Att knyta an med kameran

För fyrtio år sedan var det pappan som höll i kameran. I dag är det istället sonen som dokumenterar sin far. När Jonas Dahlström besöker sin Alzheimerssjuka pappa möts de i bilderna från förr och i de nya som skapas, fotografier som så småningom ska bli till en fotobok.

På Vishetens vård- och omsorgsboende vid Nobeltorget i Malmö har lunchen just avslutats och Mats Dahlström, 79, har fått hjälp att slå sig ned i fåtöljen i sitt rum. Nu ler han stort mot sin son som plockar fram en Nikon från slutet av 70-talet ur sitt fodral.
– Det här är din gamla kamera. Du har ju fotat mycket, pappa, säger Jonas Dahlström.
Mats Dahlström svarar, ovanligt tydligt:
– Ja, det tror jag.
Och det har han ju, även om minnena är svåra att nå. När Jonas var en liten pojke brukade han hänga med sin pappa i mörkrummet och inte sällan fick han se svartvita bilder av sig själv tona fram i vätskorna.
– Jag har ärvt hans bildseende, säger Jonas som har fotografering som sitt stora intresse.

För tolv år sedan diagnostiserades Mats Dahlström med vaskulär demens och ett par år senare konstaterades att han hade Alzheimers. Det har varit tuffa år, konstaterar Jonas, inte minst när de insåg att han inte längre kunde bo kvar hemma hos sin fru, den ångestfyllda tiden innan han glömde sin gamla tillvaro och boendet blev hans ”hemma”.
– Allt är lugnare nu. Pappa brukar vara glad när jag kommer och vi kan tramsa och skoja tillsammans.
Idén att han skulle börja dokumentera sin far väcktes för snart tre år sedan.
– Jag ville passa på att försöka fånga honom. Dels för att bevara de fina ögonblick vi har tillsammans, som när vi sitter och skojar här i hans rum, dels som ett sätt att bearbeta det som händer.

Jonas brukar hälsa på två gånger i veckan och tar oftast ett par bilder varje gång. Men de bläddrar också i Mats fotoalbum tillsammans. Jonas tar fram ett av dem och slår upp en sida som han lägger i pappans knä. Mats skiner upp när han får syn på ett foto av sin egen mor.
– Märta! säger han.
Att titta på bilder är ett sätt att umgås och kommunicera, att knyta an till varandra och till det som varit. Kameran fungerar också som ett sorts filter, menar Jonas Dahlström.
– Den ger mig en uppgift när jag är här. Samtidigt dröjer sig intrycken kvar längre eftersom jag inte lämnar dem när jag går härifrån. Jag fortsätter ju att jobba med dem hemma.

Hittills har Jonas tagit runt 80 filmrullar med pappans Nikon. Så småningom ska ett urval av både Jonas och pappans gamla bilder bli till en bok. Jonas har fått ett stipendium som täcker delar av kostnaden.
– Hela projektet är en sorts sammanflätning av vårt fotointresse. Den handlar om vår relation och fotografiernas roll i den relationen. Men också om en gränslöshet i tid.
Mats bilder föreställer en liten pojke, hans son. Jonas bilder skildrar en pappa, som i någon mån har blivit som ett barn.
– Projektet är ett sätt för mig att fånga och visualisera min upplevelse. Min sorg, och min egen oro för att bli gammal. Men jag försöker också fånga hur pappa ser på saker utifrån var han är nu.
Det är svårt, Mats förmåga att uttrycka sig i ord blir allt mer knapp.
– Jag får utgå från mina idéer om det, men det är förstås ingen sanning.

När Jonas förbereder ett motiv eller riktar kameran på ett särskilt sätt har det hänt att pappan har sagt ”sådär brukade jag också göra”. Som om han kände igen sig själv i honom.
– De här stunderna som vi har tillsammans betyder mycket, säger Jonas och lägger handen på sin pappas axel:
– Jag är tacksam så länge vi har dem.
Vilka av alla fångade ögonblick som ska bli till fotografier i den kommande boken blir inte lätt att avgöra. Men Jonas har tid på sig, fram till 2025.
– Någon har sagt att ju mer personligt något är, desto mer allmängiltigt är det. Så jag tror att många kommer kunna relatera och känna igen sig.