Ett skrivande som skapar andrum

Tidigare i höstas bjöd anhörigkonsulenterna i Malmö stad in anhöriga till en kurs i läkande skrivande. Vid tre tillfällen träffades en grupp om tio anhöriga för att genom skrivande skapa en fristad i det bitvis tunga anhörigskapet.
– Sorgearbete är introvert. Det här kan vara ett sätt att ta sig ut, säger Lisbeth Morin Löfgren, en av deltagarna.

Malmö stad jobbar sedan tidigare med konst och kultur i olika former för anhöriga. Det är ett sätt att släppa sitt anhörigskap en stund och träffa andra i samma situation, utan att för den skull gå i samtalsgrupper.

– Konst och kultur främjar den existentiella hälsan, det finns mycket forskning som stödjer det, säger Marie-Louise Zaar, anhörigkonsulent på hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen.

En kollega till henne tipsade om skrivpedagogen Pilka Herner som just hade gått en skrivpedagogisk kurs i läkande skrivande och behövde praktik.

– Det här skrivandet går inte ut på att prestera, utan det är skrivprocessen som är i fokus. Ingen annan än jag själv ska läsa och fundera över det jag skriver. Det blir något helt annat då än vanligt skrivande, förklarar Pilka Herner pedagogiken bakom kursen.

När Lisbeth Morin Löfgrens man fick sin diagnos, som bestod av både Lewykroppsdemens och Alzheimers sjukdom, började hon skriva anekdoter och rapporter från vardagen. ”Ganska torftiga texter”, som hon själv beskriver dem.

– Men så gick jag kursen och fick prova på flödesskrivning. Jag upptäckte då att även om jag bara skriver om en vardaglig händelse så kan jag brodera ut och fördjupa den – det ger mig något att lämna vidare till min man och gör att jag kan dela minnen med honom. Det har inneburit ett vägskäl för mig.

Lisbeth Morin Löfgren delar in anhörigskapet i tre delar: Först har man ett liv tillsammans, sedan kommer en sjukdomsperiod där den närståendes behov av vård och omsorg ökar efterhand. Till sist flyttar den närstående in på ett vård- och omsorgsboende, vilket också Lisbeths man har gjort. Hon beskriver mellanperioden som den jobbigaste.

– Den innebär en livskris. Men min man har ingen glädje av att jag är i kris, bara att jag är hos honom med bitar från det goda livet. Där kommer skrivandet in, både mitt eget och min mans tidigare skrivande. Med hjälp av skrivandet kan jag ta vara på den goda tiden innan sjukdomen och överföra till den period vi befinner oss i nu, förklarar Lisbeth.

Pilka Herner bekräftar att flera kursdeltagare upplevde effekten av skrivandet på ett liknande sätt.

– Det var flera som sa att de genom skrivandet hade hittat tillbaka till hur det var tidigare, att de fick bättre syn på den person den närstående hade varit innan sjukdomen. Det gör mig jätteglad, säger Pilka Herner.

Vid de tre kurstillfällena fick deltagarna prova på olika skrivövningar. En av övningarna innebar att man fick välja ett vykort Pilka tagit med sig och skriva fem minuter kring vykortet, utan att lyfta pennan.

– Därefter pratade de med varandra. Inte om texten, utan om upplevelsen av att skriva. För det här handlar inte specifikt om förhållandet till den närstående, utan till sig själv som människa, säger Pilka Herner.

– Men det handlar också om att bli sedd. Jag tänker att ett nästa steg kan vara att skriva för att bli läst och lyssnad på, tycker Lisbeth Morin Löfgren.

Läkande skrivande är ett vedertaget begrepp och det florerar mängder av kurser på nätet. På vad sätt kan skrivande läka?

– Om jag det visste! Jag kan inte svara på den frågan – vilket är skönt, allt måste inte vara mätbart. Det handlar om att öppna den egna blicken kring vad du skriver och få syn på nya sidor av sig själv, funderar Pilka Herner.
– Det fina var att anhörigsituationen inte var på bordet, det var inte det vi samtalade om. Vi fokuserade på det egna och det inre, förklarar Lisbeth Morin Löfgren.

Marie-Louise Zaar bekräftar att fler än Lisbeth känner på liknande sätt.

– Vi har märkt att anhöriga behöver få göra något för sig själva, få vara i nuet och släppa anhörigskapet för en stund.

För Lisbeth Morin Löfgren har skrivandet fortsatt på egen hand under hösten.

– Det behöver inte vara långa stycken jag skriver. Jag kallar det fragmentskrivande. För mig handlar det här om att skapa en tillvaro som är så närande som möjligt och försöka parkera de tärande delarna. Det är det enda sättet jag kan ge något till min man.