Utan musik och kultur vore livet torftigt och enahanda

Ann-Christin Holst Hyleborg spelade piano innan hon lärde sig läsa och kan inte tänka sig ett liv utan musik. Även om hon är pensionerad från jobbet som kantor leder hon fyra olika körer. Tre av dem för seniorer.
– De är viktiga eftersom vi äldre verkligen behöver dem. För gemenskapen och för att våra röster inte ska gro igen.

När Ann-Christin Holst Hyleborg var barn tog hon för givet att alla familjer hade ett piano. Såg hon inget frågade hon helt enkelt var det stod, för någonstans måste det ju finnas. Spela och sjunga var sådant familjer gjorde, trodde hon. Den som tar hissen upp till Ann-Christins lägenhet på Södertorp behöver inte fråga. Vardagsrummets Hofmann-Wien-piano syns redan från hallen.

– Det är samma piano som jag och min bror fick som barn. Det kostade 3 600 kronor, en fruktansvärt stor summa för vår familj. En gång i månaden gick vi till butiken för att betala av hundra kronor, år ut och år in.

Fadern var tekniker och verkmästare, modern hemmafru, och hela familjen älskade musik. Fastern, som var pianolärare på Palmqvists musikskola, var den som först lärde Ann-Christin att spela piano. När hon närmade sig tonåren började hon även spela fiol och så småningom en del klarinett, blockflöjt och ukulele. Men inte bara det. Från barnsben och upp har hon sjungit i kör och i dag, som 76-åring, är hon ledare för fyra olika körer runt om i stan.

– För mig är musik en ytterligare dimension av livet, att lyssna efter stämmor och harmonier. Musik berör och utan musik och kultur vore livet torftigt och enahanda, säger Ann-Christin Holst Hyleborg.

Rösten fungerar precis som andra delar av kroppen. Den behöver användas för att hållas i trim, förklarar hon. Pratar man inte under en hel dag förändras den, vi blir kraxiga och låter jämmerliga, som hon säger.

– Sjung vad som helst, det spelar ingen roll vad eller hur. Det är bra för din röst men också mentalt. Vi mår bra av det.Under pandemin tog Ann-Christin med sig sitt dragspel och stämde träff med kördeltagarna i stans parker. För även om de inte kunde sjunga på samma sätt som tidigare kom de hemifrån, fick träffa varandra och göra något tillsammans. – Gemenskapen är det som betyder mest av allt, särskilt i pensionärs­körerna. Att ta sig ut, umgås och få prata av sig.

Ann-Christin lever själv ensam. Maken Ingvar dog för tre år sedan, i Parkinsons. Han var bara 59 år när han fick diagnosen, men hann få 15 hyfsat friska år innan de tyngre, avslutande åren, berättar hon. – Jag skötte om honom här hemma, hela vägen. Men han hade inte demens, då hade det inte gått. Ingvar gav aldrig upp och han höll på med ljudarbeten till Teatermuseet in i det sista.

Det är vardagens sysslor och kommentarer hon saknar allra mest, som att vakna och säga god morgon. Men också möjligheten att dela teater- och musikupplevelser, att ha någon att diskutera dem med när hon kommer hem. För även Ingvar, som var dataingenjör och ljudtekniker, älskade musik. Efter 53 års äktenskap är saknaden enorm.

En av körerna är Capella Hospitalis, en damkör som bildades för precis 50 år sedan av sjukhusanställda. Kören är trestämmig och de runt 30 medlemmarna är duktiga sångare. Ann-Christin har lett Capella Hospitalis i över tio år och gjort, säger hon blygsamt, ”några arrangemang som jag tycker låter bra”.

– Vi har fått åka till London och sjunga Händels ”Messias” i Royal Albert Hall flera gånger tillsammans med tusentals körsångare. Det har varit fantastiska upplevelser. Men att sjunga och spela handlar inte bara om vackra och avancerade stämmor och harmonier, menar hon. Det är viktigt på fler plan än så.

Ann-Christin leder en pensionärskör i Vellinge, en i Husie och en i Heliga trefaldighetskyrkan i Eriksfält där hon arbetade som kantor de sista tio åren innan pension.

– Eriksfälts seniorkör har jag haft länge. De är ungefär 30 stycken och de kommer med färdtjänst om så behövs. Två av dem är över 90 år nu. Efter körövningen kan man äta på Helgas kafé för 25 kronor och alla är välkomna, säger Ann-Christin och berättar att den diakonala verksamheten alltid har varit central för henne.

– Men jag sa till mig själv att jag måste fortsätta att göra de saker jag tycker om. I början var det trögt förstås, jag fick verkligen säga till mig: Nu tar du på dig och går iväg själv.

Ann-Christin har tre barn och åtta barnbarn som hon umgås med så mycket hon kan. Ett bra sätt är att hänga med på barnbarnens aktiviteter.
– Alla har ju mycket att göra, men genom att exempelvis gå på de basketträningar som tre av barnbarnen har hinner vi prata lite mellan varven.

Själv brukar hon få sällskap av ena dottern på torsdagskvällarnas konserter med Malmö symfoniorkester, MSO, som hon sällan missar. Men de flesta aktiviteter tar hon sig till på egen hand, allt från eftermiddagsbio till konserter och PRO:s kulturutflykter. En favorit är Hot house jazzklubb, Malmös äldsta jazzklubb från 1955, på restaurang Wega.

– Jag går dit själv, men brukar träffa folk från mina olika körer när jag väl är där. Och så äter vi middag i restaurangen. Sedan jag blev ensam tycker jag att det är tradigt att laga ordentlig mat, även om jag säger åt mig själv att jag måste göra det för hälsans skull.

Det är svårt att vara tillfreds med det ofrånkomliga åldrandet. Det är till och med svårt att ta till sig att det pågår. Ann-Christin berättar att hon hajar till när hon ser sig själv i spegeln.

– Jag, precis som de flesta skulle jag tro, har stannat kvar i en självbild där jag är runt 55-60.

Hon skrattar till:
– Ibland när jag hoppar på cykeln tänker jag, oj vad trögt det är, och glömmer att det beror på att jag har blivit äldre.

Rädslan över att förlora hälsan, att inte klara sig själv eller kunna styra över sin vardag och sitt liv, finns där. Men också beslutsamheten att ta vara på dagarna och inte, som hon själv säger, ”bli sittande hemma med korsordet”.

– Jag kanske låter som en hurtbulle, men självklart har jag också dagar då allt känns trist.

Förr om åren bodde hon och maken i hus, på Rostorp och därefter på Jägersro. Nu, när hon inte längre har en trädgård, har hon fyllt den inglasade balkongen med frösådd och pelargonsticklingar som hon delar ut till barnen och de vuxna barnbarnen. Hon pekar på den stora gräsmattan ute på gården och berättar vad hon gjorde på julafton, då hon just flyttat hit.

– Jag tog med mig dragspelet och hela familjen ut till den gemensamma julgranen där nere. När vi började spela och dansa runt granen kom grannarna ut på sina balkonger, en efter en, och skrattade och sjöng med!

Text: Hanna Welin.