Hjälpen vi får handlar om tryggheten för oss båda

En eftermiddag i veckan har Gudrun Magnusson och maken Lasse Thorell avlösning i hemmet. Då kan Gudrun gå på keramikkurs och Lasse slipper känna sig ensam och bli orolig.

– Det är en trygghet som känns jättebra för mig. Jag behöver inte tänka ett dugg på Lasse under de timmarna, för jag vet att han mår bra och har det trevligt, säger Gudrun.

Det är en tisdagseftermiddag sent i oktober när Spaning tittar in i parets lägenhet vid Triangeln. Gudrun är inte hemma, men i en soffa i ena delen av det stora vardagsrummet sitter Lasse. Han har sällskap av Ann-Siv Eriksson, en av Malmö stads avlösare.

– Jag kommer hit en gång i veckan sedan i maj och umgås med Lasse i några timmar. Det är för att ge trygghet för honom och göra det lättare för hans fru Gudrun att göra sådant hon gillar – gå ärenden på stan eller delta i en kurs, förklarar Ann-Siv Eriksson.

Gudrun och Lasse är beviljade den insats som heter avlösning i hemmet. Den innebär att en avlösare tar över omsorgen under en begränsad tid, så att den anhörige vårdaren kan koppla av och ha möjlighet till egna aktiviteter. Det är biståndshandläggaren som beviljar avlösning. Så långt det går försöker man att matcha avlösaren och den närstående när det gäller intressen.

– Vi har en del gemensamma intressen och pratar om allt möjligt. Ofta är det faktiskt Lasse som underhåller mig, han är full av historier, säger Ann-Siv Eriksson.

Vi slår oss ner tillsammans runt soffbordet. Samtalet flyter smidigt mellan olika ämnen och det märks genast att Lasse och Ann-Siv trivs i varandras sällskap. För Spanings utsända berättar Lasse om sina jobb som svetsare och smed; om tuffa uppdrag inuti cisterner och i kloaksystem, i en tid långt före dagens arbetsmiljökrav.

– Det fanns en viss skyddsutrustning, men hade man den på sig gick det ju inte att jobba, minns Lasse.

Ett gemensamt intresse för Lasse och Ann-Siv är natur, djur och friluftsliv. Båda har vandrat en hel del i yngre dagar, Lasse ofta i fjällen, även vintertid. Han beskriver målande hur man bygger en bivack i djup snö.

– Man kan elda och övernatta i bivacken och när smältvattnet från elden fryser i springorna mellan snöblocken blir den ännu tätare och varmare. Vid ett tillfälle kom det en björn, jag tror att jag hade lämnat matrester utanför. Jag stack ut huvudet ur kojan när jag hörde ljud och björnen blängde tillbaka på mig. Vi stirrade på varandra en stund, tills den plötsligt vände och lufsade i väg. Jag vet inte vem som var mest överraskad och räddast, jag eller björnen, säger Lasse.

Han är uppvuxen i Stockholm och har jobbat på bland annat Kockums när det begav sig. Men framför allt har både han och hustrun Gudrun jobbat som folkhögskollärare, berättar Gudrun när vi pratas vid på telefon ett par dagar senare.

– Lasse har fått problem med närminnet och orienteringsförmågan. Han har en demensdiagnos. Är jag borta mer än några timmar kan han lätt känna sig ensam och bli orolig. Det var därför vi vände oss till biståndshandläggaren och fick avlösning.

Gudrun säger att hon försöker leva ett så aktivt liv som möjligt, men att omsorgen om maken är begränsande för henne. Det blir för mycket oro för dem båda.

– Därför är avlösningen en stor trygghet. Han och Ann-Siv fungerar jättebra ihop. Man kan inte vara säker på att det ska bli så när det kommer in en främmande människa i ens hem. Vi hade tidigare en annan avlösare som det inte fungerade så bra med. Men med Ann-Siv har han det roligt och hon och jag har också utvecklat en relation. Vi brukar prata en stund i samband med att hon kommer eller går och det har hänt att vi sprungit på varandra på stan. Och så byter vi kakrecept med varandra!

Ann-Siv Eriksson har jobbat som avlösare och ledsagare i tio år. Hon hade då blivit arbetslös och fick tipset av en bekant.

– Grunden för att kunna jobba med detta är att man är en social person som har lätt för att prata och är intresserad av människor. Jag tycker att det är ett mycket trevligt jobb och har fasta brukare, en på förmiddagen och en på eftermiddagen.

Ann-Siv jobbar mest som ledsagare, vilket betyder att hon följer med brukaren ut på olika aktiviteter. Båda uppdragen är lika stimulerande och hon beskriver det som att man blir som vänner.

– Samtidigt är det ett stort ansvar, det ska man vara medveten om. Jag är ju ensam med personen och det kan hända något, till exempel att någon hastigt blir sjuk.

Både avlösare och ledsagare vidareutbildas kontinuerligt med kurser i bland annat demens, psykiatri, smittförebyggande arbete och motiverande samtal. De har dessutom tillgång till en rad webbutbildningar i andra ämnen.
Ann-Siv Eriksson ser det som sitt uppdrag att ”sätta guldkant” på tillvaron, både för den hon avlöser och den hon är hos.

– Visst kan det vara lite klurigt att hitta samtalsämnen ibland, det är ju inte alls säkert att vi har något gemensamt. Men då får jag börja nysta – i uppväxten, bland böcker, filmer eller husdjur. Det går alltid att hitta en tråd, bara viljan finns.

Nyfikenhet är nyckeln, menar Lasse.

– Nyfikenhet är en fantastisk egenskap vi människor har och både jag och Ann-Siv är nyfikna personer. Det hjälper till och gör det lätt att hitta saker att prata om. En gång i tiden recenserade jag böcker för Bibliotekstjänst, säger han med en blick på den välfyllda bokhyllan, och då hade jag nyfikenheten som en viktig måttstock. Om en bok väcker nyfikenhet så att man hela tiden vill läsa vidare är det en bra bok.

Ann-Siv Eriksson har en känsla av att tjänster som avlösning och ledsagning är relativt okända för Malmöborna.

– Vi pratar mycket om hur vi ska nå ut. I somras hade förvaltningen tält på Malmöfestivalen och jag var en av dem som var där och pratade om att vi finns och vad vi gör. Men det är en utmaning att nå fram. Man kan lägga broschyrer på vårdcentralerna, men där finns så mycket information redan att den riskerar att drunkna. Jag tror att hemtjänsten kan spela en viktig roll och informera om den hjälp som finns att få. Malmö stad ordnar så mycket bra för de äldre.

Utöver avlösningen går Lasse på dagverksamhet, tre förmiddagar i veckan på Dammfrigården.

– Vi fikar, pratar, promenerar och äter lunch. Det är ungefär samma människor där varje gång och vi har lärt känna varandra. Personalen är trevlig och brukar ordna pyssel av olika slag. Jag gillar mest att vika papperssvalor som jag kastar. Det är väl gamla hyss från barndomen som kommer tillbaka nu, skrockar Lasse.

Att dagverksamheten är bra och viktig för dem båda bekräftas av Gudrun.

– Den har fungerat fint från dag ett och jag är väldigt glad över att Lasse får ta del av den. Hjälpen vi får handlar om trygghet för oss båda. Jag blir trygg av att veta att Lasse får ett fint bemötande av proffsig personal och inte minst att de hör av sig till mig om det skulle vara något problem. Det gäller både avlösningen och dagverksamheten.

Det har blivit dags för Lasses och Ann-Sivs gemensamma fikastund. Lasse brygger kaffe och Ann-Siv öppnar burken med nybakade kakor som Gudrun lämnat till dem. Till fikat kommer ett annat gemensamt intresse upp: sång och musik. Båda gillar Evert Taube bäst, men Lasse väljer att sjunga den traditionella ”Balladen om Josefin och Jonathan”. Alla de många verserna sitter klockrent och till slut är Josefin på havets botten med sin symaskin. Ann-Siv påpekar att det egentligen är en ganska hemsk visa, men Lasse kontrar direkt.

– Jag tycker att den är vacker; Jonathan sörjer ju henne på slutet, säger han.