Nu uppför Ronny Villa Vilse

Nyfikenheten är lika stark, tempot lika högt. Ronny Danielsson har fyllt 75 men ännu inte dragit ner på takten. För vem kommer han att vara den dag han inte längre är ett med sitt yrke? Malmöregissören närmar sig frågan genom att sätta upp en föreställning – om åldrande och identitet, tappade fotfästen och nya drömmar.

Från sin stora lägenhet på Sundspromenaden i Västra hamnen har Ronny Danielsson inte bara utsikt över sundet. Han kan också skönja Limhamn, kvarteren där han sprang omkring som liten grabb. Föräldrarna jobbade på fabrik och att deras son skulle komma att kallas musikalkung, bli chef för en av landets största scener och få en rad utmärkelser var allt annat än givet. Bara under de senaste åren har Ronny Danielsson regisserat allt från ”Billy Elliot” och ”Kinky Boots” på Malmö Opera till ”Shakespeare in Love” och ”Spelman på taket” på Stadsteatern i Stockholm. Nu i mars har hans uppsättning av ”Next to normal” premiär på Operan i stan.
– Jag har fått realisera alla mina drömmar, och jag har jobbat hårt.

Långa, disciplinerade arbetsdagar har alltid varit en självklarhet för Ronny Danielsson. För att det är vad som har krävts och för att han älskar det han gör. Att han passerat 75 har varken påverkat lusten eller drivet. Med ett litet snett leende konstaterar han att han, om det bara hade varit möjligt, gärna hade fortsatt att leva i förnekelse kring det obevekliga faktum att man åldras.
– Mina olika kontrakt löper ut om två och ett halvt år. Jag fortsätter gärna jobba så länge jag kan och är vital, men den här tidsgränsen gör ändå att det sakta men säkert tränger in i mig att det kanske börjar bli dags att lugna ner sig.

Ronny var med och byggde upp Studioteatern i Malmö. I början av 2000-talet drog han igång ett nytt folkteaterprojekt, Teatern.nu, en friteatergrupp där han har kunnat förverkliga sina egna idéer. Det var med den han bland annat gjorde den omtalade uppsättningen av ”Hair(h)är” i Kockumshallen.
Nu har han dragit igång sitt stora, avslutande projekt under samma flagg som har fått arbetsnamnet Villa vilse. Villa står för skådeplatsen: ett fiktivt äldreboende ”någonstans i universum”. Vilse för känslan av att ha hamnat på villovägar från livets upptrampade stig och tappat bort sig själv eller den man trodde sig vara.
– Vad händer när man har levt i sitt yrke och förlorar en stor del av sin identitet? Vad händer med ens tid och tankar? När man tappar fotfästet, förlorar nära och kära och vet att nästa steg är döden, för det kan vi inte förneka.
Ja, vad händer?
– Jag är ju själv mitt uppe i det, i vad som ska komma. I rädslan. Men föreställningen kommer att bygga på möten med 65- till 100-åringar på olika boenden som producenten och dramaturgen nu är ute och träffar runt om i stan.
Manuset, som skrivs av dramatikern Cristina Gottfridsson, kommer även att inkludera mötet mellan de äldre och dagens unga generation, deras drömmar och tankar om framtiden. Ronny har involverat tio amatörskådespelare som passerat pensionsåldern och kommer så småningom att anställa lika många unga dansande skådisar. Det ska inte bli en musikal utan, som han säger, ”en dansmusikteaterföreställning” med premiär hösten 2025 eller senast våren 2026.
– Vilken spelmiljö det blir vet jag först när vi närmar oss. Det ska vara något speciellt, det är en del av det hela, men var beror på vad som är möjligt under den aktuella perioden. Just nu är det nog bara Lokstallarna som hade kunnat fungera.

Platsen är viktig för Ronny Danielsson, i både skapandet och privatlivet. Malmö har alltid varit hans stad. När han gick regiutbildningen på Dramatiska institutet i Stockholm hade han en lägenhet i huvudstaden men behöll sin bostad i Malmö. Likadant gjorde han under åren som chef för Göteborgs stadsteater.
– Malmö är en storstad, säger han, även om han gör citationstecken med fingrarna.
– Det finns möjligheter att göra det mesta. Här finns kultur, scener och biografer och du kan ta dig till Köpenhamn om du vill ha mer.
För tjugo år sedan hittade han dessutom platsen han aldrig vill behöva lämna, sin 140 kvadratmeter stora lägenhet på Sundspromenaden, inredd med flera designklassiker och i pedantisk ordning.

– Redan under Bo01 gick jag runt och drömde om att bo så här. När sedan min hyresrätt blev bostadsrätt, och därefter steg i värde, förstod jag att det var så folk hade fått sina pengar. Så jag gjorde detsamma, sålde och köpte denna.
Bostadsrätten är ett 50 plus-boende. Det var inget han la någon större vikt vid då, för 20 år sedan. Men han minns att kompisarna tråkade honom lite för det.
– Nu är det de som håller på, som funderar på hur de ska göra, om de kanske måste flytta, säger han med en plirig blick.
Och nog har han det bekvämt. Hissen går rakt ner till garaget och det finns knappt några trösklar att prata om.
– Det är en optimal lägenhet och den dag jag inte längre jobbar får jag i alla fall vakna upp till den här fina utsikten. Dessutom får man lätt plats med en rollator, om jag skulle behöva.

På läsfåtöljen i vardagsrummet ligger en uppslagen resväska med ett par färgglada badbyxor i. Väskan har legat där ända sedan Berlinturen för några veckor sedan, som om han ville markera att nästa resa inte är långt bort. Snart är det mycket riktigt dags att fylla den med böcker och sommarlätta kläder. Dagen efter premiären av ”Next to normal” på Malmö opera bär det av till Thailand. Ensam, precis som han vill ha det.
– Jag ska vila, äta sund kost, läsa böcker och förbereda nästa projekt. Det är mycket möjligt att jag kommer stanna på hotellet hela tiden, det har hänt förut.

Den dag han slutar jobba är det resor och kultur han vill fortsätta att fylla sitt liv med. Flitigt besöka teaterscenerna, umgås och diskutera med särbon Roger och med vännerna. Tanken är att han även ska erbjuda sig att ställa upp som senior rådgivare på operan och för enskilda regissörer.
– Jag hoppas att folk inte ska ha den där idiotiska hållningen att man bara ska in med nytt och ”inte gamla Ronny”. Min hållning, som jag alltid har haft, är att man ska lyssna in dem med erfarenhet och sedan skapa något nytt och eget av det.