När den digitala tekniken gör entré i välfärden

Digitaliseringen av samhället stormar fram med oförminskad kraft. I dess spår kommer även så kallad välfärdsteknik riktad till personer med funktionsnedsättning, inte minst äldre personer med insatser inom äldreomsorgen.

Spaning samlade därför en panel bestående av seniorer med och utan hemtjänst, en anhörig och personal inom hälsa, vård och omsorg för ett samtal om trygghet och integritet i en alltmer digital tillvaro.

Enligt Socialstyrelsens definition av välfärdsteknik rör det sig om digital teknik som syftar till att behålla eller öka trygghet, aktivitet, delaktighet eller självständighet. Tekniken vänder sig till en person som har eller löper förhöjd risk att få en funktionsnedsättning. Exempel på välfärdsteknik är digitala trygghetslarm, nattillsyn via kamera eller sensor, verktyg för kommunikation, medicinpåminnare och gps-larm som fungerar även utanför bostaden.
Hur är inställningen till den här tekniken? Hotar den äldres integritet eller ökar den känslan av trygghet? Kommer den att göra äldre mer aktiva, delaktiga och självständiga, så som Socialstyrelsen definierar syftet med tekniken? Spaning tog ett samtal runt bordet med Hjördis Borgström, som har insatser och trygghetslarm från hemtjänsten, hennes dotter Monika Lorentzon, Gunilla Ehrlinder, senior utan insatser, Aferdita Hoxha, undersköterska i hemtjänsten och Kim Björkman, utvecklingssekreterare på avdelningen för digital utveckling och lokaler i hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen.

Vad har ni för erfarenheter av välfärdsteknik?

Hjördis: Mitt trygghetslarm fungerar bra i hela huset, även ute i trädgården. Jag fick det för några år sedan i samband med att jag bröt foten kort innan jag fyllde nittio år. Det känns tryggt att ha det, är det något trycker jag bara på det så svarar de och jag får hjälp.

Monika: Ja, larmet är mycket bra, det känns tryggt för oss anhöriga.

Gunilla: Min mamma var demenssjuk och bodde i en annan stad. Det kändes tryggt för oss att hon hade larm. Så jag är positiv till trygghetslarm, bara jag vet att det är kopplat till rätt ställe, att det är någon man känner sig bekväm med som svarar.

Aferdita: Vi tycker det är bra. Larmet går alltid till den som är på schemat, oftast kontaktmannen. Så kallade tysta larm, när larmcentralen inte hör vad personen säger, är extra prioriterade. Då släpper vi allt och åker direkt.

Hur ser ni på kameraövervakning på natten, känns det då som att integriteten är i fara?

Hjördis: Om den dagen kommer då jag behöver det, då tycker jag det skulle vara okej.

Gunilla: Nu är min man och jag fullt friska. Men om jag var anhörig och min man behövde vård och vi därför hade skilda sovrum till exempel, då skulle jag se det som en fördel så att jag slapp ligga och vara på vakt hela tiden.
Monika: Ja, då kan den som är anhörig bli utvilad, det är viktigt.

Kim: Många uppskattar att de slipper bli störda. Alternativet är fysisk tillsyn, då kommer vi upp till tre gånger per natt och ser att allt är bra. Vi tittar nu på att använda sensorteknik som ett alternativ till kameror. Då ser vi till exempel värmeutstrålning eller andetag men inga ansikten för att det inte ska kännas så intimt.

En del är rädda att den digitala tekniken kan avhumanisera omsorgen, att människor ersätts med robotar och andra tekniska lösningar.

Monika: Jag tror det kan vara positivt, för det kan bli lite för mycket spring också. Tekniken är nog toppen för de som klarar av att hantera den, medan de som inte klarar den får fortsatta insatser som tidigare tänker jag.

Gunilla: Det är väl en tidsfråga och vilken generation vi befinner oss i. Min generation är van vid det digitala samhället, nästa generation kommer ha ytterligare mer vana.

Monika: Jag tror också det beror mycket på person, hur mycket sociala kontakter man behöver. Att hemtjänsten kommer kan innebära ett välkommet avbrott i vardagen för en del.

Gunilla: Ja, skulle jag vara ensam skulle jag nog se det lilla besöket som något positivt. Det finns en social aspekt i omsorgen.

Aferdita: Om det blir för mycket teknik kan det nog öka ensamheten hos vissa äldre.

Hjördis: Varje dag när Maria kommer från hemtjänsten får jag en kram. Det känns väldigt bra. Det kan ingen teknik ersätta.

Kim: Välfärdsteknik kommer inte att ersätta personal. Vi försöker se tekniken som ett komplement. När rollatorn kom var det till exempel mycket protester, då var man rädd att omsorgspersonal inte längre skulle gå ut med de äldre. Vi behöver tekniken för att möta det ökande behovet, nu när vi blir allt fler äldre samtidigt som allt färre är i arbetsför ålder. Men vid de insatser som kräver personal och möten, där ska det också fortsatt vara människor som utför insatserna.

Aferdita: Ibland tänker jag att om tekniken ska göra så mycket, vad ska vi undersköterskor göra? Det är spännande att inte bara utföra omvårdnadsinsatser, utan även ha en helhetssyn.

Förutom olika former av larmteknik är även läkemedelsgivare, eller medicinpåminnare, på ingång. Hur fungerar de?

Kim: Det är en apparat som man laddar med mediciner och ställer in på olika klockslag. När det är dags att ta en medicin piper den och doserar medicinen. Säg att en person ska ta olika mediciner tre gånger om dagen. Tack vare den tekniken behöver personen inte invänta vår personal på morgonen innan de kan göra annat på dagen, vilket gör dem mer självständiga. Det gör också att personalen kan komma lite senare på morgonen, vilket minskar stressen.

Vad möter ni i förvaltningen för reaktioner när ni erbjuder eller pratar om välfärdsteknik hos äldre och anhöriga?

Kim: Det är olika. Det är ofta yngre som inte har hjälp i dag som tycker det känns som ett ingrepp i integriteten, de som har behov av tillsyn på natten är ofta positiva till kameraövervakning. Vi måste komma ihåg att den här tekniken inte är till för alla, man måste själv vilja ha den, ingen blir tvingad. Säkerheten är också viktig, att all hälsoinformation är krypterad och inte kan spridas till obehöriga.

Hur ser ni på digitaliseringen av samhället i stort. Är det besvärligt eller underlättar det vardagen, gör den er trygga eller otrygga?

Hjördis: Jag ser inte tillräckligt bra för att klara digitala tjänster, det får mina barn sköta. Jag har exempelvis ingen smart telefon utan en enklare telefon med knappar.

Gunilla: Jag tycker det är en katastrofal utveckling att man kan komma åt och lura folk som det är nu. Bedragarna vet till och med vilka leverantörer av olika tjänster man har, det tycker jag är integritetskränkande. Jag känner mig i och för sig inte direkt otrygg, men jag kan känna en viss rädsla när jag gör saker via telefonen.

Monika: Lite skraj är man allt att göra fel, jag är skeptisk till utvecklingen.

Hur ser ni på kommunens roll och ansvar att erbjuda stöd för digitala tjänster?

Monika: Är det verkligen kommunens uppgift? Det måste kosta mycket pengar om kommunen ska lära folk att hantera digitala tjänster. Det är inte kommunens ansvar vad vi har i våra mobiler.

Kim: Men om vi till exempel gick ut med att alla som har beviljats insatsen att handla mat i fortsättningen själva måste göra det digitalt?

Monika: Det hade varit lite väl tufft gentemot gamla människor. Då måste ni erbjuda stöd också.

Hur ser framtidens digitala Malmö ut inom välfärdsteknik, vad kan vi förvänta oss?

Kim: Jag tror att läkemedelsgivare kommer ganska snart. Tittar vi ännu längre fram får vi nog se fler hushållsrobotar inom omsorgen, till exempel dammsugare, moppar, dusch- och toalettrobotar. Det kommer också bli mer apparater för provtagning hemma, som att man tar puls och blodtryck hemifrån och skickar in resultaten till sin vårdcentral.

Gunilla: Det är tryggt att veta att det finns möjlighet till övervakning om så önskas.

Monika: Det låter bra, vi kan inte vara bakåtsträvare. Jag är generellt positiv till välfärdsteknik.