vardagen, känner ni er trygga?

Thommy: Absolut. Det handlar mycket om självkänsla tror jag, om man är trygg i sig själv. Jag har inga problem med att möta folk ute på stan.
Yvonne: Jag går aldrig ut när det är mörkt. Jag är feg där. Det är för mycket folk som rör sig ute då.
Daniel: Men är det inte en fördel att det är mycket folk ute, känner du dig inte tryggare då?
Yvonne: Nej, jag vet ju inte vilka det är. Även om det är folk ute är det ändå ingen som bryr sig om det händer något.
Bengt: En är inte farlig. Är det däremot ett helt gäng som kommer känner jag mig orolig. Men jag exponerar mig inte så mycket, jag håller mig mest hemma. Ska jag någonstans tar jag gärna en taxi.

Beror det på oro och en känsla av otrygghet?

Bengt: Både och. Jag är inte så rörlig av mig. Jag tycker om att vara hemma och syssla med min släktforskning.
Pirkko: Jag promenerar inte, jag tar alltid bilen. Jag är heller aldrig ute på kvällarna, eftersom jag inte har någon anledning till det. Därför märker jag inte av något. Men jag har vänner som inte vågar gå någonstans.
Fawzieh: Jag har alltid handväskan tvärs över axeln och jag har aldrig kontanter på mig. Men det har aldrig hänt mig något ute. Det kanske är vanligt i andra delar av Rosengård, men inte i mitt område. Jag känner mig trygg. Men för tio år sedan drabbades jag av inbrott. De bröt upp dörren och tog allt av värde de kunde hitta.
Thommy: Ett inbrott kan ju annars sätta skräck i en framåt.

Det kan nog telefonbedrägerier göra också. Har ni blivit utsatta för det?

Yvonne: Jag fick ett samtal där de frågade om min kod till banken. Den kan du få, svarade jag. Den är 112. Sedan lade jag på luren!
Pirkko: Jag brukar säga till mina vänner att om någon ringer och börjar prata om att göra affärer, då ska de säga att de aldrig gör något över telefon.
Thommy: Jag är förvånad att de får folk att plocka fram sitt bank-ID. Så mycket som det har skrivits och pratat om detta, ändå är det äldre som går på det. Men de är slipade. De för en dialog och bygger upp ett förtroende.
Daniel: Många av bedragarna har tidigare jobbat som telefonförsäljare. De är skickliga och går på människor i dess svagaste stunder. Äldre är också mer uppfostrade att svara artigt och lyssna på folk som ringer.
Bengt: Jag svarar aldrig på okända nummer. Men det kan vara knepigt, förvaltningar och vården har alltid hemligt nummer.
Pirkko: Äsch, jag gör av med min pension varje månad, så jag har inte så mycket att vara orolig över.

Hur går dessa bedrägerier till?

Daniel: De ringer till exempel och säger att de ska kontrollera vattenledningarna, för att komma in i hemmet. Eller de kan påstå att de ringer från ett inkassobolag och att något har blivit fel. Sedan erbjuder de att rätta till det om man loggar in på sitt bankkonto.
Fawzieh: Men varför är ni i polisen inte starkare mot de kriminella? Ni tar dem, sedan är de ute igen efter några dagar.
Daniel: Det är en fråga om bevisläge och lagstiftning. Men jag håller inte med om att de kommer snabbt ut igen. Det är en myt.
Thommy: När jag gick i skolan kom polisen ut och förklarade lite grundvett för oss. Man måste fånga barnen tidigt. Vi hade till exempel besök av en förskolegrupp här på mötesplatsen så att vi åldersrika och barn fick träffa varandra. Den vägen ska vi fortsätta på.
Yvonne: Jag blev så imponerad av dem, de var så artiga och duktiga. Jag hoppas inte de glider i väg åt fel håll sedan.
Thommy: Man måste få barnen att förstå vad som är rätt och fel och att införliva respekt mellan både gamla och unga. Barn är formbara så länge de är barn. Klarar vi inte det har vi förlorat något.

Nu har vi pratat om bedragare som utnyttjar digitaliseringen. Men kan internet och digitala tjänster rentav öka tryggheten och leda till mer kontakt med vänner och familj?

Thommy: Ja, du behöver ju inte ut på stan för att hämta pengar eller gå till banken. Jag kan tänka mig att många känner sig mer trygga av att inte behöva gå ut lika mycket. Men det är också en tråkig följd tycker jag.
Pirkko: Under pandemin var det många äldre som satt ensamma hemma. Då var det bra med Skype till exempel, att man kunde hålla kontakten med vänner och familj på det sättet.

Vad ska man göra om man ändå blir utsatt för ett bedrägeri?

Daniel: Det första är att ringa banken och spärra alla konton. Sedan kontaktar ni oss på polisen och anmäler brottet. Om de har varit hemma hos er, försök komma ihåg var de har varit och vad de kan ha tagit i. Kanske kan vi säkra fingeravtryck då. Det är också viktigt att man hittar någon att prata med direkt, kanske via hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen. Det här kan annars ge upphov till mycket ångest, skam och ältande. Det är nog lätt att den som blivit utsatt går in i en bubbla och inte vågar gå ut, även om man inte har förlorat så mycket pengar.

Vad kan man göra för att undvika att bli utsatt?

Daniel: Polisen kommer aldrig att ringa och be om värdesaker. Banken kommer aldrig att ringa och be dig att identifiera dig med bank-ID, såvida det inte är du som har ringt till banken. När okända människor ringer och ber dig om detta, gör det aldrig. Våga vara otrevlig och lägg på direkt.
Pirkko: Det har jag gjort många gånger. Jag säger nej, sedan lägger jag på.