Äldre i utsatta områden agerar för att göra platsen bättre

Äldre som bor i utsatta områden tar plats, gör sin röst hörd och vill inte flytta. Det visar en doktorsavhandling av Afsaneh Taei vid Medicinska fakulteten på Lunds universitet.

– Det finns ett tydligt samband mellan att uppskatta platsen man bor på och att uppleva en hög livskvalitet, konstaterar hon.

Afsaneh Taei har skrivit sin doktorsavhandling som en del av det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Att vara äldre och leva i utsatta områden. Hon har gjort både personliga djupintervjuer och bredare enkätundersökningar av personer som är 65 år och äldre. De intervjuade bor i Skåne, dels i två områden i Landskrona respektive Helsingborg som av polisen definieras som utsatta med hög arbetslöshet och kriminalitet, dels i två landsbygdskommuner med avfolkning; Örkelljunga och Östra Göinge.
– Vi ser att dessa i sig olika områden har flera gemensamma problem, som sämre tillgång till service och inflyttning av invandrargrupper, vilket kan medföra utmaningar med integration och social sammanhållning, förklarar Afsaneh Taei.

Studien visade att de äldre som bor i de utsatta områdena i städerna upplever att kriminalitet och droghandel är en del av deras vardag. De ser mycket förstörelse och ungdomar som samlas i gäng.
– Men trots dessa problem i vardagen vill de flesta inte flytta därifrån. De var i stället aktiva, gick ut och försökte själva göra bra saker för området som att nattvandra. En del engagerar sig genom att samla in namnteckningar med protestlistor för att till exempel förhindra att lokaler och service av olika slag stängs ned. Andra rapporterade också till kommunen om de såg saker som behövde förbättras eller lagas, berättar Afsaneh Taei och påpekar att resultaten står i kontrast till många internationella forskningsresultat där äldre framstår som sköra och passiva.

De som är aktiva fokuserar inte bara på sig själva, de tänker mycket på att platsen ska vara bra även för andra, visar studien. Det kan ta sig uttryck i att de går ut och pratar med de som exempelvis säljer droger.

– De vågar ta dessa initiativ för att de har bott där länge och har ett stort nätverk. De backar upp och har koll på varandra. De vet att deras grannar ser dem från balkongerna och fönsterna när de går ut och pratar med drogförsäljarna.

De flesta äldre i de undersökta områdena, 94 procent, har själva valt att bo på platsen. 79 procent har inte övervägt att flytta och vill bo kvar där tills de dör. 74 procent uppger att de inte vill flytta till en annan plats som passar deras behov bättre. Önskan att kunna stanna kvar på platsen där man bor är stark.

– Känslan av tillhörighet gör att strategin blir att vara mer aktiv på platsen. Här ser vi en tvåsidig relation mellan tillhörighet och delaktighet, de påverkar varandra.

Olika strategier används för att stanna kvar i området. De som är aktiva och tar kontakt med ungdomar, kommunen och nattvandrar använder en så kallad röst-strategi, det vill säga att de motverkar eller protesterar mot den kriminalitet och de problem som finns i området. Andra använder lojalitet till platsen som strategi, vilket bromsar benägenheten att flytta.

– De lojala generaliserar gärna problemen till att gälla alla områden eller att förneka att problemen gäller just deras område, förklarar Afsaneh Taei.

– Vissa blev isolerade eller ville ändå flytta, men hade inte möjlighet på grund av dålig ekonomi.

En av enkätstudierna visade ett tydligt samband mellan att uppskatta platsen man bor på som en bra plats att åldras på och en hög, upplevd livskvalitet.

– Det är viktigt att förstå att tillhörigheten är viktig för delaktigheten och att platsen är viktig för livskvaliteten i åldrandet.

Afsaneh Taei menar att det är kunskap som exempelvis äldreomsorgen kan jobba mer med för att höja livskvaliteten för äldre i dessa områden.

– Om till exempel en arbetsterapeut kan identifiera vad som hindrar en person som har dragit sig undan att vara mer delaktig, kan man göra insatser som underlättar delaktigheten, vilket ökar känslan av tillhörighet. Det kan i sin tur höja livskvaliteten för de personerna.

Resultatet av studierna i avhandlingen visar att de äldre i utsatta områden och avfolkningsbygder är en viktig resurs, säger Afsaneh Taei.

– Det övriga samhället, till exempel polisen, kommunen och fastighetsbolagen, borde kunna samarbeta och samverka mer med äldre. Vi måste betrakta äldre som en resurs, där tillhörighet, delaktighet och livskvalitet hänger ihop.