Sven andas, ser och kan Malmös historia - överallt

Han har som museichef grävt djupare än kanske någon annan i Malmös historia och, bokstavligen, dess jordlager. Han var med och byggde upp och drev Foteviken vikingamuseum i Höllviken. Och han var medgrundare av tidningen Populär historia. Sven Rosborn är arkeologen som alltid har haft blicken riktad framåt i sina vandringar bakåt i historien.

Sven Rosborn och hustrun Christina tar emot i kedjehuset i Kulladal med varma scones och te. Vi blir genast utskällda av tolvåringen Eskil, en västgötaspets som fått sitt namn efter Lunds ärkebiskop 1137-1177. För så är det med Sven Rosborn – det mesta i hans liv andas historia.

Eskil lugnar snabbt ned sig och hoppar upp bredvid husse i den olivgröna soffan, där många historie­professorer och arkeologer genom åren har låtit sig bjudas på te och scones för att diskutera de senaste rönen.

Sven Rosborn är uppvuxen i kvarteren runt Värnhem och Ellstorp. Det var här intresset för staden och dess historia började. Medan Sven pluggade till byggnadsingenjör på gymnasiet under andra halvan av 1960-talet, började det rivas i Östra city. Allt det gamla skulle ut och ersättas av ”betongarkitekturen” som Sven kallar den.

– Det väckte en ilska hos mig, för det fanns många fina hus i kvarteren, det var inte bara utdömda kåkar som revs.

1968 tog Sven studenten och ryckte in i lumpen där han hamnade vid luftvärnet på Väddö i Roslagen. På regementet fanns ett bibliotek. Där hittade Sven en bok som skulle definiera hans fortsatta liv.

– Den hette ”Mosslik i Danmark”. Jag blev så fascinerad att jag bestämde mig för att även jag skulle hitta ett mosslik!

Sagt och gjort. Väl befriad från de militära vedermödorna anmälde sig Sven på arkeologiska institutionen i Lund och började plugga arkeologi. Men det där med studentlivet och fester var inget för Sven.

– Jag stegade in på Malmö muséer och förklarade att jag ville ha ett jobb! Någon uppmärksammade att jag även var byggnadsingenjör, vilket passade bra. De var då i full färd med att restaurera ett av Malmös äldsta hus från 1500-talet, Kompanihuset bredvid Rådhuset. Så jag fick ta hand om restaureringen och blev sedermera byggnadsarkeolog på Malmö muséer.

1974 blev Sven intendent med uppdrag att bygga upp arkeologiverksamheten med mer än 50 arkeologer. Östra city var då ombyggt och stadsplanerarna kastade nu blickarna på Gamla Väster.

– Man skulle anlägga en bred bussgata genom Gamla Väster längs med Engelbrektsgatan. Men det tog vi strid mot.

Sven var med och anordnade demonstrationer för att bland annat rädda hus med anor från 1600-talet. Men förgäves, husen revs. Då fick arkeologen i Sven en snilleblixt.

– Husen hade inget lagskydd. Men vi har en fornminneslag som sa att marken som husen stått på var en fornlämning. Det gjorde även husens grundstenar till fornlämningar. Jag stod personligen på en av stenarna och hejdade grävmaskinerna. Vi lyckades, det blev aldrig någon bussgata. Hade Engelbrektsgatan fallit, då hade hela Gamla Väster fallit.

1978 blev Sven chef för Malmö Stadsmuseum. Då gjordes stora utgrävningar, bland annat i Fosie, där man upptäckte hela forntida byar. Det var en blomstrande tid för arkeologin och Svens verksamhet. Men efter sol kommer som bekant regn. Neddragningar av anslagen väntade i början av 1990-talet. Bland annat hotades Wovragården i Södra Sallerup med Thomées stora samling allmogeföremål, Malmös minsta hus Snapperupshuset och Militärmuseet. Då gav Sven Rosborn grönt ljus till en namninsamling för att bevara dessa. Det föll inte i god jord hos politikerna som anklagade honom för illojalitet.

– Då sa jag upp mig. Vi lever i en demokrati, det är klart att man får starta en namninsamling, även som museichef. Ryggklieri, det är något jag avskyr.

Men Sven blev inte sysslolös länge. En gammal vän som sysslade med marinarkeologi i Skanör hörde av sig. Han hade en idé om ett vikinga­museum, ett friluftsmuseum som skulle visa hur folk bodde och levde på den tiden.

– Jag tyckte det var en vansinnig idé. Men jag gjorde en ritning på en vikingatida stad åt honom.

En dag ringde vännen tillbaka. Han hade hittat strandmark i Höllviken som skulle passa perfekt. Näringslivet sponsrade med byggmaterial och Vellinge kommun bekostade arbetskraft som byggde upp vikingabyn. Foteviken vikingamuseum var fött och Sven Rosborn blev forsknings- och informationschef fram till pensioneringen 2013.

– Det var ett väldigt kreativt arbete, vi blev Nordens största, levande historieanläggning med stora forskningsprojekt vid sidan av den publika verksamheten.

Dessförinnan, under tiden som museichef, hade Sven hunnit vara med att grunda tidningen Populär Historia.

– Det var roligt, vi satt i en källare på Klostergården i Lund. Min insats var inte så stor, jag satt med i redaktionen, men det var en härlig tid. Men när jag engagerade mig i Foteviken räckte inte tiden till längre.

Sven Rosborn har alltid skrivit mycket, först som redaktör för Malmö fornminnesförenings kombinerade tidskrift och årsbok, sedan i Populär Historia. Under tidigt 2000-tal skrev Sven även regelbundet historiska krönikor i nu nedlagda Malmömagasinet. Totalt har det blivit 600-700 publicerade artiklar och 22 böcker i olika historiska ämnen. Just nu skriver han på en bok om Sven Tveskägg som var kung av Danmark runt det förrförra millenniumskiftet. Det som har tagit upp det mesta av tiden de senaste tio åren är dock hans forskning om Sven Tveskäggs far, Harald Blåtand.

– Man har hittat en krönika skriven av Harald Blåtands egen präst, och genom den informationen skrivs Danmarks och Skånes historia om helt. Men oj så många ovänner jag har fått på grund av detta. Det är känsligt.

Nej, att Sven Rosborn är pensionär sedan länge har inte betytt att han är sysslolös. Och det där med pensionär är inget han identifierar sig med.

– Livet har sina olika skeden. Har man som jag grävt fram en massa döingar, då får man perspektiv på livet. Du har din stund på jorden, och då får du göra något kul medan du är här.

Få har som Sven Rosborn skildrat Malmö genom tiderna, och han vet mer än de flesta om hur Malmö har varit som stad att bo i. I dag är han kritisk mot förtätningen som gör att han inte längre vill använda begreppet Parkernas stad.

– Förtätning är på gott och ont. Självklart behövs det, men nu gör man det överallt och det är så erbarmligt fult.

Men när samtalet kommer in på Kulladal där han och Christina bor skiner han upp.

– Här är det kanonbra. Det skjuts och sprängs runtomkring, men här är det lugn och ro. Och det finns historia! Här ligger Per-Albin Hanssons födelsehem och handelsträdgården har en gång varit en gammal 1700-talskrog. Kulladals fotbollsförening spelar sina matcher på en gammal åker som heter Blodstyckena, och det kan man ju undra var det kommer ifrån. På Blodstyckena hittade för övrigt Linné en okänd skalbagge 1749.

Ja, så där håller han på, Sven Rosborn. Han ser och vet historia överallt tycks det.

– Varje område är full av historia. Så är det, konstaterar han förnöjt.

Hur gick det då med ungdomsdrömmen som förde in honom på arkeologin – hittade han någonsin sitt eget mosslik? Givetvis.

– Det var 1700 år gammalt. Men det är en annan historia!