När krigen kryper närmare inpå

I början av 2024 gick regeringen ut och varnade för att det kan bli krig i Sverige, mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget. En del ansåg det vara befogat. Andra var kritiska då det skrämde upp människor, inte minst barn och unga. Kanske även äldre?

För att ta reda på det samlade Spaning fyra seniorer på Mötesplats Mathildenborg på Limhamn för att prata om krig, beredskap och oroliga tider.

Kriget i Ukraina går nu in på tredje året efter Rysslands invasion. I oktober förklarade Israel krig mot Hamas i Gaza efter terrordådet mot en israelisk musikfestival. I Yemen terroriserar Huthirörelsen civila fartyg i Röda havet och Sverige har ansökt om att gå med i Nato. Det är ingen överdrift att påstå att mycket av det offentliga samtalet har kretsat kring säkerhet, upprustning och beredskap i Sverige de senaste månaderna. Samma ämne har säkert diskuterats flitigt i hemmen runt köksborden och i TV-sofforna.
Spaning blev därför nyfiken på hur krigen, upprustningen och krigsrapporteringen påverkar i vardagen hos en generation som har vuxit upp under eller i skuggan av andra världskriget. Vi tog oss till Mathildenborg på Limhamn där vi samtalade med Fausto Mastio, 81, Piero Branca, 84, Gun Aldén, 85 och Gun Ossmer, 74.

Hur reagerade ni när regeringen förklarade att vi måste vara beredda på att det kan bli krig i Sverige?

Fausto: Jag reagerade direkt på det. Jag är motståndare till att vi ska gå med i Nato, jag tycker det hade varit bättre att fortsätta vara neutral, då hade inget kunnat hända. Det här känns farligt, vi är granne med Ryssland, allt kan hända.
Piero: Ja, men det hade kanske varit farligare att inte vara med i Nato nu.
Gun A: Var är våra skyddsrum? Det var min första tanke. Och ska vi se till att ha ett lager med mat och dryck hemma nu?
Piero: Jag tänker också på skyddsrummen. Det borde finnas många fler. Vi har väldigt dålig beredskap.
Gun O: Jag tänker mest på den yngre generationen. De har aldrig upplevt krig och ransoneringar. De ska leva vidare, men hur ska de ta in allt detta? De har levt ett fritt liv i ett fritt land, har kunnat resa över hela världen och har aldrig upplevt några begränsningar, varken fysiskt eller psykiskt. De har heller aldrig behövt göra militärtjänstgöring. Nu kanske det blir restriktioner, jag känner mig mycket orolig för dem. Men jag tycker det var befogat av regeringen.
Gun A: Men nu har de ju slätat över det lite på sistone, att vi inte ska ta det så bokstavligt kanske.

Är ni oroliga över att vi kan dras in i ett krig?

Piero: Vi har ju inget försvar i Sverige. Och vi har sett hur ryssarna har betett sig i Ukraina.
Gun O: Men krig är annorlunda i dag jämfört med för 50 år sedan. Det är en helt annan teknik som används i dagens krig, och en del av tekniken har vi nog ändå.
Piero: Jo, men vi har inte så mycket militärer, det känns oroande. Hur ska vi försvara landet? Jag fick exempelvis utbildning i civilförsvaret på Revingehed på 1970-talet. Sådant finns inte i dag.

Men det är stort fokus på upprustning nu. Hur påverkar det er?

Fausto: Det påverkar hela världen, vi kan inte resa fritt som tidigare. Inga städer är säkra i dag med alla krig, terrorism och sabotage. Du kan inte känna dig säker någonstans. Jag hoppas krigen slutar snart. Det är vansinnigt med alla pengar som går till militären, pengar som hade kunnat användas annorlunda. Vi har problem med sjukvården och mycket annat, nu går pengarna till vapen i stället.
Gun O: Jag tänker också på tekniken som saboteras och hur känsliga vi är där med hemsidor som inte fungerar och så vidare. Hela samhället slås ut.
Gun A: Det där tycker jag är mest skrämmande just nu, tillsammans med alla terrorbrott. Det smyger sig in i vårt samhälle.

Hur förberedda på kris är ni?

Gun O: Jag har en vevradio och några fyllda vattenflaskor. Men annars har jag inte förberett något särskilt.

Gun A: Jag har en burk ärtsoppa, men det är bara som den har blivit stående… Men tanken kom nu när vi pratar, att jag kanske borde ha ett lager konserver hemma.

Har någon av er erfarenhet eller minnen av krig i er närhet?

Fausto: Jag kommer från Sardinien. Även om det är en del av Italien har vi inte upplevt kriget direkt, som de gjorde på fastlandet. Sardinien blev aldrig invaderat.
Piero: Jag är också från Sardinien, och nog upplevde jag krig, jag såg bomberna falla med egna ögon. Min far var officer, så vi fick bo hos bönder som försörjde oss under kriget.
Gun O: Jag är sjuksköterska och har varit med på övningar i fältsjukhus och har fått känna av det lite den vägen. Men det var ju bara övning.
Gun A: Jag har berättat för mina barn hur det var vid krigsslutet och hur jag såg barn som kom med de vita bussarna från Tyskland gå på led. Jag har också berättat om ransoneringskorten, hur vi bytte till oss kort för kaffe mot kort för mjöl och socker till exempel. Om mörkläggningen och att militären hade förläggningar på gårdarna där vi bodde.
Gun O: Min mamma har också berättat att de var tvungna att låta militärer bo på deras gård i Kävlinge. Min pappa kallades in och fick skära torv, ett typiskt beredskapsarbete.

Tar vi freden för given i för hög grad?

Gun O: Ja, det tycker jag att vi gör.
Gun A: Vi har varit neutrala så länge och då har vi förlitat oss på att inget kan hända.
Fausto: När jag blev inkallad till militärtjänstgöring 1962 flyttade jag till Sverige. Jag tyckte det var ett bra land som var neutralt. Men nu är även vi indragna i allt det här.

Ni har ändå varit med om många tidigare krig och kriser: Kalla kriget med kärnvapenhotet, Kuba-krisen, Vietnam-kriget, Balkan-krigen. Är det annorlunda nu?

Gun A: Ja, det är mycket närmare nu.
Fausto: Det är också mycket farligare nu.
Piero: Med de ideologiska idéer de stora länderna har, där de vill expandera sina gränser, är det farligare nu. Jag tror inte de är rädda att använda kärnvapen heller. Börjar man med det, då är det slut.
Fausto: Mina barn undrar varför man krigar. Jag förklarar då att det handlar om pengar, krig har alltid handlat om pengar.
Piero: Men inte bara om pengar, det är religion också.

Är ni oroliga för egen del?

Gun A: Nej, inte för egen del. Man skjuter liksom oron framför sig.
Fausto: Men ungdomarna är oroliga. Det enda de ser på TV är krig.
Gun A: Vi blir matade med kriget från alla håll, i TV, tidningar och på nätet, på ett annat sätt än tidigare. Barn som ser krigsreportage, det är klart att de blir oroliga. Det är fruktansvärda scener.
Piero: Egentligen borde vi vara lite mer oroliga. Det kan hända när som helst.
Gun O: Det är de unga jag tänker på. Nej, jag har levt tillräckligt länge.
Piero: Men det är klart – man vill ju inte dö i morgon!