Marisol M: ”Jag har löst problemet med två verkligheter”

Just 70 år fyllda Marisol M har gjort det hon har velat, men är långt ifrån klar med livet.

– Den bästa boten mot dödsskräcken är att leva fullt ut. Har man gjort det finns inget att frukta.

Efter ett uppslitande offentliggörande har hon försonats med sin trans­identitet tillsammans med sitt andra jag; författaren och Malmöskildraren Fredrik Ekelund.

Marisol M blev en offentlig person 2018, då författaren Fredrik Ekelund kom ut som transvestit genom den självbiografiska romanen Q. I den skildrar Fredrik Ekelund hur han upptäcker sin transidentitet och tar steget att börja klä sig och identifiera sig som kvinnan Marisol M. En ny och i huvudsak nattlig transvärld öppnar upp sig i Köpenhamn, som blir en fristad där Marisol kan röra sig fritt och anonymt. Nya vänner, nya intryck och en befriande känsla av att bli hel som människa. Samtidigt en svår tid, kluven mellan två identiteter och våndan över att berätta för sin familj.

Den följande separationen från sin mångåriga sambo sliter hårt. Marisol/Fredrik är nära att gå under. Galenskapen lurar runt hörnet och när det är som mörkast framstår självmordet som enda lösningen. Men livsglädjen, de nya vännerna i transvärlden och inte minst den oväntade försoningen med sambon och barnens stöd gör att Marisol/Fredrik kommer hel ur denna omtumlande period.

– Först hade jag panik, det var två olika världar som jag inte fattade hur jag skulle få ihop. Men jag är försonad, jag har löst problemet med två verkligheter, en maskulin och en feminin. Även min familj mår bra i den här frågan nu, den eventuella skuldkänsla som kan ha funnits är borta.

I romanen Q beskriver Fredrik translivet som en kamp mot döden och åldrandet.

– När jag upptäckte min transidentitet var det som om jag blev 20 år yngre. Det var som en föryngringsprocess, en markant känsla. Jag upplever mig nu som yngre än mina generationskamrater och jag dras till andra yngre personer.

Åldrande kan upplevas som en betungande och nedbrytande process. Men Marisol är åtminstone säker på att hon inte kommer att åldras med bitterhet i själen.

– Jag har tagit mitt liv på allvar och gjort vad jag har velat göra. Rädsla för döden bottnar nog i mångt och mycket i en känsla av att man aldrig gjorde det man drömde om; att man inte tog sina drömmar och begär på allvar. Jag har såklart fortfarande saker kvar som jag vill göra, men jag är stolt och glad över vad jag har åstadkommit.

Är det lättare att åldras som Marisol än som Fredrik?

– Jag är inte så säker på det. Det är en stor glädje att gå ut på barer i Köpenhamn. Det är ett socialt liv där man visar upp sig för andra, det är exempelvis väldigt kul att sminka sig inför det. Jag är rädd för den dag jag inte längre orkar leva det livet.

När det kommer till författandet är det unga, nyfikna sinnet avgörande för att kunna skriva, menar Marisol, som i dag oftast är den som skriver. ”Om man förlorar barnets blick, då kan man inte skriva något bra”, skriver Fredrik i Q.

– Om den gick förlorad skulle jag även gå förlorad som författare. Det är viktigt att vara intresserad av vad som händer; i den egna trappuppgången, i staden där man bor, i politiken och världen som helhet.

Den äldres blick, den du också har i dag, vad ser den?

– Nu har jag 70 års livserfarenhet, men barnet är fortfarande den starkare kraften. Med erfarenheten kommer också en slags illusionslöshet som kan skrämma mig. Det ligger nära likgiltigheten och då tappar man det viktigaste i livet.

För yngre generationer är transpersoner inget konstigt eller okänt fenomen som förekommer på livets skuggsida. För Marisols egen generation och äldre var det däremot något ovanligt. När de växte upp var det skambelagt och osynliggjort. Men Marisol upplever inget fördömande bemötande hos äldre.
Det illustreras väl i den dokumentärfilm, ”Marisol”, som dottern Amanda Erixon Ekelund gjorde om sin pappa för ett par år sedan tillsammans med filmaren Stefan Berg. I den finns en fin scen där Marisol besöker en av Malmös mötesplatser för seniorer och berättar om sin transidentitet och läser ur Q.

– Det var fantastiskt, helt oförglömligt. Det var en härlig värme i lokalen och en sagolik tystnad när jag läste. Det fanns inget som helst fördömande i hur jag blev bemött, bara nyfikenhet och glädje.

Fem år efter att ha kommit ut som transvestit rör sig Marisol tryggt som transvestit i de flesta delarna av Malmö. Så var det inte i början. I Q beskrivs Malmö som ”en stängd stad för mig som transa, en manlig stad om du så vill.” I dag tycker Marisol att staden har förändrats och hon med staden.

– När jag skrev Q rörde jag mig på en begränsad yta, främst i Limhamn där jag bor. Nu rör jag mig hyfsat oberört i hela staden, utom exempelvis på Möllan och i Rosengård. Där finns maskulina strukturer som känns problematiska för mig som transperson.

– Jag känner ändå att jag själv har lyckats öppna staden och jag är lika ofta Marisol som Fredrik i dag. Men det krävs ett visst mod, ibland måste man stålsätta sig.

Det som tidigare mest har skrämt Marisol är det verbala våldet, att bli utsatt för tillmälen.

– För fyra-fem år sedan blev jag sänkt i flera dagar om jag utsattes för tillmälen. I dag går det över på några minuter. Det bästa är att bara ignorera det, sträcka på ryggen och gå ännu stoltare. Samtidigt är jag kluven till det förhållningssättet. Jag vill också svara, ge dem en verbal örfil som straff för det de gör.

Fredrik skildrar i Q kluvenheten som den nyvunna transidentiteten medförde. I dag känner sig Marisol hel, men upplever sig ändå något annorlunda jämfört med att vara Fredrik.

– Det är en inre känsla som är svår att sätta ord på. Jag känner mig mjukare som Marisol. Det har med lösbrösten att göra, de förmedlar en mjukhet till andra delar av mig själv som jag saknar som Fredrik. Jag kan vara mer aggressiv som Fredrik. Det är märkligt, men så är det.

Marisol har också varit en nyckel till musikens och sångens värld. Som sångerska var hon en del av nu nedlagda trion Marisol y los dos Compañeros.

– Sången har direkt att göra med upptäckten av det kvinnliga i mig. När jag hade varit Marisol i något år började jag ta sånglektioner och fick översvallande respons av min lärare. Men jag har aldrig sjungit som Fredrik. Hade någon sagt för 20 år sedan att jag skulle börja sjunga, hade jag skakat på huvudet åt det som en fantasi. Nu när jag kör repertoaren känner jag hur bra jag mår av att sjunga. Det ger mig en stor glädje i livet.

Marisol lyfter fram just glädjen i att känna sig yngre som kvinna som en viktig orsak till att hon nu mår bra i sin transidentitet.

– Glädje kan i sig göra att folk mår bättre och känner sig yngre. Jag fick något bra sent i mitt liv. Det blev min räddning.